Jag vet att fotbollen inte är så enkel att man kan hälla på med energi när det behövs.

Fotbollen innehåller sånt man inte kan styra över, som tur, snedsparkar, studsar och usla Daniel Jarl-beslut.

Men allt det som går att styra styrde Tony Gustavsson rätt — och nu kan vi tro på ett allsvenskt liv efter detta.

»Då sa jag att då fixar vi det och så kom vi överens om att höja energilösheten.«

Tony Gustavsson berättar om sitt halvtidssnack för Sundsvalls Tidning och han menar väl förstås att de skulle minska energilösheten, men jag reagerar mest på att han får det att låta som att det var så enkelt.

Bara att fixa. »Då fixar vi det«. I med mer energi bara, som vore det en dunk man häller ur, i ett hål där det behöver fyllas på.

För förstahalvleken i den nya måstematchen mot Sirius präglades mycket riktigt av den energilöshet som kännetecknat så väldigt många — ja, nära nog alla — hemmahalvlekar den här säsongen, sedan den där magiska andrahalvleksurladdningen mot Malmö FF i den andra omgången.

Trots att det tidigt stod väldigt klart att det fanns uppenbara Peter Wilson-ytor bakom gänglige Daniel Jarl, en mittback så älglik att han lär behöva dubbla reflexvästar ifall han ska ge sig ut i skogarna under jaktsäsong, så slogs inte bollarna. Trots att Niklas Busch Thor följde David Batanero lika idogt som hans fru följer en högerpopulistisk strömning så hade Giffarna inte passningstempo nog att sätta Juanjo Ciércoles i spel i de ytor som borde ha uppstått.

De hade fått med sig 0–0 in i paus — utan att knappt ha skapat en offensiv målchans och utan att ha visat upp något av det som de drygt 5700 gratisåskådarna kommit dit för att se. Vilja, framåtanda, desperation; ja, alla typer av karaktärsdrag som peppfluencern Tony Gustavsson förväntas införliva i det här malätna och stukade GIF-bygget saknades i den första halvleken.

Kebba Ceesay kunde ha nickat in 1–0, Jonas Lindberg borde ha gjort det enligt 2019 års GIF-logik, då hans sträckta halvvolley från halva halvplan var astrologiskt förinställd på att segla in i krysset (lex Erik Friberg mot Häcken). Christer Gustafsson hade å sin sida kunnat bli av med sin fotbollsallsvenska licens för att han inte gjorde det när tre Sirius-spelare var friställda framför David Mitov Nilsson.

Det var inget fullkomligt bottennapp till halvlek. Sirius var inte klart bättre, bara lite. Lite hårdare, lite smartare, lite vassare. Giffarna såg rädda, fega och försiktiga ut. Energilösa, är väl ordet.

Det var den typen av halvlek där jag kunde se en joelcedergrensk halvtidsintervju framför mig. »Det är en jämn match«, yada yada, »vi får inte riktigt till sista passningen«, yada yada, »de skapar inte så många chanser«.

Tony Gustavsson hann inte bli intervjuad av CMore innan de visslade igång den andra halvleken, men det behövdes egentligen inte. För i högtalarsystemet hördes för första gången på väldigt länge ett pausmeddelande som inte handlade om femtio-femtio-lotter eller Jetpak-leveranser. Där återfanns nu ett meddelande om något så unikt som ett halvtidsbyte.

Att Pol Roigé skulle ut och Omar Eddahri in. 2–0-skytten från Kalmarvinsten senast hade inte varit direkt dålig i den första halvleken, inte sämre än någon annan — bara en del i ett kollektiv som över tjugotvå fötter presterat för dåligt. Jag vet inte om det var det rätta bytet, kanske skulle en misstajmad Oliver Berg eller en osynkad Johan Blomberg ha fått lämna i stället — men jag vet att det var helt rätt signal.

Inget räknande av bollinnehavsprocent, inget vänta och se var matchen tar vägen – Tony Gustavsson såg att Sirius var klart närmre ett förstamål än hans lag, han visste att han behövde alla tre poängen och signalerade det med några ljuspunkter på fjärdedomarens tavla.

Men fotbollen är förstås inte riktigt så enkel. Är det någonting man lärt sig av Pol Moreno – som fått hoppa in centralt i den hoplappade backlinjen, sedan Dennis Olsson kastat in handduken på grund av sjukdom – så är det att han inte håller sig hundraprocentigt fokuserad i nittio minuter. Efter en förstahalvlek där jag satt och funderade på om jag sett ett GIF-mittbackspar så dominant i år (Carlos Moros Gracia och Moreno vann allt mot Philip Haglund i luften) så tog det bara tio minuter av andra halvlek innan en djupledslyftning över Moreno resulterade i ett jätteläge för Philip Haglund. När en av seriens bästa nickare valde att inte nicka och Giffarna kunde rensa så tänkte nog de flesta, inklusive en hälstående Moreno, att faran var över – men när Sam Lundholm får utmana Omar Eddahri (som inte byttes in för sitt defensiva en-mot-en-spel) så borde man kunna räkna ut att det lär kunna resultera i ett inlägg.

Jonas Lindberg räknade med det och en klinisk språngnick senare så var helt plötsligt hårknuten, den som yrvädret Tony Gustavsson kom med i en svångrem om bakhuvudet, negativt kopplad för alla giffare. För helt plötsligt såg 2019 års Kevin Amuneke-figur ut att bli en trött gammal korsbandstrasslande Ljungskile-forward i hårknut, som inte ens orkade resa sig för att fira sitt 1–0-mål.

Men energin tog inte slut. Tony Gustavsson greppade slangen och fyllde på. In med truppens enda anfallsalternativ Marc Mas Costa, som förstås inte var lika mycket faktisk »game changer« som spelare som han var ännu en signal om att nu skulle allt framåt. Ut med stackars vänsterbacksplacerade Eric Björkander och både fyrbackslinjen och de taktiska dragen kastades ut ur fönstret i ett försök att hindra Norrlandsfönstret ifrån att klappa igen.

Tobbe Eriksson var den som spelade ut bollen till Johan Blomberg som sköt på en av de lemmar som älgmänniskan Daniel Jarl inte hade full koll på. Straffen är solklar, om fotboll fortfarande är en sport där utespelare inte får rädda skott mot mål med hjälp av armarna, och när David Batanero satte 1–1 i nät så fanns det inget val. Sirius hade slutat spela fotboll, Tony Gustavsson hade »fixat fram« energi åt Giffarna. Det kändes hundraprocentigt självklart att det skulle blåsas på för två ytterligare poäng och innan publiken kan ha hunnit sätta sig efter målfirandet så var poängen i nät.

Daniel Jarl var olycklig igen (på ett sätt som måste få honom att fundera på om det kanske är olyckligt att han alls spelar i allsvenskan) och Omar Eddahri, planens klart mest involverade spelare i den andra halvleken, dunkade på och en dittills stabil Lukas Jonsson sprätte till som en Per Åhlin-tecknad bifigur och Tobbe Eriksson gjorde det han fortfarande kan bidra med.

Han slår inte passningar som Bata, han vinner inte boll som Juanjo — men han fyller på i boxen med klokskapen hos en mittfältare som gjort hundratals allsvenska matcher.

Det borde ha fått generera tre poäng i derbyt mot ÖFK precis innan uppehållet i somras och då vet vi faktiskt inte vad som hade hänt med den här säsongen. Det gav tre livsviktiga poäng nu och det gav en klättring upp över nedflyttningsstrecket.

Det gav den mäktigaste GIF-vändning jag sett Dennis Östlundh stångade in 3–2-bollen mot Halmstad hemma för sjutton år sedan. Det gav nytt hopp och en ökad tro på ett allsvenskt liv efter detta.

Lokala företagare hade lockat över 5 700 Sundsvallsbor till en match mot Sirius (ett gråblekt lag vars sista riktigt sympatiska drag försvann när flintifierade Karl Larsson rakade av sig sin comb-over-krans), Sundsvallsfostrade Tony Gustavsson gjorde precis allt rätt på bänken och 34-årige Tobias Eriksson — GIF Sundsvalls meste allsvenske frisyrinnehavare genom tiderna — fick sätta punkt för en vändning som folk kan komma att tala om under väldigt lång tid.

Om vi fortsätter med den här energin klarar vi oss.

Jag visste varken att varken dunken, munstycket eller hålet fanns men jag vill att Tony Gustavsson fortsätter hälla.