Inför säsongen 2019 var tron på GIF Sundsvall större än den kanske någonsin varit tidigare. Två år senare gör laget sin andra raka säsong i superettan.

Pirkt.se känner att det behövs ett bokslut över vad som gick så väldigt fel.

– Jag har aldrig upplevt den bristen på gruppdynamik som vi hade då… under något år som jag varit med i Giffarna, säger Urban Hagblom om fiaskoåret 2019.

Inför varje GIF-säsongen brukar portalen Pirkt.se ha för vana att försöka hinna sitta ner med diverse GIF-profiler och försöka skapa en bild av läget i klubben. Och inför den allsvenska säsongen 2019 stod en sak ganska klart: läget hade aldrig upplevts bättre. I alla fall inte enligt det närmast eviga sanningsvittnet Urban Hagblom, som över en buffétallrik i arenarestaurangen konstaterade att det på förhand »aldrig sett så bra ut som det gör inför 2019«. Han lyste av den lyster som bara den sena Pa Konate-värvningen kan skänka den mellannorrländska sportchefen.

Emellan en senare tugga konstaterade han samtidigt att även om det pratades om potentiella topplaceringar för det stjärnspäckade GIF-laget, som hade seriens mest uppsnackade innermittfält och en av Sveriges hetaste anfallare, så var det enda som egentligen var centralt inför säsongen detta, enligt Hagblom: att »du får inte åka ur«. Detta då svensk fotbolls nya sponsoravtal med Unibet skulle få spelbolagspengar att regna ner som manna över de klubbar som blev kvar i allsvenskan även 2020.

Men Giffarna åkte ur. Och även om det har gått ett och ett halvt år sedan laget spelades ut ur allsvenskan av AIK på Friends Arena i november 2019 så har denna portalägare – som blev så knäckt av nedflyttningen att han inte kom sig för att göra ett endaste dyft inför den pandemiskt intressesvultna säsongen 2020 – alltid gått runt med känslan av att det behövs ett bokslut.

Hur kunde det gå så alldeles otroligt snett för GIF Sundsvalls mest uppsnackade lag i modern tid? Hur kunde vi hamna här igen: i ännu ett budgetombygge i superettan?

När jag inför säsongen 2021 möter Urban Hagblom igen, för första gången sedan våren 2019, så är det i en pandemiskt säkrad videochatt som inte fått tillgång till Urbans webbkamera.

Och innan vi går in på kommande säsong, där ett favorittippat Giffarna åter börjat bygga upp en ny hajp med hemhämtade medelpadska fixstjärnor som Linus Hallenius och Robert Lundström intill ett ungt garde av hungriga talanger, så vill jag börja just där.

Vad är det som gått snett sedan senast vi sågs?

– Ouff.

Urban Hagblom suckar djupt, tar sats, och sedan låter han självkritiken flöda in i webbkameran och ut över bandspelaren.

– Det som blev, inför säsongen 2019, och där måste jag ta mitt fulla ansvar, det var att det blev för mycket fokus på att vässa fotbollskvaliteterna. Och där vi inte lyckades få in rätt karaktärer. Jag la alldeles för mycket fokus på fotbollskvaliteterna och inte på personliga kvaliteter, utifrån hur man bygger en grupp som ska fungera tillsammans.

– Istället blev det för mycket egoism och det blev för mycket grupperingar, vilket gjorde att vi – trots att vi sportsligt var ett fantastiskt lag – misslyckades totalt.

Hagblom: Det har jag lärt mig

Att GIF Sundsvall tappade många spelare efter degraderingen var naturligt, men Urban Hagblom uttrycker det som att han var tvungen att »städa bort allt«.

–Det var för många brister i personligheterna, i karaktärerna, bland vissa av de spelare jag tog hit, som gjorde att jag slog sönder gruppen. 

Det här tycker jag att man hört ganska lite om. Hur skulle du själv sammanfatta stämningen i gruppen under hösten 2019? 

– Den var inget bra alls, summerar Urban Hagblom.

Han passar på att hylla Tony Gustavssons inträde i föreningen under hösten, men såga sin egen sammansättning av den gravt underpresterande truppen.

– Jag har aldrig upplevt den bristen på gruppdynamik som vi hade då… under något år, som jag har varit med i Giffarna. Det blev grupperingar inne i omklädningsrummet och det blev vi och ni. Det var inte vi tillsammans, det var vi och ni och man tog aldrig ansvar för sin egen prestation. Det var synpunkter på alla andra. Så här hade ledarna inte någon enkel situation. 

Hur självkritisk är du själv kring din roll i det?

– Det är en jävla erfarenhet jag har tagit med mig, men det är ju jag som bär det definitiva ansvaret utifrån de spelare vi tog hit. Jag har lärt mig oerhört mycket av det och det kommer man inte att se under tiden jag är i GIF Sundsvall, i alla fall. Till syvende och sist måste man må jävligt bra för att kunna gå ut och prestera på mattan. 

Jag kan ju uppleva att en spelare som David Batanero, som presterade otroligt bra under 2018, väldigt uppenbart inte brann särskilt mycket för att vara kvar i GIF Sundsvall under 2019. Har du något du känner att du kunnat göra annorlunda för att få en grupp som brann mer för att vara på plats i Sundsvall? 

– Nej, jag ser inte att jag kunnat gjort något annat, utifrån att… vi hade väldigt mycket samtal, där vi försökte stötta och pusha. För i det här fallet, när vi pratar Batanero, så tyckte ju han att han blivit för bra och han förväntade ju sig att han skulle spela i en europeisk liga. Men de kvaliteterna hade han ju inte. Han var en okej allsvensk spelare, med spetskvaliteter inom ett antal områden, men han hade ju också stora brister. 

Men om en spelare uppenbart inte vill vara kvar: hur hade du gjort nästa gång? 

– Nämen det har jag lärt mig, hundra procent: den spelaren är inte kvar! Om du inte brinner för att vara här. För tyvärr är det ju så att det är slut på klubbkänslor. Vi är en arbetsgivare idag. Det är en professionell värld, vi är en arbetsgivare och har vi personal som inte vill vara här – då ska han inte vara här. 

Inför säsongen 2021 har anfallsstjärnan Linus Hallenius vänt hem till Sundsvall igen, efter ett knappt ettårigt proffsäventyr på Cypern följt av ett kritiserat beslut att skriva på för IFK Norrköping förra sommaren.

För Pirkt.se berättar han nu att han aldrig hade velat lämna klubben i förstaläget, bara ett halvår efter att han skrev på ett långsiktigt femårsavtal med GIF Sundsvall. Anledningen till flytten var aldrig primärt europeisk cuplängtan utan det var framför allt stämningen bakom omklädningsrummets dörrar på NP3 Arena som drev honom ut i Europa på nytt.

– Jag kände ganska tidigt under den våren att vi började tappa bort det som gjorde oss bra under 2018. Jag tycker att jag gjorde allt jag kunde för att hålla ihop det, men till slut blev det en börda för mig att vara kapten på den skutan, säger han.

Hallenius hade varit ansiktet utåt för succélaget som tog fotbolls-Sverige med storm under 2018 och gång på gång på gång berättat om hur fantastiskt han mådde av att spela i GIF Sundsvall och bland annat bli serverad internationella kvalitetsmackor av Juanjo Ciércoles och David Batanero.

– Och under 2018 var det så att på varje fråga jag fick så svarade jag ärligt. Jag hittade inte på någonting, jag konstlade inte till någonting, utan jag sa som jag kände: »jag har aldrig tyckt det varit roligare att spela fotboll«, »jag har aldrig varit lyckligare«, »jag har aldrig varit i ett lag som fungerar bättre eller spelar roligare fotboll«. Så kände jag. Men sen när jag skulle fortsätta vara så under 2019, men inte känner så längre… så blev det ju en konflikt inom mig själv. Jag hade svårt att stå och svara på frågor. 

