Jag tror jag skrev tidigare i vintras om hur jag värnade om att den här portalen aldrig någonsin skulle bli den typ av hemsida man klickade sig in på för att få veta hur bra den som skrivit mår. Aldrig några uppdateringar om att i helgen åt jag den här brunchen och myste hemma i den här reklamarens urmulliga (och urbelånade) bostadsrätt. Att det här i stället ska vara ett litet skrymsle som man kan krypa in i genom ett fosterställningsformat hål, dit den som har det tungt i detta ens enda liv kan logga in för att se att tillvaron kan vara bra grådaskig även för andra som lever sina egna enda liv efter bästa förmåga.
Men nu… blir det en kompromiss. Först ska jag kort berätta om hur jag häromveckan fann mig själv på Willys vid Fridhemsplan en tisdagskväll. Jag stod först och nagelfor innehållsförpackningen på kartongen till något som Arla döpt till Bregott Mellan innan jag insåg att anledningen att det kunde kampanjprisas iväg så mycket billigare än dess extrasaltade kollega är att det är något typ av margarinliknande gyckelsmör som de till råga på allt klappat på ett nyckelhålsmärke. Kort därefter plockade jag upp en flaska realiserad duschkräm, tryckte trynet mot korken och heimlichmanövrade fram ett litet dofttest åt mig själv. Sedan vidare till att plocka på mig några kilo rotselleri och nåt kilo potäter innan jag tittade på klockan: tio över nio.
Dessförinnan hade jag genomfört passet »Skivstång« på Friskis och Svettis-filialen Stadshagen ensam i ett hörn, eftersom min kompis glömt träningskläderna på hennes jobb när hon skyndat iväg. Jag flåsade runt där, svettig och rödflammig i mina allra fulaste gamla Sundsvallsbyxor och en gammal Umeå Energi-bomullströja från några av den pre-tvättids-sargade garderobens allra mörkaste vrår. Klockan hann bli åtta innan ledaren äntligen lät mig sluta göra rygglyft i en pöl av min egen svett.
(Ett tag besökte jag frekvent passet »Jympa Intensiv« på Östermalms-Friskis, tillsammans med en massa svala och SATS-kompatibla mellanchefer med ventilerande funktionsplagg, men så helt plötsligt – efter några raka veckor av mitt deltagande – så försvann passet spårlöst från schemat och min misstanke är att mina svettningar var så pass voluminösa att Friskis-ledningen helt enkelt insåg att de inte kunde bära kostnaderna för de extrainsatta saneringsåtgärder som var tvungna att sättas in efter att jag deltagit på passet.)
Klockan är sedan halv nio innan man har duschat och kommit på att den ryggsäck som man med nöd och näppe fick ner alla träningskläder i på vägen dit plötsligt inte alls rymmer samma attiraljer när man ska hem. Trots att jag bjuder hela omklädningsrummet på en modern Papphammar-tolkning, där jag tar spjärn med foten mot väskan och drar allt vad man orkar i kedjan, så går väskan inte ihop (jag är ingen fysiker, men antagligen är det all svett som fått träningsklädernas volym att expandera). Jag får utstå denna tröstlösa kamp mot väskfysikens lagar på grund av att jag vägrar ta med mig en extern träningsväska och en ryggsäck för dator, böcker och matlåda när jag går iväg på morgonen. Folk har bestigit toppar på flera tusen meter och haft med sig smidigare packning än jag när jag typ vill hinna plugga, äta och träna en helt vanlig tisdag. Det är i sig ett bevis för att vardagen inte går ihop: att man behöver ta med sig Ola Skinnarmo-mycket grejer hemifrån för att lyckas genomföra en helt ordinärt tråkig vardag.
Men till slut får jag ta alla mina svettiga träningskläder i en extern plastpåse, som en sanitärt oangelägen accessoar jag går och svänger sig med.
Sedan Willys, som sagt. Heimlichmanövrar i duschgelsplasten och lusläsandet av smörhalter.
Jag var hemma halv tio, lagom till ett Aktuellt-inslag om att föräldrar slutat engagera sig ideellt i sina barns idrottsföreningar utan att de istället köper tjänsten »idrott« åt sina barn av några pigga entreprenörer som levererar tjänsten innebandy- eller fotbollsträning mot betalning. En mamma intervjuades om hur det var att betala bort allt ansvar för lottförsäljning, bullbakande och kiosktjänster och summerade att det var väldigt smidigt – men att det var tråkigt att »laget« som barnen tränade med inte var ett egentligt lag, utan splittrades så fort kontraktet löpte ut med företaget.
