Året 2019 är över och kvar stå vi med ett antal frågor att reda ut.
Varför såg miljardären Peter Forsberg så rädd ut? Hur kunde inte Micke Grill Petterssons ögon bli mer virala? Vem är Magi-Louise?
… minst bekväma minspel:
Peter Forsberg är tveklöst en av svensk hockeys allra största profiler genom tiderna och i egenskap av firad hockeystjärna har »Foppa« antagligen varit frontfigur på framsidan för fler publikationer än han kunnat hålla ordning på. Ställ honom på ett par skridskor eller häng på honom en Colorado Avalanche-matchtröja och han smilar bekvämt upp sig för tidskrifter som Pro Hockey eller Svensk Travsport.
Men nu är det nya tider: borta är hockeyproffset Peter Forsberg och han har istället ersatts av affärsmannen och miljardmogulen Peter Forsberg, som i våras porträtterades av herrmagasinet King i ett reportage där tidningen skulle förklara hur han byggt sitt nya miljardimperium genom att investera sina abnorma hockeylöner på marknaden för plasttofflor och annat krimskrams. Och jag har inte läst själva King-intervjun, men på pappret ser det ut som allt är i sin ordning för »Foppa« i hans nya liv: han är tillsammans med den femton år yngre modeentreprenören Nicole Nordin (som finns intervjuad under epitetet »stjärnmama« av tidningen Mama), de har bosatt sig schweiziskt skatteparadisiskt och de gemensamma barnen har de på internationellt och gränslöst miljardmogulmanér döpt till Lennox, Lily och Diego.
Men titta på det här omslaget och säg att det här är en bild på en 46-årig man som till hundra procent känner att han bottnar i sin nya roll som modern och världsvan affärsman:
Jag visste inte att blickar kunde säga så mycket, men det här är en blick som faktiskt rakt ut säger till fotografen och stylisten bakom kameran att »hörni, grabbar, kan vi inte bara prata lite om vilket jäkla handledsskott han hade, Joe Sakic?«.
Men nej, har King-gänget antagligen fått förklara: som global stjärnspelare inom den globala kapitalismen kan man inte få porträtteras på samma enkla sätt som när man var en liknande stjärnspelare inom NHL. Kanske har de i desperation behövt ringa upp supermama Nicole (»Foppa trilskas igen och vill prata om Johan Tornbergs slagskott från VM-guldet -98«) som då fått tala allvar med Lennox och Diegos pappa och förklara att som miljardman måste man faktiskt kläs ut i en »tuff« skinnpaj för 40 000 kronor, ett par pilotbrillor med fönsterglas och en take-away-kopp med kaffe, för att signalera att man ständigt är på språng mellan styrelsemötena.
Och då får man, som 46-årig hockeygrabb som Övik, bara hoppas att det håller. Men det är bevisligen svårt att hoppas att en ny look och en ny idé till personlighet håller utan att se väldigt, väldigt orolig ut:
Det där är en blick som rent akut längtar tillbaka till tiden när en Pro Hockey-reporter tittade storögt på en när man berättade om att man en gång fått ett slagskott på foten av Al MacInnis.
Ännu värre blir det inne på en annan bild i samma reportage, där Foppas obekvämhet (som verkar räddas något av kaffekoppen och den stående ställningen på omslagsbilden) tillåts löpa amok precis över hela hans sargade gamla hockeykropp, då han sitter lutad över ett bord.
Även här går det väldigt enkelt att läsa vad ur-hockeykillen Peter Forsberg säger, bara genom att studera hans ögonvitor och iris:
»Helvete, är det Adam Foote som sitter och skrattar där borta och skrattar han i så fall åt den här puffiga skinnpajen jag har på mig?«.
