Frågan är berättigad. »Ska vi verkligen fortsätta att varje fredag kasta ner överblivna kolor från veckan ner i denna krater av mänsklig frånvaro?« är en fråga som ställs på vartenda redaktionsmöte hos Pirkt.se, men den här veckan är frågeställningen extra aktualiserad, efter gårdagens avsnitt av Gift vid första ögonkastet.

Det omaka Tacoparet (där Sofia gillar smakrik salsa, medan Anton uppskattar en taco där en massa krimskrams inte tillåts ta överhanden på vetemjölets bekostnad) skulle fira midsommar ihop i Antons hemstad, och som Anton kom till sin småstadsrätt nu, efter att ha tvingats anpassa sig efter en omtumlande period bland rulltrappor och Åhléns-skyltar i Stockholm. Anton bjöd över ett par kamrater på midsommarkvällen, där SVT ska ha beröm för hur de utseendemässigt castat hans kompis, den självutnämnde provokatören som älskar Björn Rosenström:

Jag har goda skäl att tro att kompisen varit en perfekt castad skådespelare (titta på det där håret: det är en peruk som SVT halar fram när de behöver skapa en karaktär byggd kring att han älskar Björn Rosenström), främst eftersom att allt tyder på att Anton fram till nu blivit uppfostrad bland vilda djur i skogen (hans reaktion när Sofia lyfte att alla pojkar inte alltid behövde ha blåa tröjor med bilar på var paffare än en vargs hade varit!) men också på grund av att den provokative Björn Rosenström-älskaren gick bort sig och lämnade sin karaktär när stämningen fullkomligt höll på att spåra ur.

Detta när Anton ville fortsätta att saktfärdigt dissekera textrad efter textrad av Björn Rosenström-beskrivna övergrepp, trots att hans nyblivna fru är rättmätigt rosenrasande och stämningen är så förtätat usel att den skulle gå att skära igenom med en tunn feministisk introduktionsbok.

Men den provokative kompisen – som spelat sin roll perfekt fram till dess, knappt någonsin har vi sett en bättre castad jobbig kille med en långburk på fest i svensk teve – väger då in med denna fråga:

Ska vi verkligen fortsätta? Den frågan har aldrig en riktigt genuint jobbig Björn Rosenström-lyssnande snart-trettioåring ställt, när stämningen är på väg att riktigt barka loss och en gång för alla bli irreversibelt dålig.

Tur då, för alla som missunnar den genomtumme varghybriden Anton kärlek, att Anton själv tar vid och insisterar på att de ska fortsätta med sin målmedvetna färd mot all midsommarsstämnings avgrund. SVT-kameror, nybliven fru vid sin sida, frus kompis närvarande; ingenting kan hindra Anton att få skicka den här ömt storögda blicken mot sin vän provokatören när han skrålar med i ännu en versrad:

Scenerna från den efterföljande kubben är några av de stelare man beskådat i det här programformatet sedan den där husvagnssemestern för några säsonger sedan, där all chans till romans var fullkomligt stendöd och där kvinnan till slut låg och kved på en ihopfällbar sänghalm och hennes sämre hälft frågade ifall hon ville ha yoghurt för magens skull och allt hon fick fram var ett irriterat »nej«.

Det blev förstås tårar och gråt och uppbrott till slut.

Och om det var Skogskvinnan Susanna som låg pyrt till i det allmänna omdömet efter förra veckans avsnitt så hoppas jag att det är kundtjänstchefen Anton, vars främsta livsgärning verkar ha varit att han lärt sina rullgardiner spela Star Wars-introt, som ligger i allas botten efter denna veckas uppvisning. Att out-Björn Rosenström-älska en Björn Rosenström-älskare inför tevekameror är starkt gjort år 2021.

Susanna däremot växte ju under veckans avsnitt, där hon kan ha stått för en av svensk teves allra skarpaste 180-graderssvängningar: från att ha stört sig otroligt mycket på saker som att Skogsmannen Johan haft för mycket olja i sin stekpanna, på att han en gång råkat använda fel tempus (»det ÄR trevligt!!!«) och på att han haft »mycket spott« i näbbsystemet så var hon nu – efter ett dygns återhämtning – plötsligt redo för att bara se det härliga i att han utan anledning dök upp till ett midsommarfirande i en kalsonglös kilt.

I veckan pratade jag för första gången på väldigt länge i telefon med en tjejkompis, som sedan vi träffades sist hade skaffat sig en pojkvän.