Han utvecklar:

– När folk stod och sa »nu har ni ännu bättre lag« och frågade »hur långt ska det räcka i år?« så kände jag att… »nämen vi är nog inte lika bra«, att vi inte ens var i närheten. Och det hade inte att göra med att vi hade andra spelare, utan med att vi inte var samma grupp.

Under vintern hade Linus Hallenius varit sugen på en ordentlig internationell utmaning, efter sina 18 mål i allsvenskan. Men intresset från de verkligt stora ligorna för en 29-årig anfallare från Sundsvall var svagt, utan istället fanns intresset främst från förvisso pengastarka men fotbollsmässigt svagare ligor, bland annat Cypern. Den typen av utmaning lockade inte Linus Hallenius, som strax innan julafton 2018 hade valt att tacka nej till alla utländska bud och istället skriva på för fem nya år i GIF Sundsvall.

Han var färdig med drömmarna om chanser i europeiska toppligor. Det var i GIF Sundsvall han skulle spela och det var GIF Sundsvall han skulle leda i många år framöver.

Ett halvår senare var han borta. Då hade han åkt till exakt en av de klubbar som han sagt nej till för bara ett halvår sedan. För mig som GIF-supporter var det svårt att förstå hur spel i den cypriotiska ligan plötsligt kunde locka den hemkära småbarnspappan Hallenius.

– Att jag skrev på för fem år var ju för att jag ville stanna, så klart, det var ju inte för att sticka ett halvår senare. Men den känslan växte ju fram. Jag ville inte just då vara kvar i ett Giffarna där jag kände att folk förväntade sig att vi skulle vara bättre, och där jag bara ville – men inte kunde – vara ärlig om att vi inte var bättre.

»Grinade och bad«

Faktumet att tiden på Cypern inte blev vad Linus Hallenius önskat är ganska allmänt känt, men för Pirkt.se berättar han att han ångrade sig direkt efter flytten.

– Efter en vecka på Cypern så ringde jag hem till Joel och Urban och grinade och bad om att de skulle ta mig tillbaka. Jag ville hem direkt.

Vad fick dig att komma till den tidiga insikten? 

– Nämen det var väl en känsla av att… »vad fan har jag dragit med familjen på?«. Det går så snabbt när saker och ting händer. Ångesten kröp på redan på flygplatsen och jag tänkte på hur det skulle bli för (sambon) Iza och barnen. Jag tänkte liksom: »Vad har jag gjort?«.

Han berättar att familjen fick ett otroligt stort men ödsligt hus, en bra bit utanför staden och att Linus själv var iväg väldigt mycket på Europa League-äventyr och på de väldigt sena kvällsträningarna som cypriotiska klubbar tvingas till på grund av den tryckande sommarhettan.

– Det var första gången någonsin som Iza visade sig svag för mig och sa att »nej, du, det här känns inte bra«. Och då sa jag att »nej, det gör det inte för mig heller«. Sedan försökte jag dra i lite trådar, men det gick inte utan vi blev kvar.

Vad fick du för svar när du ringde hem? 

– Jag ringde till Urban och sa att »jag skiter fullkomligt i vad det kostar mig, jag ska försöka bryta här« och att jag sket i vilket kontrakt jag skulle få när jag kom hem. 

Det blev inte så. Linus Hallenius är förvisso hemma igen, inför säsongen 2021, men först efter ett halvår i allsvenska IFK Norrköping; ett faktum som gör hemflytten känslig för många.

I nästa del av Pirkt.se:s inför-säsongen-paket försöker vi reda ut hur GIF Sundsvalls kanske mest folkkära spelare på 2010-talet kunde undgå att hamna i Giffarna förra sommaren.

Sedan fyller vi på med artiklar om bland annat fjolårets upplevda skavande mellan det hemvävda och det Jamie Hopcutt-externfinansierade, om säsongen som kommer, om taktiken och om hur det egentligen är att ta steget upp i GIF Sundsvalls unga a-lag på 2020-talet.