En dag ska jag skriva Det Stora Inlägget om hur det är att vara verksam i ett halvår på en sajt för potentiella lägenhetsbyten. Det här är inte det.
Det här är bara korta spaningar som jag tänkt på under den ungefärliga vecka det tagit mig att flytta ett 27-årigt liv av ting från en nära sjuttio kvadratmeter stor och luftig och rymlig lägenhet till ett gryt på omkring tjugofem. Inte ett grävlingsgryt, som trogna läsare (som av en slump lär dela efternamnet Löfgren) minns att jag bodde i uppe i Umeå; nej, det är det här grytet för charmigt för att tituleras. Grävlingsgryt är ju bara gryt som ser ut att vara inredda av ett kreatur med väldigt begränsad syn, som sedan tillbringar sin tid i grytet genom att kisande böka omkring i bråten. Precis som jag gjorde uppe i Umeå.
Men en typ av gryt är det här också, jag har bara ännu inte kunnat sätta fingret på vilken typ.
Och när rappa spaningar ska strösslas ut som hårda kolor från en nyinvigd bankomats tak—

—så är det ju förstås nära till att kategorisera in det under flaggen som förkunnar Fredagsveven™; koncepteftermiddagen som svenska folket försvinnande få lärt sig att älska leva med.

Att flytta är lite som den där scenen i Lejonkungen, där Simba får höra av Mufasa att »allt solen rör vid ska bli ditt«.

Fast man sitter inte och blickar ut över någon filmiskt upplyst slätt, utan man har av trötthetskopplad nöd satt sig på huk framför den öppna bakluckan till en bräddfylld Cirkle K-skåpbil och man är ångestladdat medveten om att under alla dessa lager av pappkartong så döljer sig mest massa gamla stavmixrar och oanvända pajformer, som alla ska packas upp och bara fortsätta… existera.

De svenska bostadspriserna har ju stannat av och till och med gått tillbaka en aning, framför allt i Stockholmsområdet. Men många fruktar fortfarande den stora kraschen, där marknaden bara rasar genom golvet och det svenska låneluftslottet sprängs i bitar.
Den hade kunnat komma i lördags. Eller: den hade kommit i lördags kväll, är jag helt säker på, om de rörliga bilderna på mig vid åttarycket hade kablats ut över riket.
Tänk er en lägenhet belamrad från golv till åtminstone huvudhöjd i flyttkartonger, andra kartonger och säkerligen också en tredje kategori kartong man knappt visste fanns. Alla i sin tur fyllda till bredden med gammal bråte med egentlig verkningsgrad som en riktigt menlös »spännande« yttertalang som en superettanklubb hittat i Baltikum.
Där sitter jag i min fåtölj, som i en pappkrater, helt omgärdad i wellpapp, och bara stirrar rakt framför mig med en hundraprocentigt icke-lysten blick. Om jag varit en serietidningsskurk som kunnat skjuta eldstrålar av håglöshet genom ögonen så hade hela mitt fort av pappkartonger stått i brand inom några sekunder. Jag har burit lådor hela dagen, först in med min bytespartners alla grejer i min gamla lägenhet, sedan ut med mina för att sedan Tetris-stapla in samma grejer i min nya lägenhet; nu är jag helt lealöst trött. På teven, som bara sprakat igång med ett basutbud värdigt 70-talet, rullar ett program med Kalle Moraeus och det kan ha varit hans gamla vanliga program, där han — hör och häpna! — äter och pratar med kändisar, men sett till vilka namn och nunor som flimrar förbi i bild så kan det här ha varit ett nytt program där Kalle Moraeus ska göra kändisar av helt okända individer (kanske genom att köra de normallånga icke-kändisarna genom en bilskrots press, för att tvinga fram den där köttsliga kubformen som gör att man ganska snart bara måste aspirera på en julvärdsroll).
Jag bara sitter där och kollar utan att kolla, blicken håglös bortom håglöshetens egentliga gränser. Runtomkring har jag tusen potentiella trådar att dra i, säkert tio-femton kartonger att börja »kika i«, men jag bara sitter där i fåtöljen. På magen har jag vilat en riktigt gammal påse med cashewnötter av lågbudgetmodell som jag knaprar glädjelöst ur. En näve, två nävar, samtidigt som den lille köttkuben poppar fram och tillbaka i bild. Jag använder inte bilden så mycket som en teve som jag använder den som en gammal härsken brasa som får stå och puttra.
De gamla nötterna – som förtäs för åtgångens skull, för att det nya skafferiet är mycket mindre än mitt gamla och överbelamrade – är allt jag äter på hela kvällen, för i magen är det som om världens samlade glutenflora lagt sig för att jäsa, efter att jag tidigare under dagen formligen kastat i mig Max-brödernas senaste halloumibjässe (precis som mig vid inflytt byggde de på höjden, fast med ost och bröd istället för med wellpapp).
Jag bara sitter där. Har allt att göra och ingenting att göra. Jag har redan gjort allt och jag har gjort ingenting.
Och jag tänker att om svenska folket skulle få se de här scenerna… om de skulle få se de diskbänksrealistiska bilderna på hur en vanlig 27-årig man mår efter en helt vanlig svenneflytt… så skulle ingen någonsin vilja flytta igen. Ingen skulle vilja göra »bostadskarriär«; åtminstone inte så mycket att det är värt risken att knapra gamla cashewnötter riktigt så där håglöst en lördagkväll.
Folk bara: »Men varför sålde du inte när du kunde göra en ren vinst på tre miljoner kronor???«
Och folk som just förlorat tre miljoner efter bostadsbubblans krasch svarar bara lugnt och ganska belåtet ändå: »Men såg du inte bilderna på han med nötterna???«