Det är ju alltid svårt att be någon beskriva en person man blivit kär i; svårt att lyckas sätta fingret på den andres personlighet, på dess karaktär.

Men som medelpading och i samspråk med män-dejtande individer som har medelpadsk koppling så har man ju alltid kunnat ta till den gamla Smirre-Melle-Kjelle-grafen för att på ett nästan vetenskapligt sätt lyckas identifiera vad det är för en kille som ens samtalspartner har träffat. »Var skulle du placera honom på SMK-grafen?«, har man ledigt frågat och så har de med enkelhet kunnat placera ut en ganska bestämd punkt på den triangelformade graf som spänner från Vladimir Smirnoff (söt, sportig, kazakisk glimt i ögat), Melodie MC (tuff, hiphopig, gör coola basket-anthems) och Kjell Lönnå (varm, lugn, trygg, körsång):

Men igår, när jag pratade med min vän från Skåne (som inte har den medelpadska Smirre-Melle-Kjelle-triangeln i sin referensram) så var min fråga kring hennes nya partner istället givetvis denna:

»Var skulle du placera honom på en skala mellan Skogsmannen, Tacomannen och Ögondoktorn?«

Till veckans upplaga har jag också tagit fram ett litet Venndiagram med de tre nya typerna av manlighet som över fem avsnitt nu har tagit plats i svensk offentlighet:

Allt på Pirkt.se är förstås OpenSource:at, vilket betyder att det inte bara är fri användning av Venndiagrammet, utan även vidareutveckling av vilka små detaljer som ryms inom de olika områdena.

jag vill placera in punkten som är Erik Löfgren i ytan som delas mellan Skogsmannen och Ögondoktorn, men som inte har det minsta samröre med den nu cancellerade Tacomannen. Vad har vi där? Ett ibland fånigt leende över snoken, mycket olja i pannan, ett bostadsmässigt mellanförskap.

Jag vet inte med er, men jag har lite svårt att greppa det sunda i det här med skenande priser på icke-materiella ting. Bara i veckan snubblade jag över den här nyheten:

30 000 procents värdeutveckling på en dag för en låtsasvaluta tänkt att användas inom ett kommande tv-spel är säkert något som säkert ligger inom sundhetsspektrat enligt alla nationalekonomiska kalkylramar (ett ämne som portalen gråthulkade fram ett längre inlägg om i veckan), men för en enkel lekman är det förstås lätt att ana ugglor i mossen.

Det är som att folk som påstår sig kunna… bara… säger saker:

Och för alla mossar där det skulle kunna anas en liten uggla så finns det en granskande tidningsartikel från Länstidningen Östersund som avslöjar att Daniel Kindberg och Östersunds Fotbollsklubb har hela underarmen fastkilad i den syltburk som någon kanske ställt ut för att lockbeta fram en uggla:

Sådana här glada fredagsuppdateringar hade vi inte haft i våra flöden ifall vi inte tillåtit våra svenska lärare att bli framgångsrika influencers på Instagram och TikTok. Många har dock genom åren varit kritiska mot att profilerade lärare, som Magister Nordström ovan, gör reklam för robotdammsugare eller slipsar i sina sociala lärarkanaler och nu verkar detta hat mot entreprenöriellt driv även ha nått sjukvården:

Snart får väl inte ens en läkare TikTok-koreografera fram cancerdiagnoser till sina patient, trots att stora följarskaror sitter och väntar på nytt content.

Till sist, tack vare tips från den halvt otrogne Fredagsveven-läsaren och högljudde McDonalds-kritikern Johan Martinsson, vill i alla fall Pirkt.se säga grattis i efterskott till längdskidåkaren Calle Halfvarsson. Det blev ju aldrig den karriär som många hoppades på för Halfvarsson, när han kom fram som stortalang, och nu verkar det som att till och med hans eget förbund har glömt bort att den nyblivne 32-åringen står kvar i en spilta i deras stall:

Att den ansvarige för sociala medier dels glömde själva födelsedagen och sedan, när hen skamset inser sitt misstag, inte orkar bemöda sig med mer grafiskt pill än att slafsa dit ett gulblått men grattislöst »32 år« över magen är ett av de deppigare firanden man sett på länge. Visst, det är inte alltid särskilt kul att bli äldre som idrottare och speciellt inte när man kanske fortfarande väntar på det stora genombrottet efter 30-årsstrecket är passerat, men så här tråkigt ska det väl ändå inte behöva vara?