Det finns väldigt få bevis på att världens miljardärer skakar av rädsla för samhällsutvecklingen just nu (världens 500 rikaste människor såg sina tillgångar öka med ytterligare 25 procent i år, de hade det bevisligen fortsatt bättre än någonsin och inga avslöjanden om skenande ojämlikhet eller rent kriminella skatteupplägg verkar vara tillräckligt upprörande för att mobilisera massorna mot rådande utveckling), men om vi skulle se en radikalt revolutionär utveckling inom de närmsta årtionden så är jag säker på att framtidens arkeologer kommer gräva fram den här bilden på miljardären Peter Forsberg och läsa in att hans blick formligen skälvde av rädsla för en stundande giljotinering (även om den egentligen grundade sig i en orolighet över att de tunna brillorna skulle kunna få Adam Deadmarsh ska skrika »brillorm« efter honom).
… näst minst obekväma minspel:
Jag tänker mig att KD-politikern Tobias Karlström kanske gav sig in i politiken för att på kristen grund försöka ge egenföretagare gynnsammare villkor i sin hemort Täby, men så helt plötsligt finner han sig själv marscherande på ett DN-uppslag intill en moderat kommunalrådskollega under den här rubriken:
Och medan hans lille moderata vän verkar väldigt trygg och bekväm i sin förfascistiska marschtakt (som om fröet till den lille moderatens politiska karriär faktiskt såddes då han såg en tiggare panta burkar och tänkte »fan, det där är ju våran Apotekarnes Julmust han pantar!«) så tycker jag hela KD-Karlströms kroppsspråk signalerar att ryggraden liksom inte vill vara med; som att den vet om att den är med och gör någonting fel och börjar trilskas med hållningen och får det som är tänkt att se ut som en bestämd marsch att se ut som att Barbapappa snubblar.
Zoomar man in KD-nunan som ska försöka stå för beslutet att hans Täby kommun inte längre ska tillåta utsatta att samla pantburkar så är det svårt att inte upptäcka att inte bara själva gången utan även uppsynen ser klart obekväm ut:
På samma sätt som »Foppa«, via årets mest obekväma minspel, såg ut att vara rädd för att någon gammal Colorado Avalanche-kedjekamrat satt och skrattade åt hans puffiga pilotjacka så är det som att Karlströms ögon uttrycker en konkret oro för att någon gammal SO-lärare ska läsa DN och se vad han pysslar med.
… käkparti:
Christian Kjellvanders:
I år igen. Han skulle ha kunnat ställa upp i VM i cromagnonkäke för 45 000 år sedan och rest hem med en bronspeng. Det är som att han måste vara medveten om vilken enastående käke han sitter på och hur svår den är att slita blicken från, för bara genom den vetskapen – att ingen ändå kan fästa ögonen på någon annan del av ens huvud – kan en man i sina bästa år välja att unna sig den där frisyren.
… ljusshow:
Den som alla »16 weeks of hell«-män använt. Är inte den primära skillnaden mellan de här två bilderna att Challe, 54, flyttat sig från ett skumbelyst vardagsrum till en upplyst studio där han bestämt sig för att inte aktivt puta ut med magen?
… mest irriterade cyklist:
Jag.
Mellan april och november månad valde jag, för andra året i rad, att lämna kollektivtrafiken för att uteslutande transportera mig via cykel. Om ni skulle undra ifall ni kan ha sett mig längs gatorna så ger det här plågade Marco Pantani-nyllet en ganska exakt bild av hur mitt anlete förvridits i varenda lätt sluttande uppförsbacke som jag tagit mig an med min enväxlade gamla cykel i sommar:
Det är också — för det olyckliga fåtal som känner mig på det djupet — ett grin som känns igen från sekunderna innan jag börjar fyra av ett batteri av ängsliga »var det skönt för dig också?«-kommentarer.
Men att backarna är jobbiga och att mina ansiktsuttryck blir lidande har inte stört mig närmelsevis lycka mycket som faktumet att man tvingats cykla omkring i en app- och gig-ekonomisk krigszon mot allt vad sunt trafikförnuft heter. I en stadsmiljö där Voi och tio andra bolag (som är precis som Voi men döpta till något annat än Voi) slåss om marknadsandelarna på en veritabel gatumarknad är det tillräckligt illa att bara behöva promenera runt i Stockholms innerstad, vilket exempelvis det här korta videoklippet visar prov på:
Från den synskadade delen av befolkningen är vittnesmålen många om att elsparkcyklarna står i gångvägen på ett sätt som får blinda att stå på trynet, efter att ha snavat på den oombedda Gladiatorerna-hinderbana som Sveriges samlade app-entreprenörer valt att ställa ut i gångbanan.
Men tänk er då att behöva ge sig ut i trafiken med den typ av individer som utan att tveka hoppar av sin elsparkcykel och lägger den mitt på trottoaren, utan att tänka en enda gång på att någon gig-»anställd« stackare ska behöva samla in den i en skåpbil under natten eller på att en blind människa lär få sätta en sårig knäskål till vid det oundvikliga trillandet.
Det går förstås inte. En människa som inte bryr sig om Stockholms gågator får sig en bestående fond av synskadade människor som ligger och jämrar sig kommer heller inte att låta sig stoppas av ett trafikljus eller en skylt ute i trafiken. Innan jag flyttade till Stockholm målade jag upp en bild av att den stockholmska trafiken skulle likna ett kaotiskt tjutande New Dehli, men så har det faktiskt inte varit vid de få tillfällen jag hyrt en bil och kört runt.
Men nu, i detta nådens och gig- och app-ekonomins 2019, har den stockholmska trafiken nått ikapp mina norrländska fördomar. Här flyger nu kostymprydda män förbi rödljus på sina app-hyrda sparkcyklar, åberopandes sin gudagivna rätt att hinna i tid till styrelsemötet, och här balanserar tre mellanstadieelever på en enda hyrd Lime-spark, som de styr vingligt styr med vänsterhanden medan föraren läppjar i sig en energidryck med den andra. Vid nära nog alla fyrvägskorsningar är det någon som susar ut från fel håll vid fel tillfälle: antingen en man driven av känslan att han app-betalar för min sparkcykel per minut och därför inte förtjänar att någonsin behöva stanna till – eller någon mopedförsedd stackare som känner att Über Eats-piskan viner över ryggen om hen blir försenad till dörren med någon Vasastan-influencers app-beställda poke bowl.
I somras var jag till slut så arg att jag gick in på Åhléns och köpte mig en längre gul pinne, egentligen avsedd för blomsterbruk.
När jag betalade så berättade kassaexpediten att »den där blompinnnen är jättebra för att balansera upp högre blomverk« och jag bara hummade med. »Ja«, sa jag, »precis«: »blommor«… »balans«… »allt sånt«.
Sedan klev jag ut ur affären, vände på blompinnen, vässade spetsen på tvåudden med nyckeln och fäste den fram på cykelstyret:
Redan i somras hade jag nämligen blivit så utom mig av raseri mot alla Voi-susande mellanchefer att jag tänkt hugga efter alla managementkonsultiga chinos som tillhörde någon som susade omkring på de daglönar-insamlade sparkcyklarna och simultant avverkade ett jobbsamtal i ett par air pods.
Den absolut mest skakande syn jag tvingades utstå under min cykelsäsong såg jag vid Kungsträdgården en somrig jobbmorgon, där en till synes driven karriärskvinna flög fram på en av dessa eldrivna sparkcyklar — med ett alldeles ofattbart litet barn ståendes framför henne på brädan. Det lilla kidet kan knappt ha varit talfört, säkert nätt och jämnt gångbart och det kan inte ha mätt mer än tre äpplen hög i strumplästen — men där stod det och balanserade på den lilla plattan, med sina små barnafingrar runt styrstångens nedre del. Det var ett så pass litet barn att det kändes som att styrstången kan ha varit det allra första som barnet någonsin greppat under detta jordeliv; långt innan barnet ens försökt greppa ett föräldrafinger med sina små tassar.
Det var ungefär den typ av näve som greppade efter styrstången och höll i sig för allt det var värt när modern vred max på reglaget, allt för att innan jobbet hinna lämna det lilla barnet på förskolan eller i någon typ av kuvös på en neonatalavdelning.
… mest menlösa lokalpolitiker:
Daniel Helldén, Miljöpartiet, trafikborgarråd i Stockholms Stad.
