Det är inte nyheter. Det är väl kanske det allra värsta faktumet: att det egentligen inte är nyheter.
Vi vet sedan tidigare att varje dag så våldtas omkring hundra kvinnor i vårt land. Varje timme, dygnet runt, året om så anmäls ett sexuellt ofredande till svensk polis, och då är ändå mörkertalet enormt.
Jag vet ju det, ändå går det rakt in när jag läser under hashtaggen #MeToo, där kvinnor berättar om de övergrepp de blivit utsatta för genom åren.
Hon också. Och hon. Och hon. Och hon. Man får ansikten på de svåröverblickade siffrorna. Precis alla kvinnor verkar drabbas, ingen kommer undan.
Jag läser de anonymiserade berättelser från mediebranschen som 1337likes ger välbehövligt utrymme åt på sin stora Instagram-plattform, som gör det tydligt att Harvey Weinsteins maktutövande inte är något amerikanskt Hollywood-fenomen utan bara en del av ett globalt förtryck.
Jag får en personlig berättelse skickad till mig från en tjejkompis; en text som börjar när hon är i tonåren och som aldrig tycks sluta. Det är övergrepp på övergrepp på övergrepp hon radar upp, och då talar vi inte om några tafsanden här och där (de har hon säkert fått sålla bort, som simpla svinnprodukter från en uppväxt i ett patriarkat) utan konkreta överfall.
Det var så drabbande mycket hon varit tvungen att vara med om, bearbeta och försöka gå vidare ifrån. Och det var så drabbande att det antagligen är en ganska vanlig uppväxt för en svensk kvinna.
Den befogade rädslan för män är som luften svenska kvinnor andas.
Och jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.
Jag har tänkt många vändor och suttit och stirrat på ett tomt dokument i ett bra tag i jakt på rätt formuleringar.
Hur skriver man om de fel man begått då utan att låta urskuldrande, hur berättar man om vad man faktiskt gör nu utan att låta drygt skrytsam och i jakt på ryggdunkningar?
Jag vet inte. Det går kanske inte.
Men jag tror att det är här varje man måste börja: i att man tar del av kvinnornas berättelser, att man försöker inse och acceptera vidden av det pågående patriarkala förtrycket och att man försöker förstå att sexuellt våld inte är något som händer några få olyckliga kvinnor som blir överfallna av män i rånarluvor utan att det mycket väl kan ske av ens killkompis på en efterfest eller drabba ens tjejkompis i den där stabila relationen.
Om alla män nu slutligen, efter ännu en upplysande hashtag, börjar med att inse det så är det åtminstone en gemensam grund att stå på; en plattform att ta fart ifrån och trycka iväg uppåt, framåt.
För sedan krävs något mer.
Make Equal-grundaren Ida Östensson sammanfattar det så väldigt bra här:
Nu är tid att tänka framåt, inte blicka bakåt.
Jag uppmuntrar alla män, unga som gamla, att i alla lägen och i alla skeden av livet reflektera kring sig själva och sina handlingar – men jag har svårt att stämma in i de hyllningskörer som ropar »modigt!« och »starkt!« efter män som erkänner sexuella övergrepp de gjort (inte sällan som betonat unga och mindre medvetna).
Ja, vi vet. Ni, vi och jag är i princip alla medskyldiga.
Det är så det ser ut, om vi män inte visste det tidigare så vet vi det nu — frågan är vad vi ska göra åt det.
»Låt oss sluta berätta — och börja agera.«
Erkänna att jag har varit sämst, att jag antagligen fortfarande är dålig (på vissa sätt som jag känner till och på kanske hundra andra som jag inte reflekterat över), men vilja göra någonting aktivt för att jag och andra män ska bli bättre.
Häromdagen gjorde en god vän mig uppmärksam på hur många män skrivit om hur vi specifikt måste »våga säga ifrån i omklädningsrummet« och ta hand om »jargongen i omklädningsrummet«.
Ständigt detta omklädningsrum. Trots att dessa mediamän i regel är långt över 30, de flesta är väl i medelåldern, och antagligen inte hängt regelbundet i ett omklädningsrum sedan tonårens fotbolls- eller innebandyspelande.
Semantisk petighet, kanske: men det finns någonting där.
Det får det lite att låta som ett problem vi vanliga vuxna män, som sedan länge slutat spela fotboll och innebandy, har bakom oss.
Det här formade oss då, därför är vi som vi är nu och visst: börjar jag spela korpfotboll om torsdagarna så ska jag säga till när någon drar ett ruttet skämt.
Jag har i princip vuxit upp i svenska omklädningsrum, så till den milda grad att jag borde vara gravad som en gravlax i den omtalade omklädningsrumskulturen. Och nog har jag sett min beskärda del av grabbig stämning och sexistisk jargong. Jag har sett truppens anfallsstjärna spela pingis med sin penis som racket, visst, jag har sett vuxna män sitta och öppet rangordna och jämföra alla tjejer de legat med, och ja: jag har säkert hört kvinnoförnedrande skämt nog för att kunna fylla ut en rikstäckande stand-up-turné.
Och visst är det ett jätteproblem i sig att unga fotbollskillar växer upp och lär sig att man bör sky allt feminint kodat som pesten och att homosexualitet är en sällsynt avart som på några hundra miljoner spelare bara är förkroppsligad i en division 2-spelare från Göteborg. Visst är gruppdynamiken i ett omklädningsrum sällan progressiv utan helt tvärtom och visst är det jättebra att UF-initiativet Locker Room tagit sådan fart.
Det är jätteviktigt att vi tar tag i det. Verkligen.
Men omklädningsrummet är en relativt liten del av problemet.
Det finns, tänker jag, en fara i att peka på just omklädningsrummet som något sorts litet och slutet maskulint »safe space« där all den här negativa manligheten får frodas och spira, när det bevisligen gäller hela planeten.
Det var inte bara länge sedan bekännande skribenter befann sig i omklädningsrum med regelbundenhet, det var nog inte heller igår som feministiska ledarskribenter och folkkära tv-snickare befann sig i just den miljön.
Den här miljön är överallt. Det är allas miljö, överallt.
Och jag säger förstås inte att det inte är viktigt att säga ifrån när någon säger något sexistiskt i ett omklädningsrum. Vi ska absolut fokusera på att försöka få stopp på de ruttna, sexistiska samtal som förs.
Men vad jag tror är ännu viktigare är att fokusera på de samtal som inte alls förs bland män, unga som gamla.
De manliga samtalen om samtycke, om sexualitet, om känslor, om vad det innebär att vara man och om vad man skulle vilja att det skulle innebära.
Jag kan inte tala för alla svenska män födda på 90-talet, men jag hade mitt första riktigt djuplodande samtal kring de ämnena när jag var 24 år gammal och anmälde mig till en volontärutbildning arrangerad av Män För Jämställdhet*; en organisation som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.
(*= Som nu bara heter MÄN, antagligen för att Män För Jämställdhet lät lite för mycket som ett rövargäng som Pär Ström dragit ihop.)
Fram till dess hade min osäkra pojkkropp med full fart givit sig ut i den vuxna sexualiteten, på en ranglig cykel ihopsnickrad av höga förväntningar (alla dåligt källgranskade högstadiehistorier om att den och den i parallellklassen minsann legat med den och den), enorm nervositet, en rejält porrskadad bild av vad sex innebar och med en ämnesundervisning som över allt fnittrande på sin höjd hann lära ut hur man krånglar en kondom över en oskalad banan.
Jag hade definitivt behövt ett par rejäla stödhjul på den vingliga och skakiga färden. Jag vill tro att mitt värsta vobblande är över, men där kan säkert finnas en viss fortsatt vinglighet som man får fortsätta försöka slipa bort, dag för dag, år efter år.
Den volontärutbildningen jag nämnde ledde till att jag nu chattat med unga killar om normer, jämställdhet och känslor (och omkring en miljon frågor om hur stor en penis bör vara), varannan vecka, i snart tre års tid.
