Jag vet ingenting om hur det är att vara förälder och det ansvar det medför. Jag vill vara tydlig med det. Jag är så rädd att göra fel och orsaka olycka i närheten av vänners småbarn att jag vid hållande helst blir överräckt barnet i bilbarnstol, för att minimera skaderisken.

Det är därför ytterst sällan som jag tar ton vad gäller rätt och fel kring hanteringen eller uppfostrandet av mindre barn, men när jag såg den hemska nyheten att en liten parvel åkt på en hurvel av en maskot–

–så var det svårt att inte vilja påstå att det var lite oansvarigt av föräldrarna att släppa fram sitt kid i närheten av just den här maskoten:

Jag brukar tjata om vikten av att använda rätt emojis i chattsituationer, eller åtminstone tjatar jag om vikten av att inte använda sig av kokgubben om man inte är passivt-aggressivt kokande arg på någon, och om ovanstående nuna – tillhörande denne rabiata Frosties-Frankenstein – hade funnits tillgänglig så hade jag bara skickat iväg den i en gruppchatt om jag ville uttrycka att den gjorde bäst i att ducka för min kommande högersving:

Föräldrar: skicka inte fram era ungdomar, oavsett ålder, till beväpnade maskotar (Bernie kommer ta den där puffran om han vinner Iowa på måndag!) som ser ut att ha snedtänt på sockriga frukostflingor. Inte ens Agnes Wold hade skickat fram sitt barn till det monstret i det skicket.

Skicka i stället fram era ungdomar till någon som har ett så här genuint leende över sitt breda tryne:

I alla fall om de går gymnasiet och vill ha en lärare som är entusiastisk vad gäller att utforma engagerande utbildning för sina elever!!! Jag har bokstavligen promenerat till Fridhemsplan med ett spralligt leende över snoken; pirrig som ett barn på, inte julafton kanske, men som ett bortskämt barn i en namnsdagsotta. Jag har bokat in en övning på museum med ena gruppen och nu idag bokade jag in en teater för den andra och hela arbetsdagen tycker jag att jag sitter och vrider och vänder, vänder och vrider, för att göra varje genomgång och uppgift så givande som möjligt.

Och så kommer man hem efter en lång arbetsdag, man lyssnar kanske på Studio ett och så fortsätter man tänka att »men den här debatten skulle jag kunna klippa ut och ha i det här momentet« och så slår man på Aktuellt på kvällen och tänker att »men det här inslaget skulle jag kunna använda i stället för det där jag hade planerat«. Hela tiden far ens tankar kring hur man skulle kunna förbättra och förfina, som en svag A Beautiful Mind-remake om ett icke-geni vars vägg är fylld av halvtaffliga PowerPoint-idéer. 

Jag känner att det finns en risk att jag kan bli stressad och trött bara av de ständiga tankarna på hur jag ska utforma undervisningen, redan nu när jag har ett härligt schema, inga uppgifter att rätta, ingen press från vare sig elever eller föräldrar utan istället massa stöd och hjälp från min handledare. Jag tror att jag kanske är den människa i Sverige som är mest rädd för att gå in i väggen. Efter att ha följt den skolpolitiska debatten i flera år och grottat ner mig i en specifik del av Twitter bestående av arga, magsårsbitna och systemkritiska välfärdsarbetare så har jag blivit så rädd för att bli utsliten att jag kommer bli den första läraren i världen som sliter ut sig själv bara genom att oroa sig för att slita ut sig själv.

Det kommer vara en ren Inception-vägg jag eventuellt går in i.

Så det gäller att hålla koll och stanna upp i tid. Men jag har tur. Det är nämligen få förunnat att veta hur de ser ut när de är för stressade; få som får vara ansiktet utåt för stressrelaterat illamående redan innan de tagit de fullstora kliven ut i yrket: