Den långsiktiga planen verkar insinuera att vi ska misslyckas i det allsvenska kvalet ett antal år i rad.

Men med Robert Lundström klar för en återkomst borde det bara finnas ett enda mål med säsongen 2021: att ta sig upp i allsvenskan.

Att man inte ska dra för stora växlar av träningsmatcher i Nordichallen i tidiga februari är en gammal sanning i den sundsvallska socknen, till och med äldre än den om att stadens centralt belägna lekparker alltid bör anläggas med stålstänger och asfalt eller den om att man inte bör arrangera ett SM i undervattensrugby i Selångersån.

Ljuset är för gult, mattan är för gammal och den ena ytterflanken syns inte i den strömmade Sundsvalls Tidnings-bilden.

Men om det var någonting som bara inte gick att blunda för i 0–2-förlusten mot Gefle i lördags så var det faktumet att ett 3-5-2-spelande GIF Sundsvall hade ett otroligt tydligt hålrum att fylla. Nicklas Dahlström är mycket, men han är sannerligen ingen wingback som flyger fram och formligen äger en högerkant. Och vad Albin Ekström är, och i vilken utsträckning, verkar vi aldrig få bli riktigt varse, på grund av de ihärdiga skadebekymren. För ett lag som verkar ha bestämt sig för att spela med en 3-5-2-formation (och är det någonting som en Joel Cedergren-fostrad tränare brukar vara så är det bestämd kring hur det ska spelas) så är det ett ganska stort problem ifall lagets ena kant helt saknar offensiv täckning.

Vi visste det även innan Gefle-matchen, men ännu mer efter den: att på högerflanken fanns ett stort hål att fylla. Det var omkring 182 centimeter högt, ganska smalt och stöpt i den speciella Conny Sjödin-stöpta form som var på modet i Medelpad under tidigt 00-tal.

Det var ett hål som gjort för en 31-årig Robert Lundström – och nu är hemvändaren presenterad med Twitter-pompa och treårskontraktsståt.

Det borde få konsekvenser för hur laget tar sig an idogt pressande motstånd (division 1-gänget Gefle lyckades flera gånger nästla fast GIF-backlinjens bolltrillande), det borde generera otroligt mycket fler instick mot stjärnduon Hallenius-Engblom – och det borde också påverka målet för säsongen 2021.

Den femårsplan som snabbt presenterades under förra hösten såg på sina ställen ut att vara nedrafsad på en servett i Arenarestaurangen. Sportsligt skulle laget vara topp tre alla år, men kanske inte gå upp förrän 2025. Det var svårt att förstå för alla fotbollsälskare som inte utvecklat en grav fetischerad bild av hur härligt det är att torska allsvenska kvalspel.

Med Robert Lundström på högerflanken kan en någorlunda trolig startelva se ut så här när GIF Sundsvall går till superettapremiär:

Och det finns så klart saker att klaga på (hur ont har egentligen David Myrestam i kroppen och var ska alla ytterkompatibla talanger få plats?), men för mig är det självklart att en sådan här elva ska ha som uttalad målsättning att spela allsvenskt 2022.

Om vi lärde oss någonting av 2021 så var det väl att superettan kan vara en tuff serie för ett defensivt svagt lag som dessutom har en förkärlek till att spela fast sig (med Anton Erikssons bjudning till Richard Yarsuvat-målet på Gamla Ullevi som övertydligt exempel), men vi borde också tagit med oss detta: superettan är en kvalitetsmässigt urholkad serie.

En kompis uttryckte det nyss så här: med Linus Hallenius och Pontus Engblom på topp och med Dennis Olsson och Robban Lundström på varsin kant borde man spela med sex vedklabbar centralt och ändå gå upp.

Vi har inga vedklabbar, utan väldigt många beprövade superettanspelare (Daniel Stensson låter otroligt mycket som en golfare, men han ska ha gjort 26 matcher för Dalkurd ifjol) och vad som känns som rekordmycket talang.

Jag vet att Linus Hallenius redan varit ute och vevat om att för honom är målet självklart att gå upp direkt i allsvenskan, och med Robert Lundström klar – med den viktiga stora pusselbiten på plats – så vill jag att även klubben ställer sig bakom den målsättningen fullt ut.

Det här laget ska upp i allsvenskan.