Igår slog jag för första gången på den nyhetssamlande appen Omnis podd, där de skulle summera året 2019. De hade dock styckat upp året, med korta avsnitt om olika ämnen, och jag klickade igång det om Greta Thunberg.

I nio minuter och fyrtiofyra sekunder sammanfattade en Omni-reporter de allra mest kända sakerna som skett under Gretas osannolika resa från en ensam skyltbärare utanför riksdagen till given talare på FN-toppmöten.

Hon hade fått ett otroligt genomslag, meddelade Omni-podden. Hon hade mobiliserat de ångestladdade massorna, fört upp klimatfrågan överst på den internationella dagordningen och pressat världsledare till att åtminstone känna att det är lite pinsamt att ingenting görs åt den utveckling som håller på att ödelägga planeten och det mänskliga livet.

Men att göra en enklare sammanfattning i nio minuter och fyrtiofyra sekunder är förstås ingenting man gör gratis. Det är ju journalistisk arbetstid, så direkt efter programmet så meddelade Omni att »nu kommer ett meddelande från vår sponsor« — varpå en annan Omni-arbetare (antar jag?) hakar på temat Greta Thunberg genom att berätta om hur du kan göra för att få ut det mesta av din långflygning med Qatar Airways. 

Och jag kände att…. nej, men det här är väl ändå lite konstigt. Det här är väl ändå lite girigt: att slå sig i släng med Qatar Airways för att få betalt för att i en mikrofon läsa upp en kort sammanfattning om Greta Thunbergs år som miljöaktivist.

Men så, från ingenstans, så hörde jag en duns på hallmattan. Ett stort kuvert med avsändaren Mittuniversitetet. Jag slet genast upp det och med tårade ögongipor kunde jag äntligen se ner på det examensbevis som det tagit mig totalt ett helt decennium att tillskansa mig:

Fråga mig inte varför jag fick dubbla (idag verkar man kunna bygga ihop en kandidatexamen av några få högskolepoäng, ett gem, en rulle gaffatejp och texten på baksidan av ett flingpaket), men fråga mig gärna om hur otroligt stolt jag är att äntligen officiellt få träda in i den examinerade journalistkåren. Genast föll allt på plats. Genast förstod jag inte bara Omni-gängets beslut att krokar armkrok med Qatar Airways över en inläsning av ett par A4-ark utan alla beslut som alla publicister tagit under det senaste decenniet, då jag famlat mig runt som en blind och icke-examinerad höna på den mediala marknaden. Plötsligt fick jag en instinktiv lust att betala några hundra tusen kronor för att vinnlägga mig om de likes som genereras i Facebook-gruppen »Vi som älskar tacos på fredagar«. Plötsligt ville jag ägna ett år åt att affischera om en nystartad Pirkt.se-TV, där folk kunde logga in och se mig sitta i en soffa och titta på sport på min teve.

Jag var så stolt över att blicka ner på de två finpappriga arken att jag var tvungen att ta en selfie på mitt snart 30-åriga anlete, som äntligen fått kliva ut i den förlovade journalistiska landskapet som en examinerad journalist: