Jag brukar inte försöka mig på några mer avancerade makroekonomiska analyser på den här portalen, men jag tänkte att vi behövde titta på den här grafen över utvecklingen av försäljningen av desinfektionsmedel i världen under de fem första månaderna av kalenderåret 2020. Det vi ser vid den allra högsta spetsen är när nyheterna om Coronakrisen och den medföljande nedstängningen av samhället nådde allmänheten, varpå människor skyndade sig till affärerna för att bunkra handsprit. Därefter såg vi en nedgång igen, när det visade sig att marknadskrafterna klarade av att leverera även under krisen och konsumenter runtom i världen märkte att det inte alls blev tomt på hyllorna och att bunkringen var onödig.

Men efter att försäljningen sjunkit och den första toppen nästan utraderats så trodde många experter på en stabilisering och på en långsiktigt tämligen normal prisnivå igen – men plötsligt ser vi nu, i grafens absoluta slutskede, en fullkomlig urspårning uppåt igen, i en avhuggen kurva vars slutdestination inte går att skönja utan bara pekar ut i oändligheten.

Analytiker världen över har varit villrådiga och mycket oense vad gäller den här senaste utvecklingen, men källor till Pirkt.se har på goda grunder kopplat samman ett och ett, vad gäller den globala efterfrågan på desinfektionsmedel och dess uppgång i början av maj.

Erik Löfgren har börjat gå på Friskis & Svettis cirkelfys igen. Oerhörda mängder av desinfektionsmedel har därför skyndsamt beställts av Friskis & Svettis Kungsholmens personal i förebyggande syfte, ifall han skulle få för sig att gå dit med någon typ av regelbundenhet igen. Den alkholhaltiga gel som brukar säljas i mindre pumpanordningar har nu plötsligt beställts på oljefat av stressade Friskis-volontärer som bara vill göra rätt för sig gentemot Folkhälsomyndigheten. Om man blir trängd mot väggen av en inspektör och tvingas medge att »ja, jo, vi lät honom träna klart passet i en faktisk pöl av svett« så vill man åtminstone kunna försöka rädda situationen med att förklara att »vi hällde faktiskt ut en gallon av desinfektionsmedel över hans område efter passet«.

En dag ska jag sammanställa en Pirkt.se-inläggs-generator där omkring fyra-fem alternativ finns i tre olika snurror, vilket i sig genererar en fullödig mening som i sin helhet beskriver hela det genererade inlägget. Så att de få Pirkt.se-läsarna kan ta sig en snurr på den digitala tombolan och få fram färdiga inläggssammanfattning under perioder av torka.

* Snurr på tombolan* Erik Löfgren… *nytt snurr* … är kritisk mot den fria marknaden… *sista-snurr* … eftersom han svettas kopiöst mycket när han tränar.

Så. Men så kan det bli fem olika alternativ på varje snurra, vilket skulle generera alla potentiella inlägg som skulle kunna skrivas på den här portalen.

* Snurr på tombolan* Joel Cedergren… *nytt snurr* … är en viktig pjäs i den identitetspolitiska debatten rörande flintifiering… *sista-snurr* … och finns tillgänglig på bibliotekets filmtjänst.

Allt skulle inte bli hundraprocentigt logiska inlägg, men med lite överseende för att någon eventuell passus utelämnats och något obligatoriskt intellektuellt snedsprång kan ha fallit bort skulle man förstå ungefär vad det varit för ett inlägg och försöka bära med sig kontentan.

Det har varit svårt för många att veta vad man bör och inte bör göra i detta semiöppna, semislutna svenska samhälle. Men det har rapporterats alldeles för lite om hur extra svårt det varit för oss som velat hålla oss lite aktiva och som tänkt att Folkhälsomyndigheten gett grönt ljus för exempelvis löprundor – men som samtidigt vet med oss att vi är flåsare och stånkare och svettstänkare av högt över normalgraden.

Hur ska man värdera den öppenhet som Tegnell tillåtit och förordat vad gäller fysisk aktivitet kontra det samhällsfariga stånkande och stänkande man vet att man själv tar med sig ut i löparspåren?

Häromveckan drogs detta till sin spets. Jag var ute på ett varv runt Brunnsviken när jag tidigt reagerade på min egen andning. Inte att den snabbt blev tung och flåsig, det blir den alltid vid minsta ansträngning, utan att den i dessa pandemiska tider förstås kändes direkt farlig. Ganska ofta mötte jag nämligen äldre, riskgruppsgamla individer i spåret som var ute och unnade sig stärkande promenader. Gott så, men åldringarna vandrade nästan uteslutande i grupp – inte ogärna i bredd, som en smittoinsamlande skallgångskedja – och längs de relativt smala spåren runt Brunnsviken var det otroligt svårt att hålla ett behörigt avstånd mellan ens rosslande andning och den mötande trafiken av riskgruppsrebeller som vägrar vika en tum från sin formation vid mötet.

Ibland fick jag nästan trycka mig upp och springa upp mot stängslet för att försöka komma förbi inom smittskyddsavståndet: på det sätt som jag antar att Spindelmannen hade gjort ifall han haft min dävna fysik. Så såg jag ut: som om en mellanstor svensk stad anställt en brasiliansk elitidrottare som kommunal spindelman, leasad på artistskatt, och denne precis kommit hem efter novemberlovet efter en månad av sol, bad, öl och helrostade spädgrisar och inte riktigt orkat bibehålla den spänstiga flärden i sitt kringflygande väggsprintande.

När någon tantformation blev för närgången, via sin totala ovilja att ens försöka vika åt sidan, så kände jag mig tvingad att helt enkelt sätta handen framför munnen och styra mitt tunga flåsande och alla eventuella spottpartiklar åt andra hållet med hjälp av en vinklad handflata.

Men den mest skakande upplevelsen under min joggingtur handlade faktiskt inte om mötet med någon grupp gamla riskgruppsindivider utan med en kärnfrisk 42-åring och hennes följe.

För när jag hunnit nästan hela vägen runt, med kanske en kilometer kvar på den drygt milslånga rundan, så möter jag en större gruppering mitt i vägbanan. Stora män i funktionella plagg och än mer funktionella hörsnäckor har brett ut sig på ett sätt så att jag tvingas zick-zacka mellan dem och däremellan – helt plötsligt! – så uppenbarar sig kronprinsessan Victoria och prins Daniel, stående mitt i spåret, tillsammans med ett litet barn (som jag nu, via en googling, måste anta var den fyraårige prins Oscar).

Det hela är över på en halv sekund, plötsligt är jag förbi, och först i efterhand inser jag vad som har hänt. Eftersom jag vetat med mig att jag är innehavare av Sveriges just där och då kanske allra tyngsta utandning och att hela mitt rikligt saliverande käkparti hänger och slänger som på en gammal Sankt Bernhardshund så tar jag bevisligen beslutet att sätta hela den högra handen för näbbområdet när jag joggar förbi kronprinsessan, hennes make och den lille hertigen av Skåne. Sluter till. Stänger igen.

I den allra bästa av världar, om Johan T. Lindwall fått bestämma, hade jag förstås också haft möjlighet att blixtsnabbt mumifiera hela skalpen så att all den drypande svetten inte kunnat skvätta ner det konungsliga följet – men jag har, tack vare ett kungahus-vördande undermedvetet, trots allt gjort precis allt jag kunnat för att skydda landets tronföljd i denna hastigt uppkomna och överrumplande situation.

Jag har stått för mitt livs mest rojalistiska utandning.

I kristid, under pågående spottburen pandemi och nio kilometer in i en högst partikelutsöndrande löprunda är vi alla rojalister.