Daniel Helldén är inte alltid en menlös politiker. Ibland, när han verkligen vill, så kan han åstadkomma väldigt konkret och handlingskraftig politik, som under hösten 2018 då han och hans miljöpartistiska kompani bildade en allians med högern för att få chansen att sälja ut det allmännyttiga bostadsbeståndet ytterligare i Stockholms redan bostadsplundrade stad. När det gäller att förflytta makt och resurser från de som har det tufft till de som vill tjäna stora pengar på att andra har det tufft så är Daniel Helldén allt annat än menlös – då är han ytterst handlingskraftig.
Men under 2019, då ett dussin olika leverantörer av elsparkcyklar förstörde framkomligheten genom att formligen slänga ut kluster av exakt likadana tvåhjulingar på hans stads trottoarer, så var det här vad det kommunala styret i Sveriges klart största och mäktigaste stad lyckades svara med:
En gul tygmatta, där man som elsparkcykel-hyrare uppmanades att ställa sin cykel. Nu ska det väl bli ordning, tänkte Helldén, när han lade ut en gul liten filt över den senkapitalistiska branden längs huvudstadens gator.
Vad som skulle hända ifall man inte ställde något bolags elscootrar på den gula mattan? Skulle bolagen straffas? Deras sparkcyklar beslagtas?
– Det händer ingenting, svarade Helldén.
Någon vecka efter lanseringen såg jag de gula filtrutorna ligga där, alldeles skitiga av smuts och regn, halft ihoprullade och helt utan en enda scooter stående på sig: som en installation av hur löjligt maktlös politiken verkar stå sig mot marknadskrafterna i vår nyliberala samtid.
… tur:
Att inte Per Schlingmanns affärsidé med polskimporterade elmopeder, lika enkla att hyra som elsparkcyklarna och lika fritt utplacerade på trottoarerna, inte blev mer populär:
Jag såg en enda person ta sig fram i trafiken på en (håll i er nu, för här kommer ett bra och rimligt namn) Blinkee City-moped i somras, men däremot såg jag säkerligen ett tjog moppar stå mitt i gångvägen, utplacerade av en driftig entreprenör med politikens goda minne.
Men idén var bevisligen så dum att inte ens den urbota dumma stockholmska trottoarmarknaden var redo för den. Så dum att inte ens stadens tappra lokalpolitiker behövde bemöta kapitalets utplacerade elmopeder med det allra starkaste verktyg vi äger kollektivt som demokratiskt samhälle: den gula filtmattan.
… förklarade uttryck:
Uttrycket »skomakare, bliv vid din läst«. Jag har alltid förstått innebörden av uttrycket, men aldrig varför det just varit skomakare som hängts ut som några som borde fortsätta med sin kärnverksamhet och inte spreta iväg och bre ut sig över andra delar av arbetsmarknaden. Men i somras kom förklaringen.
Uttrycket måste helt enkelt härstamma från faktumet att Olssons Skor tidigare var en skobutik – men att de sadlat om och startat nattklubb i samma gamla skomakarlokaler. Vid två tillfällen i somras tvingades jag mer eller mindre följa med sällskap till den lilla trånga skomakarlokalen, som båda gångerna luktade fränt av något som jag närmast lyckades beskriva som gammal jäst. Dessutom lyckades etablissemanget med konststycket att skapa stämningen av en ständigt pågående sista-kvart på en Finlandsfärja, men vid midnatt i Stockholms innerstad.
Så är du en skomakare som funderar på att omvandla ditt lilla skrymsle till en nattklubb? Bliv vid din läst.
… bästa ursäkt:
Jag tänkte att jag skulle börja jogga inför hösten. Jogga ute och regelbundet och på riktigt: kort och gott bli en joggare.
Det blev inte riktigt så. Vanan infann sig aldrig, det blev aldrig den rutin jag tänkt göra det till och när man misslyckas med något man tänkt göra så vill man ju gärna ha en ursäkt. Min ursäkt finns tillgänglig i gif-form:
Det är, hur man än vrider och vänder på det, för Ulf Kristerssonskt att jogga. Måste man dessutom utgå från Östermalm så är det svårt att tänka på något annat än att man oundvikligen kommer bli stoppad av den moderata air pod-polisen vid uppdagat sladdtrassel:
… bäst felstavade namn:
Jag sade upp mig från en fast tjänst 2016 och sedan dess har jag bara jobbat extra på samma ställe, men tydligen så pass regelbundet att jag under 2019 höll på att bli inlasad på nytt. Det vill inget mediehus i dagens klimat, oavsett hur ointresserad deras arbetare är av att nästla till sig en fast tjänst, så därför skulle jag nu flyttas över på företagets bemanningsfirma.
Jag skulle få ett sms av en Mari-Louise, sades det.
»Åh, hoppas nu åtminstone att det här inte är några skojare, utan att allt fungerar så smidigt som det gjort hittills, när jag varit anställd direkt av företaget«, tänkte jag för mig själv. Sedan pep det till i sms-inkorgen.
Sms:et var undertecknat »Magi-Lousie«, vilket får alla som inte just tagit värvning hos ett kringflackande cirkussällskap att dra öronen åt sig.
… mest skakande genrebild:
I augusti tog jag ett par genrebilder för Lärarförbundet, som de var tänkta att använda för att visa på lärares tuffa arbetssituation.
Och jag tänkte verkligen att »nu vänder det för läraryrket!«, för nu skulle svensk lärarkår – hur splittrade de än må vara i vissa skolpolitiska frågor – kunna enas om att »nej, men så där ska ingen svensk lärare någonsin behöva se ut!« för att sedan gå ut i gemensam strejk eller nåt.
Men vi vet ju att det inte fungerar så, att en enda bild skakar om så till den milda grad att allting stannar upp, att alla perspektiv vänds och hela utvecklingen tar en helt ny vändning. Vi vet det för att vi såg bilderna på Alan Kurdi 2015 och på flyktingdebatten som följt sedan dess och vi vet det, mer specifikt, på grund av att ovanstående bild bara är ganska precis exakt läraryrkets varnande motsvarighet till den som rökare ignorerat i alla år när de ryckt åt sig ett paket Marlboro:
… viktigaste kamp:
Nu har jag inte haft en sedel på fickan på flera år, men om jag hade fått tillbaka växel i form av någon av de släta sedlarna ovan hade jag nog starkt misstänkt att jag blivit näbbdragen av en skojare av allra simplaste märke, som inte ens orkat gå omvägen genom en egen sedelpress utan helt sonika bara lyft på locket till Monopol-spelet och rafsat åt sig lite glansig papp.
I dagens samhälle finns pengar i ett aldrig skådat och till synes aldrig sinande digitalt överflöd. Varje gång någon vill köpa sig en tvårummare för fem miljoner kronor på Södermalm så klickas det enkelt fram ur tomma data-intet. Men pengar i kontant form finns knappt som fenomen längre. Ingen vet längre hur de ser ut.
Men i sin roll som Digital Expert hos intresseföreningen Sveriges Konsumenter har min gode vän Sinan Akdag slagit sina påsar ihop med folkrörelsen Kontantupproret, för att tillsammans kämpa för att vi även i fortsättningen ska ha rätt att använda fysiska pappsedlar i vår digitala samtid. För det är fler än jag som bevisligen har svårt att veta hur en riktig peng ser ut i fysisk form idag, vilket jag fullt ut förstod först när jag fick syn på den här skåpbilen under en loppis på Solvalla:
Jag antar att företaget Nokas faktiskt bedriver en hederlig verksamhet med riktiga svenska kronor och ören, men det är någonting med det tvungna betonandet av pengarnas riktighet som jag tycker skänker bussen en estetik som osar narr- och gyckelspel. Å andra sidan: om jag tömt mitt bankkonto på en femhundring och fått den där glättiga plastlappen med Birgit Nilssons nuna på, ur en liten mynning i en skåpbils bakända, så hade jag nog gärna kunnat vända mig om och slå en kik, läsa texten och på nytt säkerställa mig om att det faktiskt var riktiga pengar jag fått.
… mest intressanta föreläsning:
Samme Sinan Akdag var egentligen i Almedalen med sin digitala expertis när jag arrangerade en liten födelsedagsfest i somras, men han flögs tillbaka till fastlandet för att hinna fira mig. Då var man ju inte sen att utnyttja att man är god vän med en van paneldebattör vad gäller AI- och integritetsfrågor, utan nyttjade honom skrupellöst som affischnamn för att få fler att dyka upp i skogsgläntan:
… underutnyttjade chatt-meme:
Det finns grävande journalister, det finns duktiga grävande journalister och så finns det Mikael Grill Pettersson, som jag helt sonika alltid har antagit är den allra främste – bara baserat på hans yttre. Det finns förstås ingen i svensk offentlighet som har ett bättre namn för att grilla makthavare kring obekväma sanningar, men det finns framför allt ingen annan i branschen som har en lika granskande uppsyn som Micke Grill Pettersson.
Jag tror att Grill-Micke är otroligt medveten om exakt hur granskande han kan få sitt ansikte att se ut, för varje gång jag hör hans röst i ett SVT-nyhetsinslag så kan jag räkna med att få se ett par rörliga bildrutor där han suger fast ett intervjuobjekt med Sveriges mest nagelfarande blick.
Det verkar ha nått nivån där han inte ens kan ställa upp på en bild tillsammans med en reporterkollega utan att han spänner de granskande ögongiporna i en stackars fotograf som genast lär börja fundera över ifall hen verkligen har rent mjöl i påsen:
Jag tycker att Micke Grill-blicken vid det här laget borde vara så pass etablerad att den skulle kunna fungera som en väldigt välbehövd och saknad meme i chattsammanhang. Bara i en enda av mina chattgrupper har den här bilden än så länge etablerats som den bild man skickar iväg när man ifrågasätter ett påstående chattledes.
Säg att man väntar på någon, hen säger att hen är lite sen, men att hen är på väg, samtidigt som man vet med sig att det tidigare har betytt att hen ännu inte klätt på sig – då är det perfekt att slänga iväg de här ögonen:
Ingen vågar fortsätta komma farandes med fler halvsanningar när den där blicken sugit tag i ens chattperson. Jag spår att detta måste bli 2020-talets hårdare och rakare Larry David-stare-down-gif för den som verkligen fått nog av att behöva lyssna till dubiösa chattutsagor.
… emoji:
Kokgubben.
2020 var äntligen året då man kunde påminna även de mest kokgubbe-benägna av ens vänner, de som envetet fortsätter hävda att :)-gubben är så smidig att skicka iväg att de borde få fortsätta, om att de just utstrålat passiv aggressivitet – för att få ett »oj, förlåt, jag glömde bort mig« tillbaka.
Vetskapen om den bubblande ilskan som gömmer sig bakom kokgubbens blanka ögon har nått ut även till de breda folklagren. Nu används den som den ska, känner jag: i rätt lägen. När man står och väntar i kylan och någon skriver att de blir lite sen, när någon har glömt köpa avokado, när någon ställer in en helkväll för att de måste vakta sin fasters hund: ett »okej«, följt av en sån här liten rackare:
Till en kompis köpte jag i födelsedagspresent en t-shirt med en jättelik kokgubbe på sig, att ta på sig under de glåmiga dagar då man kanske vill möta hela världen med den lille glädjelöse parveln som över bröstet (och en mänsklig replika över trynet). Och det var väl egentligen inte mer än +++ som present betraktat, men när jag berättade att trycket hos tryckfirman blev klart bristfälligt (gubben blev lite för brandgul) så upplyste min vän Erik Häggström mig om att presenten faktiskt blev riktigt kongenial, då kokgubbe-tröjan borde ha tagits emot med ett »åh, tack« ackompanjerat av en fysisk IRL-kokgubbe över mottagarens anlete.
… mest svåranvända emoji:
De här bakgrunderna man kan lägga till i ens Facebook-statusar verkar inte riktigt ha satt sig bland den www-generation som fortfarande skriver Facebook-statusar:
… framtidsemoji:
Den här finns inte än, men kanske borde den utvecklas för att uttrycka hur det känns att ta sig ut i skogen vid småtimmarna för ett »open air«-spektakel och märka att många där är födda på 2000-talet, att musiken är obegripligt svår och att det är kö till lustgasballongsförsäljningen:
… sanning om hjärnan:
Den fick vi i tv-programmet »Din hjärna«, där den hyllade forskaren Anders Hansen – vars sommarprat blev det mest lyssnade typ någonsin – skulle få breda ut sig om människans hjärna och dess svårigheter i dagens ultramoderna och hyperuppkopplade samhälle.
Det jag framför allt lärde mig, och det någon klippare i kontrollrummet borde ha lärt sig, var att det är helt omöjligt för den mänskliga hjärnan att stå ut med ett tio minuter långt och likadant intro till varje program.
Det var som att SVT-produktionen bränt halva budgeten på de här Green Screen-scenerna där Anders Hansen stod och exemplifierade saker i ett »fullsatt Globen«–
– eller ute på »savannen«:
Själva programmet var väl intressant och så, när det väl kom igång, men man behöver inte direkt vara Sveriges mest hyllade hjärnforskare för att förstå att det är alldeles outhärdligt jobbigt för den mänskliga geléklumpen att tvingas titta på samma halvdant producerade Mosquito-avsnitt som intro till vartenda avsnitt.
… Jimmy:
Johnny Skalin, Sverigedemokraterna, Sundsvall.
Ni vet avsnittet i Seinfeld när karaktären Jimmy talar om sig själv i tredje person, vilket medför förvecklingar?
Alldeles oavsett: det är märkligt att tala om sig själv i tredje person.
Johnny Skalin är Sverigedemokraternas frontfigur i Västernorrland och har också klättrat upp i partiets topp nationellt. I Sundsvall verkar det vara så svårt för Skalin att hitta folk som vill engagera sig för rasismens parlamentariska sak att han tvingats ge sin ömme far ett heltidsarvoderat uppdrag som politisk sekreterare, för att därefter ge samma uppdrag till sin fru. Flera har hoppat av partiet lokalt och uttryckt att det råder en osund maktkoncentration i organisationen, så vi kan nog anta att mycket av arbetet för SD i Sundsvall verkar göras av Skalin själv. Och tillåter jag mig själv att spekulera så skulle jag vilja hävda att det nog kan vara Johnny som knåpat ihop dessa rader när SD:s valberedning föreslagit honom som ny ordförande:
Han sitter nämligen själv med i denna valberedning.
Att en SD-politiker som smusslat med sjukersättningen eventuellt skriver valberedningsförslag i tredje person är dock egentligen ingenting att höja på ögonbrynen åt. Det var dock nyheten om att en kvinnlig S-ledamot från Hudiksvall, Nina Burchardt, fallit så huvudstupa rätt ner i kärleksbyttan att hon offrat politisk karriär för att få vara med den här 41-åringen:
Jag såg den här bilden när jag var hemma inför valet ifjol och aldrig i hela mitt liv har jag sett en politiker som lyckas utstråla ett så rakt och tydligt budskap bara genom sin blotta utstrålning. Hela Johnny Skalins uppenbarelse formligen ropar ut att »snälla rösta på mig, jag lovar att jag inte bara engagerade mig politiskt för att jag blev retad av en kille som hette Ahmed när jag gick i trean!«.
… Virtual Reality-mardröm:
Den här tweeten tyckte jag var rolig:
Men en rolig tweet ska mest vara en rolig tweet (som den här, apropå att just Filippa Reinfeldt var där). Man vill inte behöva uppleva den i en timmes Virtual Reality-uppspelning, när ditt tåg väntar på att få avgå i Pride-tåget och Ulf Kristersson och Filippa Reinfeldt sitter och tomkör varsin dyr moderatmoppe:
… bästa politiska satir:
Jag tyckte antagligen att det var lite för kul att någon känt att »fan, den där KD-politikern David Lega, han är så perfekt i precis alla avseenden!« och därpå tagit fram den politiskt vässade spritpennan…
… för att tio sekunder senare utbrista ett »ha!, där har du dig ett fysiskt handikapp!« till den nu brillförsedde David, som alltså är www-ansiktet utåt vid en googling på just handikapp.