Och jag vet att dagens generation unga män har mycket nya normativa hinder att zickzacka sig förbi under sin ungdom; bland annat har de en helt annan tillgänglighet till kvinnoförnedrande porr i tidig ålder än vad jag hade (som – och det här kanske inte är representativt för precis alla 90-talister – på det tidiga 00-talet närmast gråtande erkände för min mor att jag hade bild-Altavista:t fram halvnakna foton på Victoria Silvstedt på familjens dator, vilket jag bekände på grund av en lamslående rädsla för att någon form av internetövervakande insatsstyrka skulle slå in dörren till mitt barndomshem och handfängsla min IP-nummersskyldige far för detta övertramp), vilket förstås riskerar att påverka deras syn på sex.
Men jag har ändå fått känslan av att nästa generation män är bättre män. Att de är bättre på att ha förståelse för olikheter, bättre på att förstå gränser, bättre på att uttrycka sina känslor.
Varför? För att de verkar prata om de här ämnena.
I chatten får jag de frågor som mitt 13-, 16- och 19-åriga jag hade velat ställa och få svar på. Dessutom har de nya frågor, som jag aldrig ens börjat fundera på i mina tonår; normkritiska frågor som visar på att den där allra mest machomässiga mansnormen kan vara på väg att luckras upp.
Delvis för att det nu finns chattforum, att det nu finns organisationer som jobbar för att engagera män i jämställdhetsarbetet och att det nu — just nu, på torsdagskvällen, när jag skriver detta! — går ett program om manlighet och mansrollen på SVT. För att det finns drivna människor som drar igång projekt och tar initiativ och kämpar och sliter för att få män att haka på utvecklingen mot ett jämställt samhälle utan sexuellt våld.
Såna som Ida Östensson, exempelvis. Där, precis nu!, dök hon upp i SVT-rutan och sammanfattade feminismen som »ett frigörelseprojekt för alla«, så att till och med en kritisk Mikael Tornving-figur kunde förstå. Hon verkar vara överallt, verkar stå på alla barrikader och verkar orka knacka på de allra gistnaste av mentala portar för att lyckas nå in med sitt budskap.
Såna som jag, helt vanliga män i 27-årsåldern? Det allra minsta vi borde kunna göra är att försöka haka på och åtminstone försöka göra en liten, liten, liten insats åt rätt håll. Ansluta oss till den av andra igångsatta kampen, engagera oss i något av de många redan igångstartade projekt som aktivt arbetar för att samhället ska ta steg i rätt riktning.
Jag har riktat in mig på att chatta med unga killar, försöka hjälpa nästa generation vuxna män, men det finns en massa andra sätt att engagera sig och åtminstone försöka göra någonting som leder åt rätt håll. Anmäl er till en volontärutbildning med MÄN (något av det mest givande jag gjort), arrangera en killmiddag, gör vad som helst.
Gör någonting.
Omklädningsrummen, ja. Den här spretigt yviga texten var tänkt att ta sig tillbaka dit.
Visst: den machoartade grabbigheten, homofobin, sexismen finns utan tvivel i omklädningsrummen och allt det ska bekämpas. Vi ska säga ifrån, vi ska inte flabba med. Absolut.
Men när jag minns tillbaka på min tid i just omklädningsrum så är det framför allt något annat jag tänker på och saknar: den manliga gemenskapen.
Närheten, den starka känslan av samhörighet, de avskalade lagren och den där berusande känslan när man tillsammans – som ett sammansvetsat kollektiv som kommit sällsynt nära – uträttat stordåd och tillsammans besegrat en till synes oslagbar motståndare. Det finns någonting i omklädningsrummets sätt att komma andra män nära; närmre än det ofta är möjligt att göra under en middag eller vid en spelkväll.
Det finns också någonting i omklädningsrummets känsla av att man är del av någonting större, känslan av att ens egen vilja gått upp i en med lagkamraterna gemensam; känslan av att det finns ett outtalat löfte om att alla ska göra precis allt de kan för att nå ett och samma mål.
Det är en mäktig känsla att känna när man står elva man plus avbytare i en ring, inför en fotbollsmatch mot ett svårslaget lag.
Tänk om man på samma sätt skulle kunna få känna att man står hundra, tusen, kanske till och med miljoner män enade med ett och samma mål, när det gäller att påverka mansrollen och få stopp på de sexuella övergreppen.
Vad är problemet med att spela pingis med kuken??