Det är någonting med det här som skaver. Någonting mer än det grafiska arbetet med att försöka frilägga Jamie Hopcutt mot det blågula GIF-emblemet i bakgrunden.

Jag har sett GIF Sundsvall dåliga, jag har sett dem usla, jag har sett dem osympatiska och felbyggda och jag har sett dem dansa på division 1-ruinens rand. Men jag tror aldrig jag haft svårare att försvara klubben än just nu.

I ganska precis samma veva som klubben gick ut och gastade om att konkursen kan vara ett faktum och att pollettkistan är helt tom så presenterade GIF Sundsvall alltså ett nyförvärv av ÖFK-ikonen Jamie Hopcutt: tidigare superettaskyttekung och Europa League-kvalhjälte.

Jag vet att det är externa pengar. Jag vet att värvningen är finansierad av en extra pengapåse som klubben fick in av externa finansiärer för att göra just denna specifika värvning och att det alltså inte är pengar som är tagna från 2020 års budget utan pengar öronmärkta för just detta förvärv.

Jag vet det. Jag har hört det. Jag har förstått det.

Men jag kan inte försvara det.

»Vadå«, har jag hört folk börja, »skulle Giffarna bara ha sagt nej till möjligheten att ta in ett meriterat nyförvärv i jakt på allsvenskan?«

Ja. Bara ja. Ett rungande självklart ja, om man vill ha minsta chans att bli respekterad som skötsam och ansvarstagande fotbollsförening.

Det går nu för tiden att mer eller mindre ställa sin klocka efter när Giffarna gör sitt årliga utspel om att klubbens existens är i allvarlig fara. I år skedde det i slutet av augusti, när Ekot granskade fotbollsklubbarnas ekonomier och föga förvånande gjorde sig en medelpadsk bekantskap i Kronofogdens register. Ordförande Hans Selling fick rida ut och ropa om en likviditet som räcker september ut och en uppskattning om att klubben skulle gå back fem miljoner kronor.

I år igen.

Förra året, när klubbikonen och skyttekungen Linus Hallenius ropades ut till högstbjudande cyprioter och den allsvenska platsen såldes på en somrig gårdsauktion, var det tolv miljoner back som gällde i det årliga konkurs-vargropet. Då räddades klubbens existens av snälla lokala företagare i ett upplägg som väldigt mycket påminde om den tidigare riskkapitalistiska lösning som höll klubben under armarna på det tidiga 2010-talet; en typ av idé som jag numera trodde var förbjuden men som tydligen höll sig på rätt sida av det otillåtna strecket som signalerar tredjepartsägande.

Nu är den ring-en-rik-vän-livlinan utspelad och var de nya fem miljonerna ska komma till (om inte från kultur- och idrottsminister Amanda Lind) verkar ingen ha någon aning om. I detta läge, när spelare och ledare och kanslipersonal måste börja oroa sig om sin arbetsgivares ve och väl, så går klubben ut och lyxkonsumerar en 28-årig brittisk mittfältare, med gamla Europa League-meriter men med en ny och aktuell avsaknad av allt vad matchträning heter.

Detta under en säsong där klubben skulle göra en omstart, satsa lokalt och ungt, och där det enda riktiga glädjeämnet (frånsett hemvändande Pontus Engblom och vitryskt nyförlöste Dennis Olsson) varit att äntligen få se unga norrländska talanger ges chansen i elitfotbollen. Det har inte alltid sett skållhett eller giftigt ut när Albin Palmlöv eller Jesper Carström fått dela på ansvaret för den ena kanten, men det har varit väldigt charmigt och roligt att GIF Sundsvall under hela våren och försommaren kunnat ställa upp med en lokalproducerad tonåring intill sina rutinerade och superettankvalitativa pjäser där framme.

För ordförande Selling pratade inför säsongen om att det inte skulle bli allsvensk fotboll på några år utan att det var nödvändigt att landa och ta ny fart, och alla dråpligt enkla baklängesmål som den entusiastiskt men svajigt Anton Eriksson-ledda backlinjen släppte in kunde man någonstans acceptera mot den bakgrunden: att laget inte var byggt för uppflyttning.

Halmstad har Andreas Johansson och Joseph Baffo, gamla SM-vinnare och Tysklandsproffs, i sitt mittlås – vi hade någon gång i våras division 1-Eriksson tillsammans med division 2-Dahlström som mittbacksduo.

Jag har haft mina förväntningar justerade efter detta.

Men nu: Hopcutt. Denne Hopcutt. Denne förkroppsligade förklaring om att nu är det allvar – nu ska Giffarna göra allt för att gå upp. Kosta vad det kosta vill, kasta allt på brasan: speltiden för de lokala talangerna, den föreningsekonomiska logiken, ja, hela anseendet i fotbolls-Sverige.

Jag vet att det är en annan och extern pengapåse som finansierar Hopcutt, alla vet det, men bokföringstekniska detaljer gör det inte direkt försvarbart att lyxkonsumera med ena handen och med den andra megafon-gasta om konkurs inom en månad.

Jag kan inte försvara det. Jag skäms när jag ombeds förklara det och säger att jag helt enkelt inte kan. Det går inte.

GIF Sundsvall skulle behöva ett jubelår: ett bibliskt år då alla skulder avskrivs. Vi har fått istället fått oss ett par år av jubelidioti.

Och jag skäms lite över att jag inte skrivit om det här tidigare. Men det är mycket jag borde ha skrivit om GIF Sundsvall som jag inte har skrivit. Jag lämnade säsongen 2019, detta fullständiga och vedervärdiga sammanbrott till säsong, alldeles för lättvindigt. Jag borde ha rett ut hur allting gick fel redan innan säsongen började, hur det tilläts spåra ur under året och gått ordentligt hårt åt de ansvariga för hur de tillät säsongen att bli.

Det gjorde jag inte. Det borde jag verkligen ha gjort.

Den här portalen har nästan bara fluffat upp, inte tagit ner. Den har blivit SvenskaFans.

Nu sitter vi här med fyra raka förluster i superettan. Vi har seriens bästa djupledslöpande och bollmötande anfallare i en och samma spelare (en tämligen unik kombination att förfoga över), men vi spelar fortfarande en fotboll som i alldeles för hög grad bygger på att vi en gång i tiden, för två år sedan, hade seriens två mest passnings- och bollskickliga innermittfältare.

Det har vi inte längre. Det har vi verkligen inte längre.

Vi spelar en mycket dum fotboll.

När Sundsvalls Tidning i förra veckan ringde och frågade Joel Cedergren om han kan tänka sig som aktuell för det (då) lediga jobbet i IFK Göteborg så lät den arbetslöse ex-succétränaren deppigt övertygad om att hans tränarbana är över för gott. Han som ganska nyligen var uppskriven som en av landets hetaste fotbollstränare har kastat in handduken, men på en tränarbänk i superettan sitter hans två assistenter och spelar hans gamla naiva kortpassningsfotboll som om David Batanero och Juanjo fanns tillgängliga i 2018-form och som om det inte gjorde så mycket ifall man bjuder motståndare på öppna mål.

Det är mycket som går att kommentera vad gäller GIF Sundsvalls vevande i sociala medier på sistone (klara den här kluringen om ni kan), men det är lite ironiskt att klubben gladeligen skickade ut den här gamla tillbakablicken på sin officiella Twitter-sida:

Detta från ett fejkkonto från en IFK Göteborg-supporter som är helt dedikerat till att skoja om (den nu inte längre så helgonförklarade) Ferran Sibilla och hans Soccer Service-certifierade Ekkono-metod.

Jag tror inte på processen längre. Jag tror att Anton Eriksson kan bli en riktigt bra mittback på sikt, jag tror att alla mittbackar gör ett antal stora misstag i sina karriärer, men jag tror inte på att GIF Sundsvall som fotbollsklubb ska bli allsvensk igen genom att Barcelona-tiki-tråckla sig ut ur eget målområde.

Jag tror inte på en förening vars företrädare förkunnar konkurshot vid ena mungipan och kungör lyxvärvningar vid den andra. Som sätter de egna juniorlandslagsmännen på bänken för att låta en 28-årig ÖFK-britt försöka jogga in sig i superettanformen.

Nej, jag har aldrig haft så svårt att försvara min favoritklubb som just nu.