Låt den som inte tappat all lust för sporten fotboll skriva den första Pirkt.se-texten.
Äh. Okej. Jag ska ge det ett försök.

För annars vet jag ju vad ni tänker: »jaha, har Pirkt.se blivit ett sånt där forum där man inte ens får kliva in, skeppa iväg en rapp pingis-serve med sin penis för att sedan slå sig ner på en omklädningsrumsbänk för att höra någon hobbyanalytiker såga en sönderfallen 3-4-3-uppställning?«.
Och jag vill vara mycket (det var någon som frågade i kommentarerna nedan och nej: egentligen var det bara ett lufthämtat exempel på grabbig stämning — men kanske vill jag problematisera penispingis, jag har inte riktigt bestämt mig), men jag vill inte vara den som motar en arg medelpadsk mobb i den grinden.
Jag säger inte att just Pirkt.se behövs (det är jag noga med att passa mig för att göra), men jag tror att varje litet andningshål för den antagligen hyperventilerande GIF-supportern kan vara uppskattat i dagsläget.
Eller: hyperventilerande och hyperventilerande. Själv är jag mest tom.
Helt tom.
 
Siffran tre och Sundsvall har sina positiva konnotationer:

(Syntolkning: Vladimir Smirnov [knästående], Melodie MC [rapstjärne-lutande] och Kjell Lönnå [knästående] bildar den mest stjärnaklara treenighet som fångats på bild i Medelpads socken.)
Men den är bra deppig när det handlar om räknade tusental som valt att betala in sig på Idrottsparken (vars namn man till hälften älskar; till hälften hatar på grund av dess ständiga påminnelse om ett intäktsbortfall på ett par miljoner).
3 528 åskådare enligt de officiella papperna, men med tanke på att gratisbiljetter strösslats ut över traktens ungdom så lär vi väl hamna runt tre tusen betalande.
Målsättningen, och då menar jag inte målsättning som i »det vore kul att nå!« utan som i »det här måste vi upp till om inte fogden ska knacka på vår gistna barackport!«, var alltså 5 500. I snitt.
Jag vet inte med er, många av er är säkert också utflyttade exilsupportrar, men jag mår lite dåligt varje gång jag sätter mig framför en GIF-match på teven — hur noggrant jag än tittar, hur engagerad jag än är — och blickar ut över de tomma gröna stolarna på norra läktaren.
Man kan inte sitta fyrtio mil bort, i värmen framför teven, kanske med en nypoppad skål med ockersalta popcorn framför sig, och klaga på att folk i Sundsvall inte i tillräcklig utsträckning letat sig till ett kallt plastsäte i snålblåst och fyra plusgrader.
Det går ju inte.
Men det är allt jag vill göra.
Skrika hela vägen från Solna att »det här går ju inte!«. Här ska ju förlängas kontrakt (klartext: Urban Hagblom ska ju försöka skramla fram häften på Cherry-Woken till »Wok-Lars« Krogh Gerson). Här ska ju sparas in drastiskt på nästa års budget, visst, men här det ju helst finnas finansiellt underlag nog för att – med fem sponsorlånade miljoner inräknade – kunna ställa på benen ett lag som åtminstone i teorin ska kunna ha en allsvensk chans i mars månad 2018.
Det går ju inte. Det här går inte.
Det går inte på läktarna; det går tyvärr inte heller på planen just.
Ett desperat GIF Sundsvall får alltså med sig en enda poäng från de senaste 180 minuternas allsvensk fotboll, efter att ha haft ledning (totalt sex kontraktsräddande poäng i näven) i omkring hundratjugo av dessa minuter, mot lag som inte legat och skvalpat, kanske, men som åtminstone inte varit i samma akuta sjönöd.
Jag har stundtals berömt Joel Cedergren för hur 3-4-3-projektet ändå burit ett inför säsongen Pirkt.se-bespottat budgetkollektiv upp över såväl nedflyttnings- som kvalstreck och jag går gärna – i egenskap av före detta (och förvisso synnerligen misslyckad) adept – i personlig god för Cedergrens kunskaper vad gäller att få individer att både känna sig sedda och att utvecklas.
(Jag träffade också nyligen, om vi har plats för ytterligare en parantes-bisats, en gammal lagkamrat som till sist gjort succé i Superettan och som nu ska krita på för en MLS-klubb [Pirkt.se värnar källskyddet] och han berömde Joel som den bästa tränare han haft vad gällde just den personliga kontakten.)
Men när det gäller att att förändra matchbilder till det bättre, att få hopsjunkna formationer att brösta upp sig igen — där har han verkligen att lära.
Det känns som att Graham Potter kan justera ÖFK:s uppställning med en enda viftning med högernäven (firma Bachirou/Nouri lyder hans högra pekfinger som ett par betingade hundkrakar och kan ställa om från 3-4-3 till, säg, 4-2-4 på fem sekunder och lika många löpmeter) — medan Joel Cedergren kan stå och se sitt stolta, fungerande och bolltrillande 3-4-3-rull gå till att bli en formlös massa av yra bolljagande höns utan att lyfta ens ena näven ur jackfickan.
Han har helt klart att jobba på som matchcoach, Joel Cedergren.
Mot Norrköping kom de insläppta målen lite från ingenstans (Naurin styrde ett inspel rakt ut och flaxade ett annat bakåt som en onykter beachvolleybollamatör) — men också från överallt.
Naurin gjorde två andra jätteräddningar (en vid vardera stolprot) och IFK Norrköping tog över i en sådan utsträckning att jag även vid ställningen 2–0 mumlade »det här vänder dom«. Från fyrtio mil kunde man på fyrtio tum se att GIF-strukturerna helt hade rasat samman, att boll på boll på boll tilläts spelas igenom centralt och att de tre anfallarna tillsammans knappt lyckades fylla funktionen av en pressande försvarsspelare.
Det borde förstås ha gjorts något. Exakt vad kan ni väl fråga någon med en tränarlicens eller taktikblogg (eller båda, även om den mutant-utvecklingen skrämmer mig en aning), men med solide och mångfasetterade Eric Björkander, kallblodslöpande Sebastian Rajalakso och bollvinnarbjässen Juho Pirttijoki tillgänliga på bänken så fanns det ju för en gångs skull möjligheter till defensiv uppstagning.
Om man inte ens vinner fotbollsmatcher där man får enkla handsstraffar (Marcus Danielsson borde ha lagt straffen med sin huvudbonad i hand; en Cech-mösse-erans variant till de slappt Socrates-nedhalade strumporna) och där Romain Galls slutprodukts-fipplighet blir till lika turliga som perfekta 2–0-stötar — ja, då riskerar man att få åka ner och strida för sin existens på en skånsk päråker i mitten av november; en uppgift så motbjudande att sändande TV4 lär överväga att skicka dit Martin Timell på arbetsläger.
Och så blev det måndag: J-Södra vinner mot Kalmar med klara och rättvisa 2–0 och dessförinnan hann klubben meddela att avtalet bryts med Smajl Suljevic – som efter två katastrofala säsonger (med vad som måste ha varit fler BiteLine-besök än allsvenska maxlöpningar) till slut äntligen hade blommat ut till en allsvenskans Tom Huddlestone.
 
