Henrik Åhnstrand tassade på tå intill »Leffe« Forsberg, Linus Hallenius gömde sig i gymnasiekorridorerna för David Wilson och Dennis Olsson beskriver en allmän känsla av läskighet.

Och jag var nog rädd för allt och alla.

Men jättelöftet Johan Bengtsson är inte rädd för någon när han ska utmana om en startplats i unga GIF Sundsvall 2021.

– Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger 17-åringen som räknas som en av svensk fotbolls största talanger.

GIF Sundsvall är, hur man än vrider och vänder på det, rekordungt inför säsongen 2021. Truppen på 18 utespelare är inte bara exceptionellt tunn, den är också extraordinärt ung. Målvakten Gustav Molin, backarna Albin Ekström och Teodor Stenshagen, mittfältarna Paya Pichkah, Jesper Carström och Ludvig Nåvik samt anfallsalternativen Albin Palmlöf och Johan Bengtsson: alla är de födda efter den uteblivna millenniebuggen.

Yngst av de alla är Johan Bengtsson: han som är född först under GIF-succésäsongen i allsvenskan 2004 och som förra hösten blev klubbens yngste målskytt genom tiderna med sitt mål borta mot Degerfors. Han går fortfarande bara i ettan i gymnasiet på Hedbergska, men har redan hunnit vara nära en proffsflytt till Premier League-klubben Leeds och gjort intryck i superettan. I genrepet mot AIK på Friends Arena spelade han nästan hela matchen, sedan Linus Hallenius klivit av skadad, och 17-åringen imponerade genom att bland annat ordna en straff när hans lilla lekamen snirklat sig runt stjärnbacken Sotirios Papagiannopoulos.

Det spelar ingen roll vartåt man blickar i fotbolls-Sverige: alla med koll på svensk fotboll verkar tro att Giffarnas 17-åring ska kunna blomma ut till en storspelare.

Själv tar han förväntningarna med ro inför säsongen 2021:

– Jag ska ju konkurrera med två jättar på topp, så jag är väl inställd på att jag kanske inte kommer få jättemycket speltid, men det gäller ju att ge hundra procent på träning och utvecklas ändå. Chansen kommer jag säkert få under året, att jag får spela mina minuter eller kanske starta, men det kan jag ju inte säga nu. Det gäller att när man väl får chansen så måste man visa att man vill vara med och slåss om att spela, säger han ödmjukt.

Giffarna har den kanske mest talangfulla spelargruppen i modern tid och har samtidigt mål om att kunna sälja spelare för stora summor inom några år, men bara därför kommer speltiden inte att falla ner som manna från fotbollshimlen i en trupp där startelvan ser väldigt rutinerad och elitfotbollsmässigt kvalitetssäkrad ut:

– Vi är ju topptippade i superettan och tränaren kommer ju alltid spela med det bästa laget som ger oss bäst chans att vinna och ta poäng, och är det så att någon ung som gjort det jättebra och ska spela så är det ju så. Men det är ju upp till tränaren, säger Johan Bengtsson.

Tränaren Henrik Åhnstrand vet själv hur det är att ta steget upp i Giffarnas a-lag, då GIF-tränaren klev upp i ett inte sällan högljutt omklädningsrum under det tidiga 2000-talet. För Pirkt.se har han tidigare berättat om hur han såg på ungdomligheten i spelargruppen påverkade lagets prestationer under 2020, men det är klart att det också finns positiva aspekter med att så många ungdomar kliver upp i ett a-lag samtidigt.

Pressen över att plötsligt befinna sig i en råbarkad vuxenvärld försvinner.

– Jag menar: kaxig var jag när jag kom upp och »Leffe« Forsberg var där? Hur kaxig var jag mot honom? Inte särskilt, säger Åhnstrand.

Upplevelsen känns igen från andra egna GIF-talanger. Åhnstrand klev upp i det tidiga 00-talets Fredrik Sundfors- och Leif Forsberg-präglade omklädningsrum. Linus Hallenius blev aktuell för a-lagsträningar redan som 16-åring, ett halvt decennium senare, och även om Magnus »Fimpen« Svenssons ytterbacksspel bytts ut mot den i sanning modernare Mikael Lustigs så fanns det fortfarande en faktor som gjorde att Hallenius inte vandrade in i a-lags-omklädningsrummet med någon särskild pondus: den brittiske tränaren David Wilson.

Wilson går inte bara till GIF-historien som den som ägnade försäsongen åt simning och som den som kritade om sidlinjerna på IP, utan även som den kanske mest verbalt aggressiva tränaren:

– Slog man bort en passning så blev man ju sönderskriken. Jag vet att även spelare som Micke Lustig och Tobbe Eriksson hade problem med det, på den tiden, berättar Hallenius och utvecklar:

– Det var väl heller inte lika vanligt att spelare kom upp med de kvaliteterna… att man ville dribbla och göra saker. Det var ju inte alltid så populärt.

Det gick så långt att Hallenius, som blivit upptäckt av Wilson under en internmatch i Nordichallen, helt sonika gick tillbaka ner till juniorerna:

– Jag slutade ju gå på a-lagsträningarna. Jag gömde mig, berättar han. Jag tappade lusten till det. Sedan var jag väl för rädd för att konfrontera någon med det, så jag slutade bara… gå dit. 

För Dennis Olsson, som kom upp i Joel Cedergrens och Joel Franzéns snällare 2013-upplaga var känslan annorlunda, men nog fanns där fortfarande en läskighet att kliva upp och träna i en grupp med bland annat isländska landslagsmän som Ari Skulason:

– Jag tyckte väl att det var läskigt när man kom upp, den där första tiden. Fotbollsmässigt var det väl inte så jobbigt, det var bara att spela, även om visst: man kunde få höra när man gjorde fel och sådär. Men var ju bara arton, lite tillbakadragen och tyst och sådär, så det tyckte jag väl var svårare; man visste inte var man fick sitta och så.

På 2020-talet är det annorlunda. När Johan Bengtsson skrev på ett treårskontrakt med klubben förra sommaren, efter att en övergång till Leeds brakat samman delvis på grund av covid-19-pandemin, så trädde han in i ett a-lag fullt av andra ynglingar och vänner.

– När man kom upp förra året så kände man ju alla yngre, alla juniorer, så man kände sig ju som en i gänget ganska fort. Och när några nya kommer upp nu från ungdomsleden så tycker jag att vi tar hand om varann och det är bra. Jag vet inte vad de äldre tycker, men jag tycker att det är en bra blandning. Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger han.

Hallenius kluven om förändringarna

Vad tycker de äldre? Linus Hallenius älskade ju uppenbarligen inte stämningen när David Wilson skrek lungorna ur sig på träning och betonar värdet i att få komma upp och känna sig trygg, men 32-åringen vill också inte skala bort precis allt av det han själv fått uppleva.

– Jag och min generation är ju lite den sista generationen som kommit upp då och vet vad som är för- och nackdelarna med det. Det är väl lite tudelat hos mig. Det är väl viktigt att försöka föra med lite av det som var bra från förr, men samtidigt skala ner det. För det är ju en jättestor skillnad. Det är ju en oerhört mycket snällare miljö att komma upp i idag, säger Hallenius.

Tudelat, säger du: vad kan man gå miste om om man bryter helt med det gamla?

– Någon form av hierarkier finns det ju i fotboll ändå. Sedan tycker inte jag att de unga ska samla in bollar eller fylla vattenflaskor eller göra rent skor, sånt tycker jag är skit, men… det ska finnas någon form av respekt för den äldre spelaren, att man lyssnar och tar till sig. Det tror jag att det gör hos oss: att de unga förstår vad som krävs, liksom, säger han.

Det finns hos dagens unga GIF Sundsvall, i alla fall om man pratar med den 17-årige jättetalangen Bengtsson som på sikt hoppas kunna konkurrera ut hemvändaren Hallenius som är hela 15 år äldre än honom själv.

– Det är klart att man kollar på honom på träningar och så. Det är klart att när han kom hit så var det liksom »oj, shit! Nu blir det jäkligt tufft!«, men man lär sig grejer av honom och förhoppningsvis så har jag någon dag konkurrerat ut honom. Det är väl ändå det som är målet, liksom, och det är en otroligt rolig utmaning. Att ha en så stor utmaning redan nu kan nog vara bra att lära sig av.

Vad är det du kan lära dig av honom?

– Det är bara att kolla innan träningarna på honom… Han är så noga i allt han gör, liksom. Han är så professionell att det… ja, men det är bara att titta och njuta, helt enkelt, och försöka lära sig av allt han gör. 

Vad kan man njuta av i ett par fotbollsförberedelser? 

– Att han är så otroligt seriös i allt han gör. Man förstår varför har varit ute i Italien och spelat och… han är så professionell i allt han gör. Njuter kanske var fel ord, men…

Nejdå, men jag tänkte mer ifall du hade några exempel på vad som ger ett så proffsigt uttryck?

– Nämen jag tycker att jag brukar vara där ganska tidigt, på arenan, men han är liksom alltid före mig. Om jag tycker att jag kommer in tidigt på morgonen så: »jajamen, Linus är redan där«, liksom. Han kör lite extra, brukar köra lite på gymmet och bara så små grejer… det tar man efter och försöker göra som han gör. Han har ju ändå varit ute i Europa och det är ju dit man vill. 

Gäller att fortfarande visa att man är bäst

Som fotbollsspelare beskrivs Johan Bengtsson som en väldigt snabb djupledslöpande anfallare, som dessutom är skicklig på små ytor och som också kan spela på en kant. Men hur är gymnasieeleven som människa? Hur tror han att andra personer skulle beskriva honom?

