Varje morgon ställer jag klockan på 06.59 för att hinna lyssna på Ekot. Inte nog med att det är okristligt och onödigt tidigt för en individ som under några förlovade år vid sidan om arbetslinjen ägnar sig åt att studera humaniora — det är också som att unna sig en iskall dusch av all världens olycka innan man hunnit smeta grumset ur ögongiporna.
Det är inte så att man vill vända ner i sängen igen och somna om, man vill öppna ett tyngre sarkofaglock, kliva ner och stänga om sig.
Nästan varje kväll låter jag dessutom timslånga Aktuellt stå och puttra på teven. Ikväll höll en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister hov om att det förvisso var jättetråkigt att det råkade bli fullskaligt kaos när Arbetsförmedlingen skulle löpsedelsbantas ner i offentlig vikt, men att det inte går att genomföra annat än nyliberala reformer under en härskande nyliberal doktrin. Det får förstås topplocket att ryka av kokning och precis när det känns som att någon dragit variatorbrickan på irritationsmotorn så kommer ett plötsligt njurslag — pang!, bara: bilder från lemlästade barn som fått lemmar bortsprängda och hud sönderfrätt i Afghanistan.
På bara några minuters tvära kast har man fått hjärnan uppeldad och hela själen sänkt, tack vare att man försöker hålla sig uppdaterad här i denna sin enda omvärld.
Så nog funderar man på om det skulle bli bättre om man helt loggade ut från allt vad radio- och tv-nyheter heter.
Men då skulle man också gå miste om de få glädjande guldkorn som då och då tar sig igenom den finmaskiga silen: nyheterna som mitt i allt elände kan få oss att känna lite hopp om mänskligheten och dess fortlevnad på den här planeten.
Som den här nyheten från igår:

Människa och gris ska kunna samköras i organbristens tecken.
Äntligen säger jag och alla som ser ut ungefär som jag:

Nyheterna får en vecka till.