Idag kunde jag äntligen registrera mig på den kurs som utgör min tredje och sista praktikperiod på lärarutbildningen: den allra längsta verksamhetsförlagda delen av utbildningen. I en halv termin ska jag få vara ute som lärare på en skola och försöka omsätta allt det jag är tänkt att ha lärt mig på Stockholms Universitets (ofta rätt bristfälliga) lärarutbildning till faktisk samhällskunskapsundervisning för elever.

Och det känns så väldigt roligt. Det är väldigt mycket som är fel med dagens moderna svenska skola (och det försöker jag stå på barrikaderna och skrika mig hes om), men det finns fortfarande en aspekt med läraryrket som lockar mig något alldeles oerhört: den där sekunden där man ser hur polletten till slut trillat ner för en elev. När eleven äntligen har förstått den lärdom du försökt nå fram med. För oavsett hur mycket du har behövt tjata och oavsett hur mycket tid du behövt lägga på att just den här eleven ska greppa ditt budskap så är det alltid värt det när du nästan ser hur en lampa blinkar till där bakom ögonen.

Jag kan nästan bli tårmild när jag tänker på hur jag snart kommer få gå ut och höra en elev förklara hur jag varit med och bidragit till nya insikter om livet i 2019 års svenska samhälle. 

»Jag förstod inte alls först«, kommer eleven säga och jag kommer antagligen redan där – när jag vet vartåt det barkar – att bli alldeles känslosam, troligtvis fuktig i ögongipan, och när hen sedan tar ny ton kommer nog alla tårkanaler brista: »men efter att du förklarat så förstår jag—

—varför jag behöver få mamma och pappa att köpa en iRobot Roomba i7.«