Jag försöker att dagligen unna mig en liten promenad.

Det är det enda jag gör nu för tiden, promenerar, när jag inte sitter vid mitt köksbord och smattrar i diverse forumtrådar tillhörande olika distanskurser på olika universitetsplattformar, den ena mer bångstyrig och svårnavigerad än den andra.

(Det finns en tapasrestaurang längs Odengatan som heter Mondo. Det är gångavstånd från mig och jag gillar generellt tapas, men just den restaurangen har jag bojkottat på grund av att de använder samma namn som Stockholms Universitets förhatliga gamla webbverktyg.)

När jag promenerar i detta fortsatt vintriga landskap försöker jag att alltid hålla ett tämligen rigoröst avstånd till husfasaderna, eftersom det just nu finns en förhöjd risk att en förlupen istapp skulle genomborra ens skallbas. Risken för fallande istappar är förstås inte så hög att vanligt folk, som inte sedan tidigare räknar med en ökad risk för att fallande föremål ska släcka ens livsgnista, behöver anpassa sig; de kan, som ni ser på bilden, fortsätta knata på längs trottoarerna.

Men vi som redan hade en risk (bokstavligen) hängande över oss och som nu fått den förhöjd gör nog bäst att leta oss ut i bilvägen, tänker jag.

För redan 2018, på den tid då jag skrev texter mot betalning, konstaterade jag ju att jag går omkring med en känsla av att jag när som helst kommer straffas av samma högre makter som benånade mig med ett förstahandskontrakt i Stockholm via en lotterivinst:

Jag skrev en ledarkrönika för Länstidningen Östersund om hur den havererade svenska bostadspolitikens oförmåga att erbjuda folket den sociala rättigheten bostad inte bara medförde att otroligt många blev utestängda från den trygga delen av bostadsmarknaden, utan också att jag som turligt nog letat mig in i hyresrättsvärmen kände mig så pass lyckligt lottad att jag gick runt och oroade mig över på vilket sätt de högre makterna skulle jämka mitt turkonto till en nollbalans igen. Jag kom fram till att den som vunnit ett hyresrättskontrakt via ett lotteri nog skulle behöva plikta med beskärda delar av sin hälsa, ifall där fanns någon normalfördelning av tur och otur här i jordelivet. Jag såg vinterns fallande istappar som den kanske mest uppenbara risken för en oturlig förolyckning, men lyfte också fram att sommaren inte heller var någon tid för bekymmersfritt flanerande. Nej, när som helst kunde en hetlevrad hemmafru av kontinentalt kynne hiva en mortel ut igenom fönstret, påstod jag i texten.

Många trodde nog att jag överdrev riskerna med just de flygande mortlarna, men sedan dess har jag fått vatten på min försiktiga kvarn:

Till och med uppe i Medelpad är kvinnorna så pass kontinentalt orienterade att de kan ta till det gamla grekisk-romerska mortelkastet.

Hur som helst: det jag gör nu för tiden är att jag promenerar. Jag promenerar långt ute i vägen, med Sveriges allra största säkerhetsavstånd till husfasadernas potentiella faror, sedan kommer jag hem och sätter mig vid datorn vid köksbordet igen. Jag läser någon taffligt inscannad PDF, mjuggsneglar i mig några tillfälligt olåsta Google Books-sidor i de böcker jag inte fått tag i, svarar i någon oöverblickligt lång forumtråd om varför den norrländska dialekten saknar numeruskongruens i predikativ ställning.

En gång per eftermiddag reser jag mig för att koka kaffe. Sedan sätter jag mig igen vid köksbordet på min pinnstol. Bordet är lite för högt, märker jag, och stolens ryggstöd lite för tillbakalutat för att ge mig en värdig hemmasittarhållning. Och så, i eftermiddags, så tänkte jag det: att jag börjar nog få lite känningar i ryggslutet, att allt köksbordssittande började ta ut sin icke-ergonomiska rätt. Jag hann tänka tanken att jag borde ställa mig i den gamla beprövad yogapositionen »nedåtgående hunden« för att försöka räta ut hela ryggsystemet, men så tog jag en sista scroll på Facebook.

Och då slog det mig: min käre vän Sinan Akdag jobbar för långsamt.

Den gamle vänsterbacken som en gång satt på Sundsvalls sockens allra mjukaste vänstertass (som serverat såväl Robert Lundström som Linus Hallenius mången djupledsstickare i Kubikenborgs IF:s klassiska P89-årgång) har ju nu gått och blivit landets samlade konsumentkårs nuna utåt, i sin roll som Digital Expert på Sveriges Konsumenter. Senast imorse var han åter igen i det nationellt mediala rampljuset, då SVT Nyheter lyfte fram nyheten att TikTok nasar på små barn en massa reklam i mjugg:

Han gör ett jäkla fint jobb, Sinan, vad gäller att stå upp mot de väldiga tech-jättarnas kontinuerliga stöld av vår data, men jag är rädd att han och alla andra som står på barrikaderna alltid ligger ett eller två steg efter.

För medan han och alla andra IT-experter varit upptagna med att bedyra för allmänheten att »nej, Facebook och Google lyssnar inte av din telefon« så verkar de stora IT-jättarna (som blivit så bra på att AI-samla in data att de inte behöver bugga din telefon för att räkna ut vad du och din kompis samtalade om på lunchen) ha gått vidare till nästa nivå av övervakning.

För döm om min förvåning när jag, precis innan jag skulle resa mig från köksbordet och böja mig ner i den yogaställning som liknar en fyrbensstående hund (om hunden vore otroligt stel i baksida lår), så möttes jag av denna sponsrade reklamsnutt i mitt Facebook-flöde:

Backzter! Den revolutionerande produkten ryggsäck utan säck!

Det bara måste vara så att medan vi har haft våra granskande ögon riktade mot telefonens mikrofonfunktion så har Facebook och de andra tech-jättarna istället utvecklat mätinstrument som läser av ryggradens krumhet hos den som sitter framför en uppkopplad enhet.

Det här är ju nämligen exakt min 2021-hållning, den som den vältränade mannen har innan han får tipset att sträcka på sig:

Och Facebook vet numera exakt hur mycket min mage putar och min rygg krummar, och kan då föreslå den perfekta konsumistiska 2021-lösningen på alla mina 2021-bekymmer: Backzter.

Kanske kan den revolutionerande ryggsäckslösa ryggsäcken göra att mitt behov av stärkande promenader försvinner, vilket gör att jag kan isolera mig ytterligare i denna tid som är svår för alla, men kanske extra svårt för oss som fortfarande försöker undvika covid-insjuknande samtidigt som vi – som enda kombattanter i ett unikt och till stora delar framdiktat tvåfrontskrig – duckar för famtomflygande mortlar och tappar.