Jag har ju vid tillfällen refererat till Fredagsveven™ som ett mörkare »Landet Runt« i textform, dit folk hemskt gärna får skicka in de spaningar som är för yviga och kontroversiella för det gemytliga SVT-programmet.
Och nog har folk tagit mig på orden. När jag klev in i en av mina mer pålitliga chattgrupper för att be om ämnen inför fredagseftermiddagens vev så bifogade min gode vän Sinan Akdag helt sonika den här bilden:
»Här«, sa han och pekade på den mörkaste samling skärmdumpspixlar man sett på ett bra tag, »gör content av det här.«
I rubriken finner vi alltså ett och ett halvt dödsfall (jag vet inte den exakta växelkursen mellan ond bråd död och huvudskjutningar), en man som via en säkerligen Macchiarini-oprövad operation har lyckats se ut som en mullvad som klätt ut sig till människa och till råga på allt har vi den stackars änkedamen Lily som – när hennes egen man kolat – får nöja sig med att klappa hans gamla upptinade mule fastsatt på en annan kropp.
Det är för mörkt.
Det är en för avgrundsdjup avsats mellan detta och den glade »Landet Runt«-skojaren och hans pensionärscontent.
Det här montaget är så skevt att det knappt låter sig göras. Ni ser: Paint har så svårt att bearbeta nivån av icke-samklang att den inklippta bilden börjar krulla sig vågigt i tv-kanterna.
Man blir äldre.
Man blir ju det. Jag har fyllt 27 nu. Jag har blivit äldre.
Men världen runt en ung man åldras inte; den unge mannens livsvärld verkar inte åldras i samtakt med ens sakta förruttnande kropp.
I måndags såg jag hur Sverige tog sig till VM genom att slå ut Italien.
(Fredagsveven™ var initialt tänkt att handla om efterspelet, en liten detalj i firandet som på något sätt passerade obemärkt genom det mediala Sveriges smädande öga. Jag hade tänkt ta hand om det, men trots rigida eftersökningar (jag tycker att jag kollat igenom allt!) så har jag inte lyckats hitta de rörliga Kanal5-bilderna från när Andreas Granqvist inleder sin gråt. Om någon sitter på detta material eller vet var det går att hitta så får ni hemskt gärna skicka över dem så utlovas starkt content.)
Jag såg denna bragd tillsammans med min vän Erik Häggström och en tjejkompis som jag börjat umgås med allt mer frekvent på sistone, som jag har väldigt roligt med och som – likt min egen, nya och framåtroterande person!!! – inte är lika fastlåst i de parförhållandemässiga bojorna som flera av mina andra vänner.
Så i måndags tittade vi på fotboll tillsammans. Under matchen förklarade jag detta för mina vänner i en av mina mer smädelsestinna chattgrupper, där ribban för det acceptabla hela tiden sänks till lägre och lägre nivåer; en grupp som sedan tidigare skickat iväg kaskader av insinuanta »jaha, ›vänner‹, ja!!!«-meddelanden så fort min nya vänskap kommit på tal.
När jag förklarat var och med vilka jag ser matchen så är jag tvungen att gå på toaletten. Väl på toaletten inser jag att jag har glömt att ta med mig mobilen; att den ligger kvar på soffan, säkerligen alldeles intill mina nya kvinnliga vän.
Jag stannar till, mitt i uppfällningen av toalettlocket. Tänker på alla insinuanta och gymnasiala kommentarer som haglat i chattgruppen under de senaste veckorna. Tänk om mobilen blinkar till med en notifikation från chattgruppen, tänker jag. Tänk om den ligger med skärmsidan uppåt. Tänk om de skriver något insinuant om »vänner« med dubbla eller trippla citationstecken, så att det syns över hela soffgruppen.
Jag tänker dessa tankar, funderar på om jag ska avbryta toalettbesöket för att för säkerhets skull hämta telefonen och omöjliggöra en notifikationsblinkning där det avslöjas att mina vänner har progressivitet som Fred Flinta vad gäller platoniskt umgänge över könsgränserna.
Men så tänker jag igen: »nej, jag är tjugosju år gammal nu«. Tänkte: »mina vänner är ännu äldre, än mer vuxna«. Den tiden är förbi. Det stadiet är passerat. Om det blinkar till kommer de säkert att ha fokuserat på annat; kanske skriva något om vilken match Andreas Granqvist gör eller hur trött Anders Svensson är som expertkommentator.