… mest rimligt riktade reklam:
Tinders algoritmer har blivit mycket skickliga:
Men att sälja in det som att jag »äntligen« skulle kunna gå till just frisören igen är direkt märkligt. Jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till just den delen av att lyckas motarbeta ett skenande hårfäste: att behöva betala 500 kronor (så var prisbilden i kartellbildningens Sundsvall) för att någon under spänd tystnad skulle stirra ner i en hårbotten vars skalpvegetariska täckning balanserade precis på gränsen för vad som jag antar var okej för dem att gå lös på med en femhundrakronors-sax utan att riskera att åka dit för bedrägeri.
… sämsta produktplacering:
Jag har sedan ett par år försökt lansera mig som en vegetarisk person. Faktumet att jag fortfarande äter kött ifall någon bjuder hem mig på middag, att jag inte ställer till med en scen och vägrar!, har fått till följd att min vegetariska satsning ofta hamnat i skottgluggen hos de vänner som allra helst skickar min person en retorisk mjältstöt – men jag försöker.
Därför var det alldeles otroligt olämpligt att min mor skickade mig ett meddelande om att jag behövde gå på min östermalmsk-spanska ost- och chark-handlare för att köpa en enorm skinkstånk till deras vän som skulle svänga förbi Stockholm:
… häftigaste pris:
Fan vad coolt att hon fick det priset, Greta Thunberg.
Visst att hon haft ett bra år, att hon fått ungdomar världen över att gå ut på gatorna och demonstrera mot klimatförstöringen, att hon mer än någon annan lyckats lyfta upp mänsklighetens enda riktigt svåra, ja, under kapitalismen nästan omöjliga fråga på den globala agenda… men det priset!
I den konkurrensen!
Det här händelserika året!
Det här är stort:
… deppigaste Greta-initiativ:
Har Time Magazine plats för fyra personer på Person of the Year-framsidan 2020?
… begreppsliga förvirring:
Det var ännu ett uselt år för skolan och för läraryrket (Pirkt.se:s skolpolitiska lobbande under året går att läsa mer om här och här och här och här) och i mål och mening att minska den akuta lärarbristen så lanserade Skolverket någon typ av mjuggutbildning som skulle hjälpa obehöriga lärare att framstå som mer behöriga ute i de svenska klassrummen. Tanken var säkert god, men i tider som dessa, när många klassrum redan präglas av outbildade och oerfarna lärare, så verkade det bara ytterligare spä på förvirringen kring läraryrket – en förvirring som till slut var så stor att alla glasögonprydda figuriner eventuellt kunde innefattas:
… lärare:
Det är svårt att peka ut en primär anledning till att jag tröttnade på journalistiken, men en av dem var helt klart att branschen började lovprisa sociala medier-narrars bisarra gyckelspel (2015 summerade jag ihop framgångssagan YesPer CarOn, vars Facebook-sida nu är uppe i 357 000 gillningar).
Så därför valde jag läraryrket.
Jag valde det innan jag visste att den här branded content-mannen var läraryrkets nya och moderna och digitala och virala ansikte utåt.
… mest korrekta spaning:
Kommentatorn Kickan, som skickade in den här välmenande hälsningen till förra årets motsvarande årssammanfattning:
Det var nog egentligen dags att låta denna blogg somna in för gott, men Kickans kommentar gav mig den tändvätska som krävdes för att fortsätta orka puttra fram svaga samtidsspaningar. Kommer det inte in åtminstone en liknande kommentar efter denna sammanställning kan det vara ute med portalen. Utan den motivationen kanske vi inte orkar hänga ut näven i ytterligare ett år i den eviga Stefan Sauk-väntan på en Claire Wikholm-bump som så väl gif-beskriver hela Pirkt.se-verksamheten:
