Jag kan inte fotboll längre, det har jag insett sedan tidigare. Men vad värre är, vad gäller de trogna GIF-intressenter som brukar kunna uppdatera den här portalen efter matcher: jag kan verkligen inte årets superettafotboll. Ikväll hade jag med facit i näven verkligen ingen aning om vad som skulle vänta runt nästa bollspark (det är någonting med det publiklösa som får matcherna att svänga helt oförklarligt konstigt), men jag satt hela tiden och trodde att jag till slut skulle få rätt i en sak.

»Det där måste vara Viktor Rönneklev«, mumlade jag för mig själv. »Nähä, nä, okej«, sade jag med en grimas när det visade sig vara någon annan, »men där är han!: det där måste vara Viktor Rönneklev«.

Nej. Alltid någon annan flintifierad grönklädd med samma typ av utkristalliserade superettanfysik.

»Nämen där då!«. Nä. »Han som har bollen nu!«. Nä.

Jag trodde att jag åtminstone visste så mycket om superettan att om ett grönklätt lag ställer upp med fem-sex sommarbleka spelare utan hår på huvudet och med en närmast kubformad kroppsform så måste en av dessa (åtminstone en!) vara Viktor Rönneklev: den gamle IFK Norrköping-trotjänaren som avrundade karriären med vad jag hade gissat på var ett par årtionden i gröntröjade J-Södra (men som bara ska ha varit fyra år).

Men nej: ett barskrapat Brage, som led av väldiga skadebekymmer, hade lyckats hitta ett sätt att runda det gamla Rönneklev-axiomet.

De hade också, skadebekymren till trots, börjat hitta ett sätt att koppla greppet om matchen – när seriens snart mest saknade mittfältare hittade vad som bara måste vara seriens viktigaste och kanske bästa anfallare.

Redan när Juanjo presenterades för klubben gjorde Pirkt.se:s gif-orienterade scoutingverktyg klart att han var en spelare som kunde slå en riktigt vältajmad lyra på en riktigt bångstyrig gräsmatta:

Mattan på Domnarsvallen är jämn och slät som plastfolie och inte spanskt division 3-artad, men jäklar vad en känslig långbollsfot räcker till mycket om man har superettans mest effektiva djupledslöpare på topp.

Han kommer att bli väldigt saknad, Juanjo, och den sportchef som frivilligt släpper iväg honom gratis gör bäst i att ha otroligt starka skäl. För till skillnad från den svajiga insatsen mot Umeå (där han kunde blivit utvisad efter tio, om han bara träffat med sin andra gula-kort-spark) så visade han i kväll både sin klass och sin svårunderskattade viktighet för det här laget.

För om det var lite svårt att se vad det var tänkt att vara för typ av GIF-idé mot Umeå i premiären så var det enklare nu: det här är ett lag som, när de inte lyfter på Engblom (som target eller djupledshot), ska zick-zacka sig igenom via kortpassningsspel centralt. Centralt som runt mittcirkeln, ibland: då gick det ofta bra när flera av de hårda mittbacksuppspelen kunde väggas fram till en ganska friställd Oliver Berg i dennes (sedan svagt utnyttjade) nummer-tio-hål mellan försvar och backlinje. Centralt som från egen mållinje till spelare i målområdet, ibland: då blev det till slut den typ av härdsmälta som vid den bortskänkta 1–1-kvitteringen, där den mest lämpade av Viktor Rönneklevarna (Anton Lundin) bjöds på ett friläge av ett dumdristigt och övermodigt GIF-försvar.

Jag vet inte, men jag tror inte att det var Joel Cedergrens fysiska närvaro på bänken som gjorde Alexander Blomqvist till en mycket begränsad passningsspelare i fjol. Jag tror att han är lika dåligt lämpad att kringel-kroka sig ut ur pressade situationer runt eget straffområde i år.

Anton Eriksson är klart bättre lämpad, men jag tror det finns en gräns för hur lämpad en mittback kan vara att få bollen rullad till sig vid egen målområdeslinje med pressande motståndare i de brinnande knutarna.

Men precis när Brage fått kvitteringen och fått ta över matchen – ja, då knycker planens kanske minst väntade poängspelare, lille Albin Palmlöf som väldigt ofta flyger omkring som en räddhågsen kanin, åt sig bollen av den idag närmast komiskt usle Carlos Garcia Ambrosiani i Brage-försvaret och serverade Pontus Engblom ett enkelt segermål.

Under resten av säsongen får han gärna fortsätta likna en vante, en kanin eller Viktor Rönneklev eller vad man nu kan likna som startspelare i superettan: bara han fortsätter producera viktiga poäng i mjugg.

När hade vi en sådan spelare senast?

Jag vet sammanfattningsvis inte alls vad det där sa, det där heller. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan Juanjo, hur det ska gå om alla lag tillåts gå lika hårt åt Pontus Engblom i längden (det lyckades Gracia Ambrosiani med: sätta ett tjog tidiga dobbar i honom) eller hur vi ska få bort de värsta kvarlevorna från de delar som var problematiska med Joel-fotbollen.

Men jag vet att sex poäng av sex möjliga är närmast onormalt bra även under en väldigt onormal säsong.