Det är tråkigt att lagkänslan inte ingår i priset.
Ja. Det är tråkigt att lagkänslan inte ingår i priset.
Och jag tyckte förstås att den var alldeles otroligt deppig, den här nyheten; givetvis något av ett bevis på hur ohållbart vi pusslat ihop det här samhället. Om jag inte visste det tidigare så fick jag veta det nu: när folk inte har tid att lära sina barn skjuta slagskott med en innebandyklubba så är det något som är systematiskt fel.
Jag har inte ens ett riktigt jobb, inte ens en relation, inte ens något litet kid som vill åka tvärs över stan för att spela innebandy – och ändå står jag och heimlichmanövrerar fram deppiga dofttest på Willys vid niorycket en tisdag.
Om det här varit en framgångsrik blogg, en sån som faktiskt innehar något typ av existensvärde på 2020-talet, så hade det varit här som inlägget sömlöst gick över till att visa sig vara sponsrat innehåll från Mathem.se eller någon annan idé som åtminstone åtgärdar det sena irrandet i Willys konservfyllda gångar.
Men det här är hela innehållet. Hela innehållet jag vill ska prägla den här portalen. Att jag på denna min enda portal i detta mitt enda liv får måla livet i de färger som de ofta framträder, jämngrått som betongen som präglar Willys vid Fridhemsplans katakomber, och bjuda ett fåtal läsares snokar på de dofter som präglar vardagen (en habil lukt från mynningen på en just nu rabatterad Palmolive-plastflaska).
Men.
Jag har ju en så pass materialistisk syn på bloggskrivande att jag vet med mig att om jag haft ett annat typ av liv, eller andra vänner, och ett annat innehåll att arbeta med så hade det säkert påverkat innehållet. Om någon med jämna mellanrum fotat mig när jag gjorde roliga saker så kanske en ganska svag men lång anekdot om ett sent Willys-besök hade fått stryka på foten till förmån för ett kvickt inlägg om den roliga saken jag gjort, tillsammans med ett par härliga bilder på mig.
Nu senaste månaden har jag, som kompensation för hur gråblek och svårgenomtränglig den stockholmska vardagen har tett sig, köpt biljetter och gått på först Angel Olsen på Vasateatern, sedan Poliça på Slaktkyrkan och nu i onsdags Stormzy på Annexet. Jag har verkligen tänkt att om jag ska behöva utstå vissa av de nackdelar som finns med att ta sig hem i Stockholm under vinterhalvåret (testa åka gröna linjen hemöver i rusningstid och återkom kring livskvaliteten i det) så måste jag försöka nyttja fördelarna, där en av de som sticker ut är faktumet att de artister som man lyssnar allra mest på kommer och spelar här.
Men att lägga ut en upplysning om en rolig grej som man har gjort utan att ha en bra bild från det man gjort blir ju helt menlöst. Det är inte innehåll. Och det är ofta där det stannar, vad gäller den typen av innehåll på den här portalen. Jag tog inte ens upp mobilkameran under Angel Olsen eller Poliça, men när Stormzy mellansnackade sköt jag av en från hölstret.
Det blev precis den typ av svaga och oanvändbara foto som vissa (ganska, nej, väldigt många) ägnar hela konserter åt att fånga. Helt obrukbart. Insta Story-kompatibelt på sin höjd.
Hade Pirkt.se ägnat sig åt sånt innehåll, korta »kolla, jag var på Stormzy«-uppdateringar tillsammans med en suddig långdistansbild, så hade portalen tappat läsare (antingen min farmor eller min mamma hade slutat klicka sig in; alldeles oavsett ett femtioprocentigt tapp av läsarkretsen).
Men tänka sig: den här gången fick jag i efterhand faktiskt känna mig som en riktig bloggare, en sån som är framgångsrik och läst och lyckad.
Någon tog en bild på mig när jag besökte Stormzy. Ingen av mina vänner, förstås (hade de varit vänner som tagit fina bilder på en så hade det här som sagt antagligen varit en helt annan portal!!!), men när jag kom hem och scrollade runt på nätet så såg jag på nätet att det fanns ett foto på mig från spelningen på Annexet.
Det är ju inte alltid av godo, när man är så pass anti-fotogenisk som jag är, men de gångerna man verkligen känner att man klätt upp sig riktigt fint, man känner sig nyrakad och man känner att man liksom bara… är rätt på det, on fleek, eller hur man nu ska sammanfatta det – då vill man förstås gärna råka fastna på bild.
Och så kände jag under Stormzy-spelningen och därför var det ju extra roligt att någon förevigade mig och min utstyrsel: