Min gode vän Per Bohman är en av fotbolls-Sveriges mest profilerade allsvenska skribenter, med en så stor och skarpsinnig näsa för nyheter och vinklar att han alltid tvingas applicera en klädnypa över näsryggen när han lämnar Aftonbladet-kontoret (som en diskbänksrealistisk Nuno Gomes), för att kunna utnyttja sin fackligt lagstadgade dygnsvila och inte övertidsnosa upp fler nyheter.

En sportjournalist med dylika kvaliteter kan inte undgå att tids nog bli påhängd krönikörkostymen av någon redaktionell mellanchef. Men den kavajpåhängning som redaktionsledningen säkerligen såg som en ceremoniell kröning sågs inte alls som någon högtidsstund av den strävsamme och laglojale Bohman, som var mycket tillfreds med sin roll som journalistisk berättande och inte hade några planer på att behöva börja subjektivsmattra ner spaltmeter av godtyckliga spaningar. Speciellt inte i dagens kvällstidningstidevarv, där två exceptionella krönikörer tvingat alla sina tyckande kollegor att försöka koka ner sina yviga anteckningar till en färdig och koherent krönika som skickas för publicering på matchernas slutsignal.

Vid kröningen började Bohman således kränga med hela kroppen, som ett bångstyrigt barn i en hall innan förskolan, och ålade sig så pass envist att det till sist fick utarbetas en kompromiss på hans villkor.

Ingen krönika på slutsignal: det riskerade att bli för yvigt och spretigt, tyckte han, och riskerat att han kört ner sig i ett bottenlöst slukhål av bångstyriga metaforer (där tombolor plötsligt fylls med laddning och där fjärrkontroller immar igen). Istället: krönikeliknande form, fortfarande på slutsignal – men i tydligt utstakad punktform.

Per Bohmans Fem Punkter.

Jag gjorde en sökning i vår gemensamma Facebook-chatt efter när Bohmans Fem Punkter kan ha lanserats som vinjett för den stora massan och fann detta meddelande från 2016 som ett första bevis på att punkterna verkligen satt sig i det fotbollsintresserade allmänna medvetandet:

Det är när ett nytt fenomen satt sig hos ens 20-åriga kusin, som har koll på populärkultur och trender (på allt från långa japanska dunjackor till nya krönikeformer), som man vet att det är här för att stanna. Och en sökning i mediearkivet visar också att det var i april 2016 som Bohmans Fem Punkter lanserades som efter-allsvensk-match-koncept på Sportbladet.se. Det dröjde förvisso en stund innan de fem punkterna satte sig i den tryckta papperstidningen, då krönikevana redigerare hos Sportbladet blev så konfunderade av de Bohmanska punkterna att konceptet i en övergångsfas ibland kodades ner till att bara ett par av punkterna fick utgöra en:

Minianalys! För den som kan sin Pirkt.se-historik vet vi att just mini-prefixet är ett etablerat kvällstidningsgrepp, som när Ulrik Sandebäck hade med sig tumstocken till Giffarnas bortamatch mot Kalmar 2016, där han lät GIF-yttern Robbin Sellins litenhet fungera som referentbindning.

Men ganska snart satte sig det tyckande punktgreppet även hos de allra mest konservativa tidningsredigerarna och den femtaliga punktlistan fick sig en egen vinjett, som slutgiltigt bevis på att den var här för att stanna:

Och som det har stannat. Eller, stannat är fel ord: som det har brett ut sig över hela det sportjournalistiska Sverige.

Jag menar förstås inte att Per Bohman var förste journalist att förstå pedagogiken i att bryta ner svåranalyserade fenomen i fem förståeliga punkter. Det räcker med en snabb googling för att konstatera att det gjorts i alla år. Svårtillgängliga nya EU-regleringar har brutits ner i punktform, politiska åtgärdspaket har presenterats i punktform, till och med sportjournalistiska nyheter har plockats isär och presenterats i punktform tusentals gånger genom åren: »Här är fem punkter som förklarar Brynäs formsvacka« eller »Här är fem punkter som pekar på SM-guld för AIK«.

Men jag vill hävda att när Per Bohman började försöka bryta ner just matcher i fem subjektiva punkter så var han relativt ensam. För trots att fotbollsmatcher är komplexa skeenden som många gånger knappt går att förklara ens vid en andra eller tredje närstudie så har hans krönikerande kollegor alltid köpt idén om att lämna ett förklarande och sammanhängande kåseri om spektaklet varför den felträffen hamnade i mål och den lynnige backen halkade i just det läget. De har glatt låtit manteln träs över deras axlar och sedan gjort sitt bästa för att försöka ignorera att den skaver.

Ensam gav han sig ut på sitt korståg och ensam Don Quijote-vevade han mot en samtid som ville ha Bank- och Niva-kvalitativa sportkrönikor levererade under magsårsframkallande förhållanden. Match efter match styckades upp i punkter och punkt efter punkt kastades ut som revolutionära gatstenar mot krönikesamhällets upplysta skyltfönster.

Men ganska snart kunde han vända sig om på sin tappra springare och se en hel hord av kollegor som ljudlöst följt honom i hans spår: som vore de lärjungar som följt den som äntligen vågat ta bladet från munnen och säga till sina redaktörer att »det är för svårt att leverera en kvalitativ matchkrönika på slutsignal«.

Sportjournalister i hela Sverige hade gått över till punkterna. Och inte bara det: som en indirekt homage till den modige ledaren hade de dessutom valt exakt samma mängd punkter. Bibeln har sina Tio Budord, Buddhismen har sin Åttafaldiga Väg, sportjournalistiken hade nu sina Fem Punkter.

De direkta konkurrenterna på Fotbollskanalen hade redan i den allsvenska premiären 2017 knyckt begreppet rakt av, efter att avundssjukt ha sneglat mot den första succésäsongen med »Bohmans Fem Punkter« hos Sportbladet under 2016. Efter vad som måste varit en infekterad copyright-rättslig härva de två mediahusen emellan så verkar TV4:s Fotbollskanalen snabbt dock ha fått nöja sig med det något slappare och mer bloggkompatibla begreppet »spaningar«:

Ett grepp som satte sig under 2017 och som fortfarande, vintern 2019, anses vara ett oöverträffat sätt att subjektivt sammanfatta fotbollsmatcher:

Just de fem »spaningarna« har spridit sig till Skaraborgs län, där en Albertsson på Skaraborgs Läns Tidning blivit så fäst vid punktlistans behändiga form att det ser ut att gränsa till det hälsovådliga:

Albertsson verkar tycka att det är så kul att komma med fem välstrukturerade spaningar om handboll att han helt glömt bort tid och rum: man vill bara skrika till hans frilagda krönikörkropp att »ducka, Albertsson!, du håller på att få en klistrig kanon sylad i huvet!«.

Hos Mittmedia, som äger nära nog varenda lokaltidning i mellersta Sverige, har man dock inte duckat för eventuella rättsliga tvister utan envetet hävdat sin rätt att knycka Bohmans succékoncept rakt av, utan omskrivningar. De har inte vikt sig för Schibstedts eventuella varumärkesrättsliga anspråk utan basunerar ut just Fem Punkter efter matcher i diverse olika sporter: allt från längdskidor till ishockey.

De har inte bara tagit de fem punkterna från Bohman: de har tagit hans punkter, kända från Bohmans Fem Punkter, och givit dem till någon annans konkurrerande varumärke. Hängt punkterna som en sulky efter egen häst.

Vi har Miltons fem punkter om bandy!

Helsings lika många punkter om SHL-hockey!

Det är bara i min ärorika hemstad Sundsvall man fortfarande verkar respektera den immateriella äganderätten. Min enda kvarvarande lokaltidning Sundsvalls Tidning har förstås också fallit för punktgreppet, men där har man åtminstone haft den goda smaken att falla för det enda lediga begrepp som fanns kvar när Aftonbladet paxat punkterna och Fotbollskanalen nypt spaningarna:

De heta snackisarna. Fem till antalet, förstås.

Sundsvalls Tidning verkar faktiskt värna det Bohmanska varumärkesskyddet så till den grad att de inte ens vågar använda fem-punkts-formen ens när intervjuade individer vill nyttja den i en nyhetsartikel. Efter någon match i höstas så ville Tony Gustavsson använda de pedagogiska punkterna för att bryta ner sin analys i punktform:

Fyra punkter, sammanfattar artikelförfattaren Andreas Lidén, varav vi ser den första ovan: inledd av en snedställd Play-trekant. Men längre ner i texten, när man bläddrat sig igenom varje Tony-punkt, så noterar vi att de »fyra« punkterna bara var ett berättartekniskt grepp för att försöka ha ryggen fri vid eventuella copyright-dispyter:

För Tony Gustavsson lägger till en ytterligare punkt. De var egentligen fem. Tonys Fem Punkter, snillrikt dolda under ett nyskapande 4+1-matematiskt trick.

Sammanfattningsvis verkar det inte finnas några gränser för de fem punkternas utbredning inom sportjournalistiken. Framgången för Per Bohmans korståg genom media-Sverige exemplifieras allra bäst av att hans punktform inte bara ansetts lämpligast för bollsporter som fotboll, hockey och handboll utan att den till och med slagit sig in i den avkrok som är den svenska motorsportjournalistiken:

Det känns spontant som att speedwayredaktionen hos Dagens Vimmerby hade kunnat göra något kring det (enda?) etablerade speedwaybegreppet »fem-etta« i sin punktutformning, men varför krångla till det när det finns en fotbollskille som det verkar funka för?

För som det fungerat för Per Bohman. Många av de här exemplen har han själv lyft fram till mig, som bevis för hur punkterna breder ut sig över vårt avlånga sportjournalistiska land. Och jag tänkte att denna utveckling måste sammanställas för omvärlden, inte så mycket på grund av att Per Bohman behöver ytterligare beröm för sin journalistiska gärning vad gäller bevakning av allsvenskan (bara härom veckan höll han ett Ted Talk för Schibstedt-högdjuren om sitt avslöjande att Zlatan köpt in sig i Hammarby!!!). Den behövde sammanställas just nu eftersom en gränsdragning måste ske vad gäller vad som är Per Bohmans punktförtjänst och vad som inte är det. Det måste ske för oss som rör oss i hans direkta närhet, så att vi har att peka på när han kommer släpandes med nya skärmdumpande exempel i gruppchatten.

För jag har inga problem med att buga för hans sätt att sätta agendan för det sportjournalistiska analyserandet av matcher och tävlingar i allt från fotboll till längdskidor och speedway. Där får vi alla ta och lyfta på vår lilla hatt.

Jag ska inte påstå att Pirkt.se har den makten (det var nog faktiskt mest en slump att det allra galnaste webb-teve-annonserandet från Expressens papperstidning avtog strax efter den här B-uppsatsen) genom att slå fast att Per Bohman gjort just det så kan det också hjälpa mig att avgränsa vad han inte gjort. För det är en sak att acceptera att hans punktformade retorik annekterat Skaraborgs Läns Tidnings handbollsrapporterande och Dagens Vimmerbys analys av Dackarnas polska nyförvärvs debutmatch. Det har jag inga problem med. Det är när Bohman vill hävda utbredning inom andra områden, områden jag faktiskt tycker om och som betyder något, som jag vill ha det här inlägget för att kunna peka på avgränsningar.

Det finns ett enda parti i Sveriges riksdag som jag tycker har en politik som skulle kunna generera ett hållbart samhälle på en jord som inte tillåtits eldas upp helt av marknadskrafterna. Gissa då från vilket megalomaniskt chatthåll jag får denna lilla skärmdump skickad mig?

Här drar jag gränsen. Det här får inte vara en Per Bohman-effekt.

Han ska klappas på ryggen för sitt sätt att få alla större sportkoncerner att dansa efter hans pipa, men jag som ska försöka umgås med honom på ett personligt plan kan inte behöva ta att han går runt och tror att hans punktform påverkat även den svenska politiska kommunikationen.

I förra veckan blev det till och med ännu värre: då försökte han leda i skärmdumpsbevis hur hans punkter till och med letat sig in i den allra finaste finkulturen. Då jag berättat för Bohman att jag läst Gun-Britt Sundströms »Skrivliv« under sensommaren och därefter blivit så begeistrad av hennes ton och språk att jag lånat hem samtliga av hennes böcker under hösten så förstod han att det var en stilist jag såg upp till.

Därför kom det som ett smärre dråpslag när den här lilla skärmdumpen smög sig in i chattgruppen, från en man som antagligen lär ha haft ett belåtet mjuggleende över den nu mustaschfria näbben; en man som uppenbarligen fått smak för den stora Ted Talk-världen och som inte längre ser några gränser för hur vitt och brett hans inflytande sträcker sig:

Detta inlägg vill därför fungera som bevisbörda för att en gång för alla slå fast vad Per Bohman faktiskt åstadkommit, mest för att därigenom också kunna sätta avgränsningar för vad hans succé inneburit för det svenska tidningsspråket.

Han har inte fått Vänsterpartiet att stolpa upp sin politik och inte fått Gun-Britt Sundström att förklara sina ärenden i Nobelkommittén genom fem punkter. Det kan vi inte ge honom.

Men han verkar, av allt att döma, gjort Fem Punkter (eller spaningar eller heta snackisar eller vad man nu vill kalla det i rädsla för Schibsteds rättsliga avdelning) till den vedertagna formen för alla krönikörer som har självinsikt nog att inse att de inte kan rafsa ihop sina anteckningar till en sammanhållen och fungerande krönika direkt efter en idrottslig tävling blåsts av, oavsett om det rör sig om fotboll eller längdskidor eller speedway.