Konceptet Fredagsveven™ lanserades i vårvintras som ett direkt svar på två enskilda individers önskan om att få läsa riktigt yviga spaningar på en portal nära dem.
De yviga spaningar som fyllde Fredagsveven™ var sällan helt nya utan hade i många fall redan ventilerats i den slutna chattgrupp där dessa två individer redan fanns med. Jag antar att de helt enkelt önskade att de snabbt höftskjutna (men ofta relativt starka) spaningar som fyllde chattgruppen inte skulle behöva ligga bortglömda och ruttnandes på någon gammal Facebook-servermässig kyrkogård uppe i Luleå, utan att de skulle portalfästas in i evigheten.
Två människor önskade denna portalfästning. Två.
Det var alltså en av svensk mediehistorias allra smalaste storsatsningar – en ambitiös veckovis lista vars träffyta knappt rymde en sameättad och en turkättad kropp – och resultatet blev därefter: uppskattning i den tre man stora chattgruppen, total tystnad från det omgivande samhället.
Det sorgliga ljudet som uppstår när det man tänker ska vara uppskattade små praliner faller mot en tom yta av hård och ödslig gatsten: det tycker jag var en bra rörlig illustration av Fredagsveven.
Under x antal veckor publicerades hur som helst x antal vevar — där jag (på grund av spaningens samhällsnytta) vill peka på hur jag hann bena ut den egentliga betydelsen hos den nya :)-smileyn — och när jag nu går tillbaka och läser alstren så slås jag av två saker:
- Det är lite smärtsamt uppenbart hur de är skrivna som mottagarlösa sms ut i rymden.
- De publicerade fredagsvevarna är ändå, jämfört med mycket annat den här portalen slänger ur sig, skrivna med en sällsynt formuleringsglädje.
Härom veckan kom en höftskjuten fråga från en av de två chattgruppsmedlemmar som initierade satsningen.
»Vad hände med Fredagsveven?«, frågade hen, något knappt halvår efter att det för denne individ specialdesignade projektet klappat ihop som Nichlas Falk under ett tacktal:
(Det här kanske är en osmakligt »too soon«-tidig referens, men Falk klarade sig väl bra och gif:en är för stark för att inte använda. Kollapsen är filmad ur en närmast misstänkt bra vinkel och hela den uppspelade scenen efteråt, där det blir helt tyst och där ett par röster sakta börjar mässa »upp med benen!«, skulle ju kunna vara hämtad från nästa Ruben Östlund-projekt.)
Jag vet inte riktigt vad jag svarade på frågan vad som hände med det här konceptet. Kanske något om att »livet kom emellan«, för det gjorde det ju, på ett sätt och ett vis som fått det här Fredagsveven-publicerade skämtet från februari månad—
—att åldras mycket bra eller väldigt dåligt, baserat på hur mycket man som portalägare känner att man kan driva med sig själv.
Hur som helst. En snabb fråga och en snabb tillbakablick på hur roligt jag stundtals tyckte att det var med en veckosammanfattande vev om fredagarna; mer behövs bevisligen inte för en nylansering av hela mediebranschens minst saknade företeelse.
Men kanske med vissa modifieringar. Jag ska inte lova för mycket (jag har som mångårig Pirkt.se-redaktör lärt mig att man helst inte ska lova någonting), men jag tänker mig fortsatt ett upplägg med korta och rappa i-farten-spaningar.
Pang-pang, bara. Att jag är en Lucky Luke-figur som rycker ut en riktigt begränsad penna ur hölstret, snabbare än sin egen eftertanke.
Det här är också premiären för det nya gråtskrattsradbrytet, som ska försöka särskilja de formlösa spaningarna ifrån att rinna ut i en enda oläsbar gyttja.
Veckans första spaning handlar om Moderaternas talesman i frågor om migration: Johan Forssell.
Jag såg på Agenda i söndags (kanske borde det tids nog införas en specifik Agenda-vev, för det är nog, i all sin torrhet, svensk teves mest spaningskompatibla program) och där stod Johan Forssell och talade sig varm om M-stämmans beslut att typ – som jag förstått det – avpollettera asylrätten helt och hållet.
Nu är det ju redan så att vi gjort det i princip omöjligt att fly till Sverige, att vi avvisar ensamma ungdomar till ett av världens farligaste länder och att Stefan Löfven helt plötsligt står i en talarstol och hävdar att det Sverige gjorde för några år sedan (hjälpte människor på flykt för sina liv) var »oansvarigt«. Det är liksom det migrationspolitiska klimat vi har – och för att sticka ut åt höger i det läget krävs några rekordosympatiska åtgärder.
Entré: idén om att »ompröva« en mänsklig rättighet, som denne Forssell stod och lanserade på bästa sändningstid.
Jag började tänka att Forssell kanske inte inser hur otroligt osympatisk han låter? Det är nästan så att det krävs att man inte själv hör hur osympatisk man låter för att ens kunna stå och lägga fram Moderaternas migrationspolitiska förslag under hösten 2017.
Då slog det mig.
Johan Forssell är Jon Hamms karaktär i 30 Rock.
Han som bland annat bara antar att han pratar flytande franska, för att han är för snygg för att någon ska våga förklara för honom att det bara är rappakalja.
Alla är för snälla mot honom. Ingen vågar säga sanningen.
Precis på samma sätt som Jon Hamms karaktär i 30 Rock ser för klassiskt bra ut för att någon ska våga säga åt honom att han är dum så kanske Moderaternas Johan Forssell ser för stilig ut för att någon ska våga anmärka på att allt han säger i egenskap av migrationspolitisk talesperson är gravt osympatiskt???
Han bara går runt i den 30 Rock-förklarade »bubblan«, där man i egenskap av jättesnygg aldrig får höra sanningen utan kan gå runt och slänga sig med fransklåtande ickeglosor, servera lax med energidrycks-sås och inskränka asylrätten.
En till spaning på samma tema, om den säkerligen likaledes bubbelomslutne hockeymålvakten Kung »Henrik« Lundqvist?
Jag tror att den här typen av modemagasin för män kommer ut en gång i månaden.
Men att de ändå, på något tidsvrängande sätt, lyckas porträttera Henrik Lundqvist minst tretton gånger per år.
Den här säsongspremiären var inte tänkt att bli något sorts Resumé.se-svep över mediebranschen, men i förra veckan stötte jag på något så kittlande som ett medium om medium.
På affären snubblade jag för första gången över Tidningen Nära.
Och i en tid där printmedierna blir allt sämre och sämre på att göra riktigt lockande förstasidor så sticker Tidningen Nära ut med sina minst sagt lockande rubriker:
Det här måste vara för den andlige som det är för den sockersugne att stå inför ett dignande utbud av småsnask. Den här tidningen verkar vara ett holistiskt smatterband som kunnat få även den mest teoretiske kärnfysiker att omvändas till att tro på den svenska statsreligionen »något«. Där finns tips för den högkänslige, där finns Kishti Tomitas starka berättelse om ärkeänglarna, där finns lärdomar att hämta både från tidigare liv och kring inre bilder och där finns också – för de avancerade läsarna – läsning om nestorn John of God: healern som healat andra healers.
Dessutom bjuds det – som en andlig Happy Socks-strumpa – på en premie i form av gratis distanshealing—
—från Benny (som, att döma av namnet, inte är på John of God-nivå men som säkerligen kan bjuda på åtminstone +++-healing från distans).
Jag blev minst sagt sugen på att investera 79 kronor i denna sinnesvidgande läsning, men då jag 1) är student och 2) är osäker på hur jag skulle Tidningen Näras avdragsgiltighet för Skatteverket så lämnade jag den i sitt ställ.
Däremot surfade jag in på deras hemsida, för att få veta mer och för att se ifall pappersmagasinet var så pass progressiva att de även kunde bjuda på denna distanshealing via webben.
Jag hittade ett fält där man kunde fylla i sitt namn—
—men jag fann framför allt den här medföljande informationen, som någon känt sig nödgad att plita dit i anslutning till anmälningsformuläret:
Man får inte mer healing för att man pepprat dit sitt namn många gånger om.
Det finns ett maxtak för allt, även för distanshealing.