Vänner av Fredagsveven™ vet att jag länge försökt göra segmentet till ett »mörkare Landet Runt«. Ett faktum som min vän Sinan drog till dess yttersta spets härom veckan, men också ett faktum som mest bidragit till att bygga en ny contentkarriär åt den mytiske underground-karaktären »Putto«.
I veckan har han varit i högform igen — och den här gången är det Mittmedia som får sig en släng av hans pricksäkra contentslev. I egenskap av Sveriges piggaste contentskapare högg »Putto« självklart när Mittmedias nya krönikör Per Bjurman (känd från sin roll som först musik- och sedan NHL-skribent på Aftonbladet) försökte utnyttja sin beprövade »jag bor i New York«-usp genom att lansera begreppet »slice« för svenska folket, i en krönika i Dalarnas Tidning:

År 2017. Drygt sjuttio år sedan Mora-Nisse för första gången gick i mål som segrare i Vasaloppet och kramades om av en dalkulla som lade en krans över hans huvud och tryckte en pizzaslice i mulen på honom.
Typ.

Det är ett synnerligen yvigt användande av sitt USA-kort: att nyttja det för att berätta för 2017 års svenska läsare att det finns något som kallas för »slice« i Amerika.

Till sist en spaning som legat i diverse utkast ett tag.
Alla gladdes nog åt att Zlatan Ibrahimovic valde att ge sitt Volvo-sponsrade nya pris på Fotbollsgalan till de unga killarna i Locker Room Talk, som åker runt i svenska skolor och pratar om hur skadligt det kan vara med bland annat sexistisk jargong i omklädningsrum. Sent ska den som tycker att jämstäldhetsproblematiken kan lösas med signerade cyklar vakna, som det gamla talesättet säger, men det är ju fint att 36-åringen nu kommit till insikt om att det kanske finns strukturella problem som kan behöva lösas.
Men. En spaning kring priset kom bort. Den handlar om Jan Gradvall; en av Sveriges allra mest omhuldade kulturjournalister och [källa?] svensk mästare i att fakturera välsaltat för att ge Aviciis nya album en fyra.
Han gör sedan ett par år tillbaka samarbeten med Volvo, som det anstår en högt skattad journalist av 2017, och utan att veta detta så skulle jag spekulera i att han gör detta för att det 1) inte är icke-välbetalt och 2) för att han får komma nära Zlatan Ibrahimovic.
(Vad gör svenska journalister inte för att få sitta ner med Zlatan? Det var ju en period när det verkade hart när omöjligt att få till en intervju med Zlatan om den inte skedde i samband med någonting sponsorevent från någon av superstjärnans sponsorer, där en del i intervjuavtalet ofta innehöll att tidningen åtminstone skulle nämna den nya prylen som släppts någonstans i texten.
De flesta skötte förstås detta genom att gömma undan det någonstans, i förbifarten eller knappt ens synligt, och det är väl nog fult i sig – men dessa små intervjuavtal gav också upphov till åtminstone en riktig klassiker, när Expressens Carl Juborg inledde sin ingress så här:

Det om detta.)
Jan Gradvall skrev bland annat nio sidor i Dagens Industri om arbetet bakom Zlatans reklamfilm med Volvo och jag kan tänka mig att han nämnt för en och annan hur nära han faktiskt kom vår allra största internationella stjärna.
Den här gången, när priset skulle lanseras, så släpptes en halvtimmeslång intervju där Zlatan fick prata om vad priset var tänkt som och vad det skulle gå till för typ av mottagare. Jag såg förstås inte hela, men jag klickade mig fram till slutet av Youtube-klippet, där Zlatan och Jan Gradvall ska tacka varandra för en fin intervju.
Titta gärna på den här fem-sekunders-scenen ett par gånger (ju fler desto tydligare blir det) och säg mig sedan att Zlatan inte säger så här åt Jan — Jan med J — Gradvall:

Det är ett par riktigt älskvärda sekunder när Jan Gradvall – som fram till dess kan ha trott att han kommit nära, ja, till och med lärt känna Zlatan genom sin Volvo-välfinansierade reklamgenväg – funderar över hur han ska hantera denna Dan-fadäs.
Ska han påtala det på uppstuds, få upprättelse, ja, kanske till och med en ursäkt (»visst, han kanske är Zlatan, men jag är Jan med J Gradvall!!!«), men i så fall riskera att sabotera hela den halvtimmeslånga inspelningen och därigenom tvinga Zlatan att göra om hela reklamfilmen??? Eller ska han bara sitta tyst och acceptera Dan-tillmälet, acceptera det genanta i att alla han berättat om sin Zlatan-närhet för kommer att se och höra det – och istället försöka fästa den inre blicken på den rekordsalta faktura han ska skicka iväg till Volvos PR-avdelning?
Har ni någonsin sett en människa slitas så intensivt mellan två olika tankar?