– Är det ödmjukt sagt att man tror att man är ödmjuk? Jag får väl säga det i alla fall. Jag tror att jag är ganska ödmjuk, och en social kille: jag gillar att prata. Det är väl de två största bitarna, säger han.

För även om han säger att det var nära en övergång till Leeds förra sommaren och även om han har en agent (den före detta högerbacken Fredrik Stoor) som finns där och har råd och tips så är 17-åringen helt inställd på att först slå sig in i GIF Sundsvalls startelva; en inställning som den tidigare jättetalangen Linus Hallenius lovordar.

– Så var det säkert redan på min tid, men allting ska gå så jävla snabbt och det har blivit… jag tror att det är ännu mer folk som trycker på utifrån. Jag menar: det fanns agenter redan när jag var femton, men det trycks på ännu mer nu och det ska gå ännu snabbare. Man måste börja i rätt ände, på något sätt, kämpa stenhårt, göra sitt bästa, koncentrera sig på sitt och känna att man äter sig in i miljön och bli en av de bästa på träningarna. 

Där har den 32-årige pappan själv ett ansvar, att alltid vara på tårna för att försvara sin bland många ganska förgivettagna startplats i GIF-anfallet:

– Man har ju då också ett ansvar som äldre att visa att jag ska bra spela om jag är bäst. Jag ska visa varje träning att »jag är bäst« och »ingen spelar före mig för att jag är bäst«. Och man vill ha att de yngre känner likadant, att »jag ska visa Linus att jag är bättre« och bara kör. Det är så man bygger en grupp och det tycker jag vi har fått till, säger Hallenius.

Som paradexempel på någon som kämpat hårt lyfter Hallenius fram en av de GIF-talanger som hunnit bli så pass gammal att han kanske inte längre lanseras som en av de största talangerna: den bland 17- och 18-åringarna relativt åldrade 21-åringen Paya Pichkah.

– Det kanske är lättare att komma upp i a-laget nu, men det kanske är ännu svårare att spela. Titta på Paya: han var ju uppe i a-laget redan 2018 och 2019 och gjorde allting helt rätt, varje träning, varje dag. Han bara sög åt sig och gjorde det bättre och bättre och bättre. Men han konkurrerade liksom med Bata och Juanjo, två av de bästa innermittfältarna som spelat i Giffarna. Han förtjänade ju mycket mer, men samtidigt var det omöjligt. Men nu får han skörda frukterna. I år är han en av de som kan lita på, berömmer Hallenius.

»Vill se samma glöd i ögonen«

Den David Wilson-rädde tonåringen Linus Hallenius klev till slut tillbaka upp i a-laget, under Mika Sankalas tid som huvudtränare, och först efter han själv känt sig tillräckligt dominant i Tipselit-serien för att ha självförtroende nog att konkurrera. Säsongen 2008 spelade han som 19-åring, i hård konkurrens med miljonförvärv som Hannes Sigurdsson, hela 21 matcher från start i allsvenskan.

– Förr smällde det ju och det var högljutt och jag var inte heller någon som bad om ursäkt, när jag kom upp. Jag ville slå mig fram. Och jag vill se samma glöd i ögonen på även dagens ungdomar, det där inre drivet. Och ser man det så vill man verkligen hjälpa till. 

Han som ska få dessa ynglingar att känna sig trygga och hemmastadda är till syvende och sist huvudtränaren Henrik Åhnstrand, som i en tidigare Pirkt.se-publicerad intervju pratat om vikten av att de unga spelarna vågar ta mer plats i årets GIF-trupp än de vågade göra i förra årets snälla och juniorpräglade miljö.

– Självklart finns det en vinst i att många unga spelare kommer upp (samtidigt), i att de blir väl omhändertagna… men det finns också ett ansvar i det: att de måste ta den platsen de har fått, säger Åhnstrand.

Johan Bengtsson har bara fyllt 17, men han och hans unga vänner i GIF-truppen verkar väldigt mogen att ta det ansvaret:

– Jag tycker absolut att kraven är väldigt höga. Man får höra om man har gjort fel, liksom, och det tycker jag är bra, säger han och avslutar:

– De flesta av oss har ju fått ett år nu i en seniortrupp och det ställer högre krav på oss som spelare, att vi ska vara bra hela tiden och ha en högre lägstanivå och jobba hundra hela tiden. Det är de kraven vi har på oss i år och det är naturligt att vi får dom kraven på oss.

Ikväll är det dags för seriepremiär, hemma mot topptippade konkurrenten Helsingborg, och om Linus Hallenius ljumskar inte har rehabiliterat sig tillräckligt lär det vara till en 17-åring från Essvik som tränaren Henrik Åhnstrand delar ut startplatsen intill Pontus Engblom.

Inte för att Johan Bengtsson är ung, inte för att han i framtiden kommer gå att sälja, utan för att han har förtjänat den.