Huka er i i torgklungorna, för nu laddar han om med nytt menlöst content!
Inte ens öppna och infekterade stridigheter mellan redaktionsledningen och de nya ägarna, som portalen rapporterat om i veckan, kan numera hindra Pirkt.se att komma ut med den åter veckovisa Fredagsveven. I pandemiskt isolerade tider som dessa, när vardag och helg och dag och kväll glider in i varandra, är det viktigt att ha någonting att binda upp tillvaron kring och i mitt fall är det delvis att bestämma för sig själv att en fast punkt på fredagseftermiddagen, efter att man flexat ut från sina distansstudier, är vigd åt fritt vevande:
Och den här veckan har jag tänkt att inleda veckans vev med några tankar om vad en modern och verkligt bred vänsterrörelse måste rymma under sitt paraflax under 2020-talet. Vi lever i en era av snabba omställningar och teknologiska landvinningar som minst sagt utmanar den gamla hederliga men något naggslitna svenska modellen på arbetsmarknaden. Vi har inskränkningarna i strejkrätten, vi har prekariseringen av yrken i bransch efter bransch i takt med gigjobbens utbredning och vi har nu också en ny aktör som slagit sig in i kilen mellan arbetsköpare och arbetstagare: robotarna.
I veckan nåddes jag av nyheten att Foodora och Tele2 lanserat en egen liten Star Wars-artad rörlig plåtbytta som ska kunna köra ut »framtidens leveranser« utan mänsklig hjälp.
Och hur svarar vi i vänstern på detta nya lilla BB2-gulliga hot?
Skrev Marx något om de lilla rosavita självkörande minibilarna, kanske? Hann Engels med något om det?
Nej, i stället för att gå till de gamla läggen och leta efter svar hos gamla 1800-talstänkare tror jag att den nya och bredare vänstern måste höra av sig till en helt annan typ av tänkare för att få hjälp att attackera detta 2020-tals-bekymmer. Jag tror att den verkligt breda vänstern, som är pigg och på-tårna-stående nog för att anpassa sig efter tidens tand, måste våga inkorporera den gamle Formel 1-kommentatorn Janne Blomqvist i sitt stall av centrala tänkare.
Sedan Micke Dubois tragiska bortgång så borde det vara den andre RobotWars-kommentatorn, Janne Blomqvist, som har bäst svar på hur vi bör tackla på de senaste robothoten på våra svenska gator. Bara Janne Blomqvist kan säkert veta ifall det är Sir Killalot, med dennes gripstarka klo, eller Chaos2, med sin otroliga flippförmåga, som vi bör skicka ut på Stockholms gator för att göra processen kort med det lilla försvarslösa Foodora-åbäket.
Min vän Sinan Akdag, som är expert på postmoderna konsumentfrågor och ny teknik, lade sig i debatten och menade – med all sin expertistyngd – att det var gamle Hypnodisc, med dennes fruktade sågklinga, som var bäst lämpad för uppgiften.
Men Pirkt.se är förstås inte en portal som uppmuntrar till varken gripklo- eller flippvåld och allra minst till ituklyvning av stackars AI-styrda fordon, utan som den nyanserade vänsterröst portalen vill vara i debatten så kan den nöja sig med att lansera gamle trofaste husroboten Sergeant Bash – inte sällan refererad till som »robotarnas Steve Galloway«, efter den ex-allsvenske profilens menlösa roll som assisterande domare i Gladiatorerna – skulle kunna figurera som någon typ av opartisk upprätthållare av robotlag och robotordning på Stockholms gator.
Det är 2021 nu, Trump är borta, Joe Biden återkritar på en massa klimatavtal och all världens miljöfonder går ungefär lika bra som Pets.com-aktier gick innan IT-bubblan sprack. Jag tänker ofta att nu har vi åtminstone börjat ställa om och rört oss bort från de allra ruttnaste av energikällor, men ibland snubblar jag in på Wikipedia-listan över världens största företag och blir lite nedstämd:
I topp har vi två företag som lever på att vi ska förköpa oss på onödiga prylar som skeppas runt hela planeten, men därefter så har vi en mängd oljebolag man knappt hört talas om: kinesisk olja, följt av nederländsk och saudisk, innan vi finner IT-pryltillverkaren Apple (som har en viss mängd koboltblod och ett par kinesiska arbetsdödsfall på sina nävar) och ett bilföretag och sedan ännu ett oljebolag.
Retail, retail, oil and gas flera gånger om, electronics, automotive, oil and gas igen – är det så världen ska se ut 2021? Jag trodde faktiskt inte att det fortfarande såg ut så, måste jag säga.
Men jag har medvetet strukit över ett av företagen i listan, för att jag kände att just det företaget var ett företag vars höga omsättning var ordentligt logisk. Den kändes rätt och riktig. För så här i mars månad, när man börjar få rätsida på tillvaron igen efter den mörker- och köldsmocka som vintern alltid sätter rakt i trynet på en, så börjar det bli tydligt för en varför just det här företaget är så givna på listan över de företag som omsätter mest pengar i hela världen.
Man hittar dem nämligen överallt.
Den obligatoriska standardvanten med det copyrightskyddade Thinsulate-materialet, som alla människor som bor på våra breddgrader finner sig själv köpandes i tid och otid. Efter en vinter kan man gå igenom sin hatthylla och finna drösvis med marginellt olikfärgade Thinsulate-vantar av marginellt olika form och storlek.
De köps i drivor. Någon enstaka här och där, till synes i farten när man viker in på Stadium för att ta skydd från det nollgradiga snöblandade, men när vintern summeras så är de överallt.
Helt i skymundan så är Thinsulate-vantens omsättning givetvis en av världens största.
Och till skillnad från oljan och gasen och bensinbilarna och de konsumismhetsande jättekedjorna är det inte ett företag jag tror att vi vill nedveckla i det samhälle jag tror att vi vill bygga.
Vår depressiva anti-tillvaro börjar sätta sig på ett oroväckande sätt, men jag undrar om inte det här var det tydligaste exemplet på länge, när Sundsvalls Tidnings enkätfråga häromdagen inte lyckades bli gladare än så här:
Till sist måste vi ge lite efterhandsberöm till den trogne Fredagsveven™-läsaren och den ideelle contentskaparen som på den här portalen har fått göra sig känd som Den Bilburne Befruktaren.
Hans spaning om att Johan, grävmaskinisten från Gift vid första ögonkastet, satt på ett par ordentligt Hide The Pain Harold-vinklade ögon har åldrats alldeles otroligt bra.
Detta i takt med att hans nyblivna fru gjort tillvaron nära nog omöjlig för honom.
Vi behöver inte ens anamma förra veckans påkostade och rörliga kokgubbemontage för att se att i de där ögonen, som just blivit utskällda för att ha varit för bestämda och minuten senare för att ha varit för veliga!!!, gömmer det sig en illa byggd Hide The Pain-fasad.
På samma tema vill jag också ha fört till protokollet att GVFÖ-deltagaren Susanna verkar leta efter den närmast unika kombinationen av klassisk skogshuggarman och normbrytande intersektionell woke-feminist, vilket nog är fullkomligt chanslöst att lyckas med. Klart är ju i alla fall att grävmaskinisten Johan, 31, inte fyller ut den specialdesignade tröjan fullt ut.
Men! Men!!! Ett faktum som gick många förbi var att Johan begick ett alldeles sensationellt stort normbrytande då det vid bastubadandet stod klart att han – i egenskap av 31-årig grävmaskinist på nära två meter – inte tyckte om att dricka öl. Att han satt där i bastun och näbbade på vad som uppgavs vara någon typ av blandsaft måste ha varit något av det allra mest normbrytande som synts i reguljär teve.
En tredje och sista spaning hinner vi med från gårdagens starka avsnitt av Gift vid första ögonkastet och det är givetvis Tacomannens utläggning om vad som faktiskt gömmer sig i hans drömtaco. Han har hela världens skafferier till sitt imaginära förfogande, men han stannar vid den här fyrlingen:
Det har han förstås fått löpa gatlopp för: att stanna vid den gamla köttfärs-isbergs-gurka-majs-fyrlingen är att klassas som extremistiskt i tråkighetshänseende, men just faktumet att han ändå slänger in några blad av just isbergssalladen tycker jag borde ha fått folk att stanna upp och tänka till innan man slänger ur sig smädelser och sågningar.
För apropå just isberg så är det ju så att det är mycket som inte syns i en uppräkning av drömingredienser i ens drömtaco. Vi måste se på den isbergsbleka uppräkningen av tacofyrlingen som ett isberg i sig, som gör det tydligt att det inte främst är så att 28-åringen är tråkig på grund av att han inte uppskattar fler ingredienser än några av det svenska kökets allra tråkigaste – utan att han är tråkig av skälet att han verkligen måste uppskatta den torra brödsmaken av vetemjöl.
Jag vet inte om det är bättre, men det är ett bortglömt perspektiv i tråkighetsdebatten.