Så jag vänder inte om, låter mobilen ligga kvar på sofflocket, låter toalettrutinen ha sin gilla gång.
När jag återvänder till soffan ligger mobilen där, med den lysande skärmen vänd uppåt, fullt synlig. Min kvinnliga vän ligger alldeles intill den, inom klart blickavstånd jämte den gamla iPhonen.
Jag tittar på den. Skärmen lyser. Högst upp blinkar den senaste händelsen från chattgruppen, skickad från en ung man som inte fått svar på sina första smädelser och som därför argsint skyfflat in denna kommentar överst bland notifikationerna:
»Hallå pökar ni???«
Jag slog på Diabetesgalan på TV3 i veckan, mest för att det var genuint intressant att se vad slutprodukten blir när upprinnelsen är en fullskalig Peter Jihde-kokning över att en Coop-mellanchef placerat ett par Daim-kakor med apelsinsmak bland frukterna:
Det var en av de absolut hafsigaste produkter jag skådat på kabelbunden television. De lyckades verkligen förpacka känslan av att detta var någonting som slängts ihop i de kokande ångorna som uppstår när en diabetiker ser att någon placerat småsnask i en fruktdisk.
Det såg ut att vara gjort på 90-talet och precis när jag tänkte tanken att »nu kan det inte kännas mer nittiotal än så här« så svepte kameran till vänster och förkunnade att där satt Artur Ringart i ett par löst sittande Artur Ringart-chinos.
Inslagen höll ungefär den nivå man kan förvänta sig av informativa teveinslag om farorna diabetes; det var lite som att titta på sex- och samlevnadsklipp som Skolverket slängt ihop med hjälp av in-house-skådisar.
Vid en scen som skulle vara mörk och skrämmande – där en ung kille som hette Allrik föll ihop i taffligt spelad sockerdimma – så skrattade jag rakt ut. Inte för att jag är en ond och kall människa (vill jag tro), men det var helt omöjligt att ta scenen på allvar på grund av regin och dessutom var det svårt för en människa som noterat lågbudgetproduktionens Artur Ringart-inramning att inte föreställa sig att den enda anledningen till att alla skrek »ALLRIK!!! ALLRIK!!! ALLRIK!!!« åt den lille utslagne pojken var att TV3 inte haft råd att köpa loss rättigheterna till det mer etablerade svenska namnet Ulrik.
På samma tema så är det en gammal Fredagsveven™-spaning att Peter Jihdes bok om diabetes säkerligen är jättebra och viktig för många diabetiker ute i landet – men att själva layouten på framsidan inte är optimalt utformad för en författare som säger sig vilja avdramatisera sjukdomen diabetes och den medföljande spruttagningen:
Till sist vill jag åter igen förklara att Pirkt.se i allmänhet och Fredagsveven i synnerhet står utanför marknadsekonomins snäva ramverk, men trots det så kan redaktionsledningen inte undgå att lyssna på massorna som vecka ut och vecka in mässar efter mer content om den mytiske contentnestorn »Putto«, vars framtida portal »Puttoportalen.se« – som snabbt skulle förvandla Pirkt.se till en digital kyrkogård – ännu inte är i bruk.
Än så länge har vi inte satt ett ansikte på denne underground-ikon, denne flyktige Bansky-figur, men tack vare den senaste 3D-ansiktsgeneratorn på Football Manager 2018 så kan Pirkt.se för första gången publicera en rörlig helkroppsbild på »Putto«.
Vi startade ett nytt onlinespel tillsammans på det nya spelet – jag,»Putto« och den skicklige fotbollsanalytikern men naive FM-taktikern Per Bohman – men bara några tryck in i det nya spelet så havererade hela spelet.
Felrapporter dök upp, matchmotorer stannade, spelet avslutades mitt under viktiga sekvenser.
Varför? Det kan ha att göra med att spelet är nytt och utan uppdateringar – men troligare är att all min datakraft gått åt till att låta denne »Putto« lägga ner oerhörd möda, tid och ram-minneskapacitet åt att göra sin FM-gubbe helt identisk med sitt mänskliga jag.
Då pratar vi inte bara utseendemässigt utan jag var på hans flickväns 30-årsfest härom helgen och kan med säkerhet säga att han låtit avgjuta sin egen 3D-dans med hjälp av bilder från det dansgolvet.
Det är inte konstigt att det inte fanns datakapacitetsmässig kräm över till att spela själva spelet.