Jag ska erkänna att jag blev kokande arg när det blinkade till i telefonen. Det var svårt att förstå varför min fattiga fotbollsklubb, i skriande behov av pengar, gått med på att helt utan ersättning släppa en av sina mest utvecklingsbara och (att döma av sommarens danska intresse, det långa kontraktet och den 23-åriga åldern) inte minst försäljningsbara spelare.
Speciellt i ett skede där hans förra klubb Dalkurd precis gått upp i allsvenskan och där man mellan raderna väl ändå kunnat skönja ett visst Suljevic-intresse för en återkomst till Dalarna.
Jag tänkte, i mitt uppstudskokande tillstånd, att det här var ett läge där vanliga klubbar säljer 23-åringen för någon halv- eller helmiljon; men där GIF Sundsvall är »sjysta« och låter honom gå.
Det var känslan. Sådan är ju (med viss rätt) GIF-kulturen. Hade jag fått en krona för varje gång jag hört Urban Hagblom säga »man kan inte tvinga kvar spelare« så tror jag att jag kunnat matcha Haugesunds 2012-bud på David Myrestam.
Och nog tror jag att den devisen hänger kvar: inte minst efter Johan Nikulas minst sagt kaxiga uttalande från tidigare i somras, då han – i egenskap av ordförande för en allsvensk bottenklubb – yppade något om att RB Leipzig – tabelltvåa i tyska Bundesliga och Champions League-deltagare – i princip var »tvungna« att släppa Emil Forsberg.
Jag tänkte att det här var ett exempel på att klubben varit för snäll; att en i somras Bröndby-aktuell spelare velat lämna klubben för att skriva på för Dalkurd och att han bara… tillåtits.
Nu… var det väl inte riktigt så.
Jag säger inte att det låg en hund begraven. Jag bara publicerar den här bilden:

På en byracka så pass slarvigt begraven att man ser stora delar från långt håll.
Jaja, det är väl så här som riktigt stora och prisade fotbollskrönikörer brukar summera sådana här situationer:
Det är vad det är och det blir vad det blir.
Antagligen blir det kval på Vångavallen och antagligen blir det otroligt svårt att — hur det än går i det eventuella kvalet; oavsett om det väntar allsvenskt eller inte — snickra ihop en ekonomisk kalkyl som inte lyser illrött över spelåret 2018.