En av mina allra närmsta vänner och en frekvent och pålitlig bidragsgivare till den här portalens innehållsflöde skickade den här spaningen angående Sveriges civilminister Lena Micko, som han påstår har en »tydlig Owen Wilson-grej på gång, utseendemässigt«:
Det har han förstås rätt i, det är till och med någonting med hennes näsa som börjat Wilson-kroka till sig mot att bli en krokett av brosk och hud, men spaningen stärks av att han tidigare under vintern skickade in det här innehållet till redaktionsledningen, i hopp om att programidén »ett riktigt mörkt Landet Runt-avsnitt« blivit permanent och veckovis på portalen:
Spaningen var den att Kevins pappa, som det är odelat synd om, hade en otroligt tydlig men mörk och ledsam Nicolas Cage i Con Air-utstrålning:
Och att han nu, efter att han lagt den habila Micko-spaningen på Nicolas Cage-spaningen och ansett sig ha en liten trave av liknelser att skryta med, fick psykoanalytiskt gashäng och började yra om hur han alltid brukar bli skrattad åt när han tycker sig känna igen en skådis från någon annan serie eller film och ha totalt fel. »Jag tror att jag ser ansikten på andra sätt än ni andra«, förklarade han och påstod sig istället ha »ett annat typ av seende«, som lämpade sig ypperligt för att se soliga Nicolas Cage-utstrålningar även i den mest molokna av uppsyner.
»Vid min begravning vill jag att ni lyfter det i griftetalet«, slog han till slut fast och jag såg mig själv stå där i gråten och hulkandet vid min nära väns sorgliga förolyckande och snörvla fram att »han ville att jag skulle säga ett par ord«, varpå alla tror att det ska bli något egenkomponerat om hur mycket han och hans vänskap betytt för mig, men jag istället skrynklar upp en liten papplapp och innantill-läser fram hans eget budskap om att »även om han hade svårt med att känna igen skådespelare i olika serier så ville han framhålla— «
Ett par av mina närmsta vänner har fått barn och när det senaste kidet kom till världen så fick jag vara på plats och hälsa på ganska tidigt, när det fortfarande bara var ett litet knyte. Och jag minns att jag slogs av att det är så overkligt att detaljerna sitter på ett så pass litet barn: att öronens hörselgångar är fullfjädrat snirkliga och att både fingrar och tår kommer färdigkonstruerade, direkt vid födseln. Jag hade ingen plan för hur det annars hade kunnat funka, om de allra minsta små detaljerna fått lite tid på sig att utvecklas eftersom, men det fina med att röra sig i en skolmiljö är att man kan slå upp en lärobok och lära sig nya saker – den här gången inom naturvetenskapen och den mänskliga biologin. Så här borde det fungera:
Jag har öppnat mitt Tinder-konto igen, efter att ha haft det liggandes i träda under hösten, som en deppig dejt-Tamaguchi som ligger och självdör längst in i en byrålåda. Jag har öppnat det av en anledning: att jag tror att tiden för att träffa någon som vill vara med en håller på att rinna ut.
Inte för att jag håller på att bli gammal och fylla 30, utan för att andra håller på att bli evigt unga och ostoppbara:
Det gäller att skynda på innan de ostoppbara bioniska penisarna är ute på marknaden. Det enda vi vanliga dödliga och stoppbara kan hoppas på vad gäller de manliga sexrobotarna är att utvecklarna blir giriga och vill installera den allra senaste människolika AI-tekniken för att skänka mer stimulans än bara via det ostoppbara bioniska penispumpandet, men att de då råkar ge hela uppenbarelsen (som är tänkt att räkna blixtsnabbt på hur man på bästa sätt hittar fram till orgasmen) den osexiga utstrålning som man bara finner hos riktigt uppkopplade män:
Apropå att röra sig på en dejtmarknad så är det ju ibland så att man skriver något till någon och inte får de svar man kanske skulle ha velat. Man kanske möts av ett »Okej« följt av en glädjelös :)-smilfink, svaret kanske dröjer en vecka eller det kanske inte kommer alls.
I de lägena är ofta svårt att sätta fingret på exakt var man gick fel, men här skulle jag vilja lyfta fram Joakim Söderberg, avgående myndighetschef på Datainspektionen, som ett exempel på en person med en alldeles föredömlig självinsikt:
Det är svårt att erkänna för sig själv, men det är ju nästan alltid den som till slut sätter käppen i det kommunikativa hjulet: den upplevda obekvämheten.
Nyligen friades Allra-skojarna i Tingsrätten för att det inte gick att bevisa att de medvetet skojat bort folks pensionspengar, något som på nytt riktade fokus mot det helt bisarra faktumet att svenska pensionssparare förväntas bedriva Guldspade-vinnande journalistik för att ha koll på vilka fonder som är värda att ha sina livslångt sursparade slantar hos.
