Jag läser en kurs om hållbar utveckling just nu och frånsett att man blir väldigt dyster stundtals – då det världsliga trasslet är sammansnärjt som ett par smalsnörade hörlurar efter någon halvdag i en jeansficka – så är det uppfriskande att flera av texterna vi läser vågar yppa viss kritik mot den ohämmade och oreglerade rovkapitalismen.
Texterna vågar föreslå lösningar som inte innefattar formuleringar som »OM ALLA BARA TVINGAS UT PÅ DEN ÖPPNA MARKNADEN SÅ KOMMER ALLT LÖSA SIG!!!« eller »VARJE INDIVID OCH NATION BÖR VARA SIN EGEN LYCKAS SMED!!!« utan att därför avfärdas som nordkoreansk propaganda.

Visste ni förresten att vi i västvärlden fortfarande tar tre gånger så mycket ekonomiska medel som vi ger till de fattigaste utvecklingsländerna? Jag tyckte att den här The Guardian-artikeln var ganska pedagogisk, trots att jag inte har hundraprocentig koll på »trade misinvoicing« och »same-invoice faking« (det är väl vad jag föreställer mig att män i kotlettfrillor och dyra kostymer säger när man frågar vad de jobbar med: »jag har en fot i same-invoice-faking-branschen«).
Eller: vi och vi i västvärlden. Jag pysslar då med väldigt lite kapitalflykt, måste jag ändå tillstå.
Nåväl. Det finns många kloka tänkare som föreslår andra lösningar än att, säg, kasta i en nilabborre i Victoriasjön och sen hoppas att marknaden ska lyfta Tanzanias befolkning ur fattigdomen via lite jobb på fiskrensningsfabriker (ett händelseförlopp som går att följa i den här mörka dokumentären). Jag behöver inte komma med egen kapitalistkritik; bara lära mig vad dessa tänkare tycker inför hemtentan som delas ut imorgon onsdag.
Men Pirkt.se vore inte Pirkt.se om vi inte ändå försökte med ett vardagligt exempel på när kapitalismens krafter ställer till det för oss människor.
Härom dagen var jag nämligen på ICA och när jag flanerade genom gångarna med min dragvagn så stötte jag på ett reklamstånd för den lilla chokladpralinen Riesen (som ofta målas ut som gubbig, även om den håller jämna steg med all ungdomlig choklad på marknaden!). Där hade en tant hällt ut ett antal Riesen-paket på en bricka för att förbipasserande skulle få »smaka« på den gamla tyska chokladbit som sedan många år måste ha en bestämd plats i nästan alla svenskars smakcentra.
Nåväl. I egenskap av en man som aldrig duckat en gratisuppdukad munsbit i detta jordeliv – och vars klädstil kretsar kring olika Microsoft Office-pikétröjor han fått i olika mässmontrar – så stannade jag förstås till och fingrade åt mig en pappförsedd chokladbit. Medan jag stod där och höll dragvagnen i den ena handen och försökte en-hands-öppna chokladbiten med den andra (ett fingerboard-trick för att sätta sig i respekt för tyskättade pensionärer) så ställde Riesen-tanten också fram en liten pappkopp kaffe åt mig.
»Det är väldigt gott kaffe«, sa tanten. Jag övergav mitt övermäktiga enhandsfipplande och greppade istället koppen och tog mig en sipp.
»Det var gott!«, utbrast jag, inte som för att vara snäll (vilket jag alltid brukar vara i dessa lägen; jag har genom åren lärt mig att spela upprymd över den allra tröttaste Santa Maria-kryddade tacosnitt någon affärsgångs-kock kan tänkas bjuda på), utan för att jag – som varierat mellan Arvid Nordqvist och Zoegas i flera år nu – verkligen tyckte att smaken var uppfriskande fruktig!
»Vad var det för kaffe?«, frågade jag med riktig och inte spelad entusiasm i rösten; till synes snärjd i kapitalismens osynliga bojor, ståendes på de köpsugna tårna, redo att rusa iväg längs med gångarna och köpa mig kaffe av ett nytt och kanske dyrare märke.
Men nej, hörni. Här kommer kapitalistiska kritiken: beviset på att marknaden inte är så öppen och fri och konsumenttillvänd som vi luras att tro.
»Det kan jag tyvärr inte berätta«, svarade tant. »Jag är bara här för att marknadsföra Riesen.«
Det spelade ingen roll hur man trugade och bad – det gick nog inte ens att ankelskaka ur henne namnet på kaffemärket. Jag fick lomma vidare, rafsa i mig min Riesen (som jag redan vet hur den smakar; get your provsmaks-game together, marknadschefer!!!) och sedermera gå hem till mitt gamla Zoegas-paket.