Det var många som reagerade med ilska när en medelpadsk poliskonstapel gick ut och sa så här till Sundsvalls Tidning i fredags:

Citatet är förvisso taget ur sin kontext, men för egen del måste jag säga att jag just nu håller med honom. Det är ett jäkla ofog, det här med sporter som får normalt sansade och fungerande samhällsmedborgare att helt tappa fattningen.
Tacka vet jag sporter basket: sporter som man i Sverige bara råkar tänka på ifall företaget man jobbar på har ställt fram en skål med gratisbiljetter en fredagseftermiddag när På Spåret inte haft säsongspremiär, varpå man slår sig ner på Sporthallens träläktare tillsammans med ett par hundra andra icke-betalande (som också kört ner varsin näve i en fikarumsskål fylld av papp) och tuggar popcorn och försöker lära sig namnet på den nya säsongsleasade amerikan som eventuellt ser lång nog ut för att kunna dunka. Tacka vet jag sporter där man inte ältar en 79-81-förlust mot Plannja i ens en minut. Tacka vet jag sporter där det inte är teoretiskt möjligt att en sen Håkan Larsson-layup fastnar på ens näthinna.
Tacka vet jag sporter som inte rör upp känslomässigt ofog.
Det finns kanske någon slags rättvisa i att Giffarna åker ur. För av alla lag som kan tyckas förtjäna att åka ur den här rekordusla bottenstriden (och det är ett rätt rejält gäng) så är det svårt att trumfa olycksnivån hos ett lag som inledde säsongen med att låta alla typer av allsvenska matchförberedelser snöa bort på division 2-manér, som visade sig ha smugit undan ett konkurshotande underskott som på nytt tvingade fram en desperat gårdsförsäljning till sommaren och som byggde spelidén runt den kontrakterade GIF-spelare i historien som allra minst gärna befunnit sig i Sundsvall (och då kom nigerianen Michael Adeyinka ändå inte tillbaka efter en hemresa). För en klubb som går in i varje allsvensk säsong med en ekonomisk budgetram som ser ut att få vara helnöjd ifall den kan gneta sig till en kvalplats så ska det kanske inte gå att parera all denna mer eller mindre självförvållade olycka.
Men det går inte att förklara logiken bakom varför vi åker ur just nu, genom just de här två förlusterna. I det till synes bottenlösa race to the bottom som utkristalliserat sig på tabellens nedre tredjedel så borde det verkligen ha räckt med en gnutta lokalpatriotisk energi uppbunden i en hårtofs för att klara sig kvar. Jag tycker verkligen det.
Vi hade i det närmaste varit klara för allsvenskt spel 2020 ifall David Batanero bara lyckats rulla in bollen i det halvöppna målet mot AFC och ifall Pol Roigé bara kunnat undvika att bryta mot alla fysikens just nu aktuella lagar på mållinjen mot Helsingborg (där han, springande i full fart, lyckades slå ett defensivt baggerslag med hjälp av höftkulan och därmed stanna bollen på mållinjen). Vi hade badat i Vängåvans fontän, Tony Gustavsson hade tagit emot nycklarna till såväl staden som till Kjell Lönnås BMW och patriotiska portalägare hade kanske hommage-sparat ut till en liten Jonas Lundqvist-knut i nacken.
Istället är loppet plötsligt kört. Allt som krävdes var ett spanskt snubblande mot jumbokollegan AFC och en oförklarlig ineffektivitet hemma mot ett omotiverat och reservbetonat Helsingborg som — och det här skriver jag med full vetskap om att vissa vänner kritiserar mig för att jag »alltid skriver att alla lag som Giffarna möter är sämst« — var det sämsta allsvenska lag som Giffarna mött på år och dagar.
I mitten av andra halvlek skymtade en blond kalufs förbi på en brunbränd Helsingborgsspelare som på riktigt inte synts i bild tidigare och min vän som satt intill mig i soffan utbrast att »han ser exakt ut som kommentatorn Patrik Westberg!«. Vi skrattade båda gott. Till och med jag kunde unna mig ett bukskratt trots att magsyran bubblade så som den gör för någon vars favoritlag är tjugo minuter från degradering, för det var så likt. Han såg så lite ut som en explosiv fotbollsanfallare, så mycket ut som en strävsam medelålders man som gillar pressfika.

Men nu vet jag att skillnaden mellan Patrik Westberg, 51, och Tobias Mikkelsen, 33, är att den sistnämnde håller världsklass vad gäller en liten nischad egenskap: att pricka det högra krysset på Idrottsparken i Sundsvall.
Självklart behöver en gammal dansk cockerspaniel som aldrig gjort ett allsvenskt mål och som senast nätade för Brisbane Roar under 2018 bara två omställningslägen på sig för att dunka upp två bollar inom samma krysskvadratdecimeter. Självklart kliver han fram och gör det när i ett läge där det inte spelar någon roll alls för hans lag (han lät nästan mer skamsen än glad i segerintervjun efter matchen) samtidigt som det kan vara rent paradigmskiftande för ett hemmalag som gjort allt i sin ineffektiva makt för att vinna matchen. Självklart blir det ofog.
Det är förstås svårt att inte stanna till vid det usla beslutet att låta David Batanero hoppa in och sabotera allt i sin väg med en halvtimme kvar, när han nu äntligen blivit petad på förhand inför ödesmatchen. Det såg ut som den moderna motsvarigheten till att Anders Högman försökt klamra GIF-upplagan från 2005 kvar genom att kasta in den trinde litauern Donatas Vencevicius på Landskrona IP.
(När jag i framtiden kommer tänka tillbaka på den spanske entaktade envägsmittfältarens tid i GIF Sundsvall så kommer antagligen den osannolika blindbollen till Romain Gall från förra succésommaren blinka förbi, men inget minne kommer nog att vara starkare än de traumatiserande scenerna från hans hemåtlöpning i 0–0 hemma mot Helsingborg i lördags, där jag tömde lungorna genom att försöka vråla fram en maxlöpning hos den siesta-lunkande spanjoren.)
Och det är säkert så att det går skriva en analys som är skarp och vass och som precis lagom mycket uppviglar Sundsvallsborna till att rulla den tidigare så omhuldade Tony Gustavsson i tjära och fjädrar, men inte jag, inte nu. Jag är bara så fullkomligt tom.
Efter fem raka säsonger i allsvenskan kommer GIF Sundsvall att åka ur allsvenskan 2019: just den serie som sportchefen och lagbyggaren Urban Hagblom explicit sade att man inte får åka ur inför säsongen, inför pollettregnet som sveper in över allsvenskan nästa år.

Jag har gått runt i tre dagar och känt mig konkret nere sedan i lördags, som att något tyngt ned hela min tillvaro. Jag har känt mig nedstämd på ett sätt som om något fundamentalt i mitt liv har skitit sig och det går tyvärr bara att härleda till att Pol Roigés höft var i vägen på mållinjen i lördags. Det är verkligen inget annat än deppigt att en snart 30-årig människa, mitt i vuxenlivet, ska kunna bli så sänkt av någonting han själv inte alls kan styra över: att ett fotbollslag inte lyckas få in bollen på 23 försök mot ett skånskt hopkok. Det är verkligen inte sunt att känna att hela ens tillvaro sätts i existentiell gungning för att en dansk Patrik Westberg-vagabond drog fram ett Brisbane Roar-kort ur ärmen på sin gamla nötta trollkarlsskjorta.
Förbjud fotboll och det ofog det medför.
Och jag vet att det låter otroligt bortskämt, men jag vill verkligen inte behöva bli en människa som bryr sig om superettan igen. Jag kollar nästan inte på någon annan fotboll längre och har närmast totalt släppt kontakten med den internationella toppfotbollen och delvis också med de resterande delarna av allsvenskan som inte rör Giffarna — men den fotboll jag inte kan och aldrig kommer kunna överge ska jag alltså framöver behöva se tjongas och stångas fram från en kameravinkel i superettan.
De få skärvorna av god allsvensk kvalitet (Björkander, Mitov, ehm) försvinner från truppen, Marc Mas Costa-figurerna blir kvar och det enda vi kan hoppas på är en riktig renässans för Norrlandslaget (Tobias Eriksson och Dennis Olsson var bäst på plan mot HIF) där det visar sig att »den bästa generation ungdomsspelare som Giffarna någonsin har haft« till slut — efter att totalt ha fått halvannan kvarts spel under ett par år — släpps ut som kalvar på gropigt grönbete i superettan.
Och ja, jo, jag vet: det är klart att det är teoretiskt möjligt att AFC och Falkenberg spelar oavgjort och att Kalmar FF samtidigt förlorar mot ett klart Sirius och att Giffarna i sin tur går och besegrar de regerande svenska mästarna på Friends. Det är klart att jag kommer vara på plats och hålla en tumme för att himlen faktiskt trillar ned.
Men jag har har redan brutit ihop. Om man inte ska få se till att gå ner sig rejält efter en förlust som Helsingborg hemma så vet jag inte när man ska få göra det. Om man någon gång ska få ta ut olycka i förväg så är det nu. Att klamra sig fast vid de absolut sista urlakade kvarlevorna av hoppet nu känns bara rent destruktivt och farligt.
Jag planerar att någon gång komma igen, men inte innan jag hunnit vara nedstämd. Nedstämd över Giffarnas degradering och över faktumet att några av de allra starkaste känslor jag verkar kunna frambringa i detta mitt enda jordeliv fortfarande är kopplade till hur höftstudsarna och hemåtlöpningarna fungerar för ett fotbollslag från min hemstad.
Vilket helvetes jävla ofog.