En annan marknad som är rätt svår att hålla koll på är det världsunikt avreglerade svenska skattefinansierade skolmarknaden (i onsdags polisanmäldes Academedia-skolan Framtidsgymnasiet för att systematiskt ha skickat ut ofärdiga yrkeschaufförer i yrkeslivet, i torsdags meddelade Academedia-koncernen att vinsten för 2019 blev lite högre än ifjol: totalt 470 miljoner kronor) och det är förstås, i dessa till synes kroniska besparingstider, ingen vågad gissning att det kommer dyka upp F-skattesedel-försedda gycklare med nya, spännande idéer på hur kommunernas utbildningsförvaltningar kan spara in en slant.
Men det här, som Tankesmedjan Balans-Marcus Larsson lyfte på Twitter för några veckor sedan, var ändå något i hästväg vad gäller postmodernt narrspel.
Det här måste vara en väldigt gammal sol-och-vårare som fått upp ögonen för den fullskaliga kalabalik som råder inom svensk skola och tänkt att »här kan jag slinka in med en modern kontaktannons«, tänkt ut vilka moderna och tekniskt klingande ord han har i vokabuläret och skickat ut följande sammanfattning kring vad hans BRAVOLesson är för något:
App-webb-video. Den heliga treenigheten av moderna begrepp som existerar i en gammal gyckelmakares ordförråd när man fem-minuters-brainstormar fram vilken typ av idé man kan få en desperat och effektiviseringsbakbunden kommun på fall med.
Till sist måste vi bli allvarliga. Min käre vän Johan Martinsson har varit sjukskriven ett tag och igår talade han, i egenskap av stor GIF-profil, ut i lokaltidningen om den svåra tiden:
Jag har ju vetat om det ett bra tag och jag hoppas verkligen att jag funnits där för min vän i den utsträckning jag velat. Att han sett mig som någon att kunna prata ut med även innan det blev så allvarligt att sjukskrivningen blev ett faktum. Att vi har den typen av relation, två manliga vänner emellan. Det är ju inte så självklart, oavsett hur nära man än är.
Jag tror jag vid något tillfälle nämnt mitt engagemang i Män För Jämställdhet (som kanske låter som ett rövargäng med någon typ av särarts-jämställdister som Alexander Bard dragit ihop ute på internationellt Silja Line-vatten, men som är en bra organisation som vill motverka destruktiviteten i mansrollen) och även om jag sedan en tid tillbaka pausat mitt volontärarbetande i en chattjour dit unga killar kunnat vända sig och prata så tror jag att det är väldigt viktigt att fler gör just det: pratar.
Men det här hade jag ju pratat med min vän Johan om vid flera tillfällen, så när han plötsligt skickade en länk till artikeln i gruppchatten så hade jag inte så mycket att säga. Jag var på springande fot, jag var på väg hem, och skickade väl något emoji-hjärta och sa att jag skulle läsa på vägen hem.
Men så plötsligt, på väg upp ur tunnelbanan, så tycker jag att jag får syn på något som jag tänker kan stärka min kära vän här och nu. Inte slunga honom ur sin sjukskrivning eller rädda honom från hans psykiska ohälsa, men ge honom en liten knuff i rätt riktning. Jag tittar igen, försöker smygsnegla från sidan för att få en bättre vinkel och se ifall jag verkligen fått syn på det jag tror mig ha fått syn på. Jag är fortfarande inte säker, men tar rygg på objektet ut genom spärrarna, försöker genskjuta framför för att få en tydligare bild, men det går snabbt, med raska och långa steg, likt en höjdhoppare på väg att lyfta för en flopp, och när vi når uppgången så ska jag egentligen till höger, hem till mig, men objektet går till vänster.
Jag stannar upp, tänker att chansen är förbi och förbannar min obeslutsamhet, men ser då hur objektet plötsligt viker in på den pyttelilla närbutiken intill nergången. Jag tar en chansning. Det får bära eller brista och det är ju för min gode väns ve och väl. Jag följer efter, tränger mig in i den lilla butiken, får det bekräftat: det är vad jag tror mig ha sett.
Jag har nu chansen att göra min vän Johan, inte frisk och kry, inte hjälpt, men så pass upplyft ur sin sjukskrivna sänka som jag kan försöka få honom med hjälp av det Stockholms stad erbjuder i form av flärd och kändisskap.
Så jag kliver fram. »Ursäkta«, börjar jag trevande, samtidigt som objektet rycker åt sig sina varor från kassabandet och ska skena vidare med sina älgkliv. »Men är det inte…«
Jo. Det var det. Och efter att jag till och med fått be om att kliva ut ur butiken, ut dit där ljuset var lite bättre, och tagit ett par bilder så kunde jag skicka min kära vän den hälsning som jag för ett par minuter sedan inte alls visste att jag ville skicka.
Ibland behöver två män hålla om varandra. Ganska ofta behöver de prata om hur de verkligen känner, där allra längst inne under det hårda och destruktivt konstruerade skalet. Men ibland kan det också vara skönt att veta att när orden inte räcker till, just där och då, så kan man alltid göra sig ofoget att be Staffan Strand om en selfie:
