Varje fredagseftermiddag skickar jag ut en av norra Europas allra minst finmaskiga håvar för att försöka fiska upp överblivna gamla spaningar från diverse chattgrupper. För att sedan kunna smattra ner (de inte sällan knyckta) spaningarna riktigt rappt och tanklöst behöver jag sätta en deadline för inlämning av förslag, för att sedan låta fingrarna dansa en riktigt taktlös schottis över tangenterna i vad som med litterära termer brukar kallas för något så specifikt som en »medvetandeström ur ett medvetande man absolut inte vill ha inblick i«.

Förra veckan skickade en nära vän in ett bidrag precis efter det att inkorgen slagit igen, men det var så pass talande för vår tid att det får en plats i denna veckas samling. För jag har känt mig lite nere i veckan, trots att både solen och den metrologiska våren gjort sitt bejublade intåg, och jag tror att jag kunnat härleda den upplevda deppigheten till just faktumet att det är vår, men att man – om man följer några som helst myndighetsrekommendationer – inte tillåts göra det som hör våren till.

Sällan har väl den samhälleliga tvångströjan känts stramare och mer kliande än när den här uppdateringen dunsade ner inför den förra helgen:

Uppmaningen att äta ensam på matställen inne i köpcentrum kan vara en av de minst levnadsglada uppmaningar som lämnat en näbb genom alla tider.

Bill Murrays karaktär i Lost in translation har de vita dukarna och utsikten, men det Folkhälsomyndigheten uppmanar till är ju det där sorgsna ensamtuggandet på Taco Bar i Birsta City, där man uppmanas sitta mol allena och dippa några torra majschips i lika delar creme fraiche, röd medium-sås och tacokryddad blandfärs.

Ingenting säger mer om vår svenska ovilja att helt klappa ihop hela samhället än att vi låter matserveringen inne i större köpcentrum hålla öppet – men bara servera en ensam stackars sate, som måste sitta där inför den fullskalig insyn som alltid präglar den öppna planlösningen i galleriors »food courts«.

Att sitta där helt själv, tålmodigt tuggandes på ett tacokex i det vidöppna landskapet, måste bjuda de förbipasserande på samma inblick i en grav ensamhetsproblematik som mina sista besök hos en frisör gav alla förbipasserande en inblick i en eskalerande flintifieringsproblematik.

I tisdags ringde jag min farmor. Hon beklagar sig sällan, min 86-åriga och nästan unikt pigga farmor, men nu ondgjorde hon sig över att hon tvingats ägna stora delar av dagen vid telefonen och datorn.

Detta då regionen i Västernorrland erbjudit alla som fyllt 75 år att boka tid för vaccination. Det var ungefär 30 000 individer som skulle in på en sajt eller ringa ett nummer och det gick ungefär som man kan tänka sig när 30 000 individer skulle in på en enda landstingssajt och ringa ett landstingsnummer.

Det var förvisso fler än bara 75 plussare som ringde in, men jag tackar Sundsvalls Tidning för att jag får skärmdumps-låna deras rapportering från fiaskot. I tidningen uttalade sig nämligen en Sten Ekström:

Bokningssidan som 30 000 alla åldrade västernorrlänningar skulle gå in på kunde inte leverera, inte heller telefonlinjen, som krävde 74 påringningar innan man till slut kom fram till ett nej-svar.

Men Karin Sellgren, regionens projektledare, lyckades ändå låta väldigt positiv när hon summerade dagen för tidningen:

Låter hon inte lite väl mycket som att hon och hennes region just haft ett biljettsläpp till en konsert med Europe i Tonhallen där intresset varit överväldigande? Det låter lite som att det är Region Västernorrland som gjort någonting som fått folk att rusa till telefoner och datorer för att engagera sig i detta nya initiativ från den lokala företagsandan, som att detta i grunden är en framgång för länet: att dess åldringar är rätt sugna på att inte sitta isolerade i sina lägenheter, som vore våren och sommaren eller hela livet en vara på en marknad som Region Västernorrland tillhandahöll.

Någonstans är det också symptomatiskt för valfrihetsvurmandets Sverige, att inte kunna bara dela ut tider till var och en av åldringarna, under en period då alla åldringar i princip bara sitter hemma, hela dagarna, och väntar på att få komma och vaccinera sig. Nej, istället måste man göra allting till en Håkan Hellström-på-Ullevi-tävling i www-snabbfingrighet, där Gösta får vaccinet först för att hans barnbarn hjälpt honom genom att koppla upp Göstas vaccinsug mot den robot-anordning som barnbarnet riggat för att auto-nypa åt sig tider i stockholmska padelhallar.

Med det sagt så går det bra för Region Västernorrland. Eller, ja. Bra och bra, de har väl otroliga problem med sin sjukvård och budgeten går ju käpprätt åt fanders, men vad gäller just lanserandet av nya grejer som det finns ett stort intresse av så verkar det gå bra. Nu succén med trycket på vaccinet, men även förra veckan kom det ju glädjebesked:

Jag läste inte pressmeddelandet till nyheten, men om Karin Sellgren fick någon syl i vädret så bara antar jag att hon gladde sig åt hur många som visat intresse för hennes rättspsykiatriska anstalt.

I veckan togs den här nyheten upp i flera medier:

Memmo-fenomenet har inte bara visat oss ett nytt mörker vad gäller det kändiskopplade mellanförskapet (Jeppe Hussfelt som väser fram att han finns tillgänglig för en digital femtiolapp kan få fungera som exempel) utan nu också givit en svensk Rod Stewart-imitatör ett medialt uppsving.

Men SVT och alla andra som rapporterade om nyheten som om det vore Micheal Deans första mediala genombrott, men då har man inte koll på sin medelpadska lokaltidningshistorik. Nej, Sundsvalls Tidning slog nämligen redan 2012 på den stora trumman när »Rud« gästade stan i samma veva som Rod Stewart skulle uppträda.

Det är sedan dess en medelpadsk Tinder-sanning att man bör ge sig ut på marknaden för att försöka hitta någon som tittar på en som den lokale företagaren Kjell Larsson tittar på en påstådd Rod Stewart som han vallar runt i Stenstan för att lura till sig uppståndelse i lokala medier.

En av veckans stora snackisar var förstås det långa och inte så lite rättshaveristiska inlägg som Kristdemokraterna Stockholm publicerade i veckan, där de anklagade Socialdemokraterna för att bedriva en trollkampanj mot Ebba Busch i sociala medier:

I Facebook-inlägget påstår de bland annat att sossarnas trollfabrik ska ha försökt elda på folk (som annars inte brukar ha några åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad) att ha negativa åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad:

I den andan fortsätter det: allt negativt som kan ha figurerat runt Ebba Busch den senaste tiden ska sossarna ligga bakom via denna anonyma trollfabrik, tydligen. Och det må väl vara hänt: det kanske är en klok medial strategi i post-sanningens svenska politiska landskap 2021.

Men jag tycker att KD går för långt när de fortsätter och fortsätter och fortsätter till dess att de till och med lyfter det här:

Det här är ju faktiskt helt klart en socialdemokratisk kommunikationsstrategi, att försöka etablera det begreppet (jag har sett flera sossar på Twitter försöka nagla fast det), men det har inte alls fungerat. Det har inte satt sig. Ingen känner igen begreppet utanför den socialdemokratiska partibubblan har snappat upp det. Men genom att nu själv lyfta upp så många saker som går fel just nu för KD så går partiet i en klassisk gammal Michael Scott-fälla som de gillrar för sig själv, när de lanserar sig som lite väl stora förlorare.

Jag tycker att Ebba borde vända sig till experterna på Stockholmskontorets kommunikationsavdelning och gråta fram denna drapa:

Det var länge sedan vi pratade om filterbubblor. Jag tror inte jag haft ett tydligare »oj, lever jag i en bubbla?«-moment än när den 28-åriga killen i Tacoparet från Gift vid första ögonkastet gjorde den här utläggningen rätt in i selfiekameran, efter att de haft en diskussion kring barnuppfostran:

Jag trodde att han gjorde en karaktär! Genom hela hans argsinta monolog trodde jag att det var på skoj! Jag trodde inte att en 28-åring kunde vara så genuint kokande över att nyss ha fått höra att han kanske inte skulle få köpa kläder enligt sin gamla välfungerande och genom generationer beprövade mall: rosa klänning och blå kläder med bilar.

Men icke: han var illa dolt upprörd och undrade hur det skulle gå, det här med giftermålet, för att hans nya fru tyckte att båda kunde ha samma kläder.

Det är ibland svårt att försöka förklara exakt hur en »kokgubbe« ser ut, den glädjelösa :)-gubben vars tomma blick försöker uppbåda en fasad av glädje, men här har vi den; när en 28-årig man från Allingsås försöker uppbåda ett leende, trots att han nyss fått veta att hans framtida som kanske ska tvingas växa upp utan ett enda bilmönster på tröjan:

Till sist lade jag märke till den här reklamen:

Lån för människor! Fan så bra. Privatpersoner som lånar till saker låter ju jättesmart! Jag har i och för sig hört någonting om att hushållens skulder i Sverige har skenat fullkomligt bortom all kontroll (som av en slump i samma veva som den svenska statsskulden har eroderat bort efter decennier av kroniska mjuggnedskärningar), men när jag försökte kollade upp saken hos Finansinspektionen så gav de mig bara delvis rätt:

Hushållens skulder är väldigt höga, men det är nog dags även för homo sapiens sapiens att hala fram lånelöftet.