För några veckor sedan vaknade jag en morgon upp med ordentligt halsont. Ett gammalt klassiskt noll-till-hundra-förlopp där jag gått och lagt mig vid full friskhet och god vigör för att sedan helt plötsligt vakna upp sjuk, som vore mitt liv inrutat i en interjektionsfylld serietidning: pang!, tjoff!, smack!
Jag gjorde så som man bör i dessa tider: jag sjukanmälde mig från jobbet, jag isolerade mig fullständigt och jag beställde hem ett självtest för att se ifall jag var smittad av covid-19.
Testet kom på ett par dagar och det var förstås fint att få chansen att testa mig under pågående sjukdom, men det var bara det att jag trodde att jag beställde hem ett test som var gjort för oss alla. Jag trodde att jag beställt hem ett test som – i dessa tider av förståelse för funktionsvariationer – gjorts tillgängligt och lättgenomfört för alla oss svenskar, oavsett hur vi var funtade rent anatomiskt.
One test to rule them all, one test to find them, one test to bring them all, and in the hemma-deppighet bind them.
Det är ju så lite som håller oss samman som folk och nation längre. En mycket god vän har en gång kommit med den fina spaningen att senaste gången Sverige var ett enat land var då Globens parkett-försedda hockeyrink såg ut så här efter att Robert Gustavsson klivit ut på scen och bara hunnit visa att han på nytt klätt ut sig till Tony Richardsson:
Sedan kom skattesänkningarna, stupstocken, arbetslinjen och de individualiserade streamingtjänsterna som tillsammans kvävde det det Tomas Ravelli- och miljonhövdade tv-tablå-gapflabbet.
Covid-19-hemmatestet hade, tänkte jag, kunnat fungera som en enande kraft i detta polariserade land, där alla inte ens längre kan mötas i roligheten i att en folkkär komiker är iförd speedwaymundering. Hemmatestet hade kunnat blivit den perfekta isbrytaren vid kaffeautomaten på jobbet, det som fått SD-röstaren och vänsterpartisten att åtminstone ha någonting att humma om i framtiden. »Minns du när man fick hem de där trevliga testa-själv-testen mot coronan?«, kunde vänsterpartisten artighets-fråga medan hen tryckt in kombinationen för en svart och magsårsframkallande kopp Selecta-kaffe. Och SD-röstaren skulle kanske skina upp och berätta någonting om hur härligt proffsigt det kändes att få bedriva så professionell medicinsk vetenskap i sitt eget badrum, eller om hur härligt det var att få »göra runt« med den lilla stickan i svalget.
(Att »göra runt«, gissningsvis med hårt g-uttal, är en Leif Boork-sägning jag tagit med sig från hockeytränarens upplevelse av hur en mjukglass på ett obehagligt sätt kan »göra runt« i innanmätet, och eftersom min inre bild av den genomsnittlige SD-röstaren är tämligen lik just Leif Boork – både vad gäller utseende och internet-personlighet – så överanvänds uttrycket i sammanhang som dessa.)
Men jag kan nu avslöja att samtalen om det lilla hemma-test-kittet inte alls kommer att bli särskilt enande och samhälleligt brobryggande. Istället kan hemmatestet komma att verka åt precis motsatt håll och så än mer söndrande split mellan landets olika medborgare. I alla fall var det vad mötet med hemma-testet utmynnade i för min del: en insikt om att jag var annorlunda. Att jag inte var av samma anatomiska skrot och korn som min granne eller ens min flickvän. Jag kom till smärtsam insikt om att vi i vårt avlånga land har ett A- och ett B-lag vad gäller munhålor och dess svalgkunskap – och att jag spelar i det allra sämsta korplaget. Vi fick samma prov utskickade till oss, detta nådens och coronans år 2020 – men vi kommer inte ha någon folkligt gemensam referensram vad gäller hur lätt eller svårt det var att lyckas genomföra det.
Vi kommer polariseras i två läger: de FHM-föredömliga svalgkonstnärerna och vi övriga, vi som plötsligt blivit bryskt och obehagligt medvetna om att vi går runt med en lealös och okontrollerbar köttklump som hänger och slänger i vår undermåligt konstruerade munhåla.
Vi som kände det som att vi av den svenska sjukvården tvingades ut på en ofrivillig Idol-audition för våra mediokra svalg och vår otympliga tunga.
Låt mig utveckla.
Instruktionerna i den lilla medföljande manualen till provet var inledningsvis mycket enkla. Man skulle gå till en hemsida, skriva in en kod, signera med sitt Bank-ID: lätt som en plätt. Men sedan kom del två, med själva instruktionerna till hur själva provet skulle genomföras:
Man kan kanske först och främst verkligen tycka att kommunikatören som fått ansvaret för ett utskick till samtliga förkylda människor i hela landet hade kunnat unna sig en stor bokstav och ett kolon vid sin väldigt slappa »se bild«-formulering, men det allra största kommunikativa misstaget görs faktiskt strax dessförinnan.
Jag hade tvättat händerna, jag hade tagit fram allt ur den lilla påsen, jag hade ställt mig under en riktigt kall ljusrörsbelysning – men sedan lämnades jag plötsligt helt ensam med min totala okunskap om den »bakre svalgväggen«. Jag vet inte vad ni ser de få gånger när ni gapar stort och ser er i spegeln, men för min egen del kände jag inte igen mig i den Kalle Anka-munöppning som Stockholms Läns Landsting ville få mig att identifiera mig med:
De pekar på det röda området som vore det en känd och fast punkt att enkelt rikta sin långa pinnes bomullsända mot. Så är det säkert för vissa munhåle-innehavare där ute i vårt avlånga land, men bevisligen inte för mig och mitt tafatta gomsegel.
Det tog nog minst en kvart innan jag hade letat fram själva faktumet att jag faktiskt hade någonting som kallades gomspene. Fram till dess misstänkte jag att min kropp körde utan gomspene, så som vissa öroninnehavare i vårt samhälle kör utan snibb och går snibblöst genom livet, utan en tanke på att de saknar en liten hudpåse med bindväv och fett under örat. Jag misstänkte i säkert tio-tolv minuter av svalg-akrobaterande i lysrörsbelysningen att jag måste ha kört gomspenslöst i mina trettio år, innan jag till slut – med hjälp av någon spasmisk ryckning med tungpartiet – lyckades blotta något som kunde tolkas som en spene.
Och när jag väl funnit den tog det nog ytterligare en kvart innan jag hade smält faktumet att min kropp innefattade någonting så groteskt som denna gomspene, som i alla år har hållit på att i skymundan äckla sig upp och ner i struphuvudet. Kanske kommer det här påverka hela min personlighet; att jag blir än mer tystlåten och tillbakadragen framöver, för att jag vid varje yttrande kommer tänka på hur alla lyssnare föreställer sig min gomspenes jollrande bakom polotröjan (som jag framöver alltid kommer försöka dölja spen-området med). Kanske kommer vetskapen om mitt gomspene-innehav göra att jag behöver dra mig tillbaka från min lärargärning.
Hur som helst: där, bakom denna nyfunna spene, dolde sig till slut en liten oupptäckt och salivfylld Narnia-garderob som någon döpt till den bakre svalgväggen. Där, där allra djupast nere i munnens undervegetation, instruerade en landstingskommunikatör mig att »skrapa« med en lång bomullssticka. Bara så: »skrapa«. Som vore min bakre svalgvägg tillgänglig och skrapbar som en isig vindruta en januarimorgon.
Det gick inte. Det gick inte alls.
Min tunga var för tjock, för otymplig, för i vägen. Att trycka ner en sådan köttklump för att blotta en gomspene med tillhörande svalgvägg var för mig en omöjlighet. Det fanns inte en möjlighet att jag själv skulle kunna göra det som en bestämd tandläkare gör med hjälp av en stor spatel och den bryskhet som bara fem år av tandläkarstudier skänker människan.
Jag kom knappt över tungspetsen med den långa bomullsförsedda pinnen innan hulkningarna påbörjades och kräkreflexen 112-larmade det allra mest centrala nervsystemet. Jag kom, under denna misslyckade audition till svalg-Idol, till smärtsam insikt om att jag knappt skulle ha kunnat genomfört en Henrik Larsson-målgest från det tidiga 00-talet:
Kanske att jag hade klarat en slappt utsträckt slentrian-tunga efter ett 4–0-mål hemma mot Kilmarnock, men aldrig att jag klarat den fullskaliga utsträckning som krävts efter ett avgörande mål i ett Old Firm-derby – inte utan att tungans yviga positionering hade reflextriggat fram en hulkning.
Det var en deppig insikt. Jag ville för en stund ringa runt till alla som jag någonsin tungkysst och be om ursäkt över den lealösa och totalt oregerliga kötteklump som jag kan ha utsatt deras munhålor för. Genast tänkte jag också att alla som någonsin gett ifrån sig ett endaste knyst av vällust när jag låtit denna smaklöksbelupna fläskfilérulle gett sig iväg på direkt sexuella eskapader måste ha idkat konkret falskspel – att de legat där och velat ge denne tung-invalid en knackning om att »det räcker nu«.
Efter kanske en halvtimme av tafatt pillande i gommen så gjorde jag till slut en sista offensiv: rätt ner bara, ingen pardon, och jag vet inte om jag görade runt längsmed rätt svalgvägg – men det rådde då rakt inget tvivel om att jag vidrörde någonting som min kräkreflex hade bestämda invändningar mot. Jag hulkade, spottade och fräste men höll mig precis på rätt sida den tunna kräklinjen och fick ut den långa Tops-stickan i ett (förhoppningsvis svalgväggs-berört) stycke.
Jag rörde runt den lilla bomullsstickan i provtagningsbehållarens vätska, sedan förslöt jag plastpåsen och lämnade den utanför dörren. Redan kvällen därpå fick jag ett meddelande i telefonen.
Ditt provresultat är negativt (nukleinsyra av SARS-CoV-2 ej påvisbart).
Det stämmer säkert. Jag hade kanske inte Corona. Kanske fick jag med tillräckligt med partiklar från min bakre svalgvägg för att testresultatet skulle kunna klargöra det. Men jag misstänker att ett annat svar hade varit lämpligare för just mig och min svårsväljande sort.
Efter vad som kändes som en gravt misslyckad Idol-audition för mitt svalg, där jag klivit upp inför juryn och försökt spela upp ett stycke på någon typ av bakåtvänd invärtes-trombon ner mot den bakre svalgväggen, så tänker jag att provet bara inte lyckades tillräckligt bra. Att det helt enkelt var för svårt för mig, så som det måste varit för många av de andra som tillhör något av de svenska svalglandslagen. Att jag borde ha kunnat få den här responsen på mitt misslyckade framträdande i detta rikstäckande test för munhåle-, svalg- och tungtalang:
