Min mycket goda vän Sinan Akdag är sedan ett drygt år tillbaka i en relation. Det är en helt vanlig heterosexuell parrelation där de bor tillsammans i en fin lägenhet, söder om söder, där de av allt att döma har det mycket bra.
Och allt är fint och bra. Verkligen.
(Det här är inte inlägget som ska handla om den usla tajmingen att bli yvigt vevande singel precis när alla ens nära vänner blivit med partner och stängt in sig bakom den bankvalvstunga mys-dörren om På Spåret-fredagarna.
Nåja. Yvigt vevande singel var kanske att ta i; jag skulle ju gärna se mig själv som en »fri fågel som flyger fram med ett rött hallon i näbben«, som den unge Ivar Lo-Johansson drömmer om att vara i Gårdfarihandlaren, men är väl snarare någon form av vådaskjuten kråka som haltar fram på ett tisdagsgrått stenbelagt torg i en mellanstor svensk stad, pickandes på något surt och frostbitet rönnbär.)
Jag tycker bara att det är trist att Sinan, som så länge stod på de normkritiska barrikaderna, helt verkar ha släppt sin roll som de svagas förkämpe, nu när han släppts in i den parnormativa relationsvärmen.
För semmelsäsongen verkar ju onekligen vara här, att döma av att varenda handlare försöker prångla på en semla så fort man sticker in trynet i deras handelsbod. Och semmelsäsongen är ju sedan många år tillbaka Sinans säsong som engagerad PR-lobbyist.
Jag tror att han måste ha gjort spaningen redan 2012 eller 2013, även om den sattes på Instagram-pränt först vintern 2015: spaningen om att semlor som säljs i butik alltid förpackas två och två – som för att med en liten mandelmassabyggd hammare nita fast stereotypen av att man borde ha någon att dela ett semmelköp med.
I dagens semmelsamhälle kan du få dina gräddiga bakverk i form av en wrap, du kan mula i dig en semmel-burgare eller till och med tillgodogöra dig begreppet semla i flytande form.

Men du kan i en svensk matbutik 2018 inte få en helt vanlig semla i singular.
Den entreprenörielle Sinan lanserade därför, mitt i sitt långvariga singelskap, affärsidén Singlan™ – semlan för singlar. För något så enkelt som en enkelförpackad semla skulle kunna lindra så mycket ångest. Dels skulle den ta bort ångesten när man står lutad över kyldisken i butiken och får »2P«-skriften skriven på sin ensamma snok – men också skulle ångesten som kommer smygande efter att man mulat ett dubbelpack med semlor i bitter singular.
Men nu när Sinan sitter hemma med sin partner med näbben full av precis rätt sambo-mängder av mandelmassa och grädde så lyser hans engagemang för det hedervärda projektet Singlan™ med sin fullständiga frånvaro.

Det är knappast någon nyhet att det är svårt för före detta fotbollsstjärnor att skapa sig en värdig andrakarriär när strålkastarljusen slocknat.
Vem hade exempelvis trott att Fredrik Ljungberg, som hängde i Londons allra hippaste innekretsar under hela karriären och som gick runt i långa mössor (hängandes ner mot ländryggen) som fått även det mest yviga Stockholms-inne-kid att baxna, skulle ägna sin fotbollspension åt att smälla upp en hamburgerrestaurang i Halmstad och nasa O’Learys-liknande burgare under parollen »Freddies«?
»Chippen« Wilhelmsson hade man kanske inte lika höga efter-karriären-förväntningar på – men hans yvighet är ändå anmärkningsvärd.
Det är som att han bara sitter där i sin ljusa, fräscha och säkerligen dubbel- eller trippel-pool-försedda jättevilla och mumlar »jaha, vad ska jag nu göra för nytt projekt för alla mina saudiarabiska miljoner«, tar fram en jättelik tombola, fylld med papperslappar som han och Oksana fyllt i med idel luddiga förslag, vevar runt några varv, stannar och läser på en av lapparna, skriker till med ett »AHA!« för sig själv, med något ny-entreprenöriellt lystet i blicken.
Och så blir det som det blir:


Om jag skulle veta någon specifik kontext där människor skulle kategorisera mig som »gullig« – då skulle jag, som vanligtvis kategoriseras in under den ogulliga Carsten Jancker-kategorin, välja att så ofta som möjligt befinna mig i den miljön.
Därför är det inte så konstigt att Stefan Löfven i veckan tog det genomidiotiska beslutet att öppna för att sätta in militären mot gängkriminaliteten i svenska förorter:

För fler stridsvagnar och militärhjälmar i omlopp – det spelar egentligen ingen roll var, exakt, bara de är i omlopp – kan teoretiskt betyda fler chanser för Löfven att röra sig i miljöer där hela svenska folket (oavsett partifärg) kategoriserar honom som gullig:

(Den spaningen, att Löfven är urgullig i alla typer av arbetshjälmar, är ju lånad från Jonathan Unge i Lilla Drevet – och vad roligt det är att den podden är tillbaka i hörselgångarna om torsdagarna.)

»Listan skulle kunna göras ännu längre« är ju ett uttryck som man hör då och då.
Men sällan har jag blivit mer sugen på att höra den nedkortade listans fortsättning som när en arg präst i Dalarna skrev insändare till Dalademokraten i veckan, apropå hur RFSL pressar dagens unga ut på en sexuell upptäcksfärd av sällan skådat slag:

Vilka olika typer av sex lämnas ute på en lista där exempelvis »genomsex« och »gräddsex« nyper en plats på två sex-femmor???
Det var länge sedan den här portalen tog steget utanför skrivbordsjournalistiken och gjorde ett rejält grävjobb – kanske vore det en lämplig uppgift att luska reda på vilka typer av sex som den arge prästen har valt att utelämna.

Via en väns Instagram snubblade jag över en jobbannonsen som var så ungdomlig i sitt tilltal att SVT plockade upp och gjorde en grej av det:

Det stod alltså, precis under »ha tillgång till B-körkort«, som en merit att kunna vad »gäri, lol, vgd och swag betyder« och det är väl helt i sin ordning och lite roligt, till och med.
Och det är ju förstås inte särskilt svårt att finna en sån kandidat. Till och med jag, jordens kanske äldsta 27-åring, skulle klara av ett förhör på de glosorna.
Däremot så kan det uppstå problem då den här unga och down-with-the-kidsiga fritidsledaren som eftersöks också gärna får behärska biodlingens ädla konst:

Har sägningen »det är bra att kunna både och« någonsin använts yvigare än när det handlar om kunskaperna förortsslang och biodling???

När jag surfade runt på Sundsvalls Tidning en morgon fastnade jag för den här artikeln:

Jag tittade ner på mitt frukostbord, studerade Arla-osten jag satt och skivade av och fann att den mycket riktigt var av märket Port Salut.
Jag greppade mig om halsen och kände efter konturerna av utstickande plastbitar i skinnet; för om någon skulle ha suttit i sig dessa obemärkt så är det jag. Ingen mular i sig med sådan frenesi som när jag väl kommit över något halvt kilo av rabatterad ost. Det är rena Tomtens Julverkstad-scener när jag skivar upp ostskiva efter ostskiva och löpande-band-kastar upp dem på knäckebrödsmackor som är så perfekt Bregott-smörade att de ser ut att vara penslade med en heltäckande pensel – innan jag skickar ner hela schabraket i den malande gommen.
Jag fortsätter känna runt på utsidan av halsen, men hittar ingenting… och det enda jag kan tänka mig då är att jag… har haft en osannolik tur.
Plastbitarna som jag har mulat i mig i farten har lagt sig så perfekt längsmed halskotorna att de format världens första fungerande Macchiarini-strupe.