Lite klokare, men inte klokt nog. Lite mer desperat, men inte desperat nog. 
Lite bättre, men rätt långt ifrån bra nog. 

 
Det kan ha varit säsongen som avgjordes på bilden ovan.
Peter Wilson sprang igenom och var på vippen att få kröna sin femstjärniga anfallsinsats under matchens sista tjugo minuter med att runda Oscar Jansson i ÖSK-målet, men målvakten hann dit med en näve och stötte ut bollen till Omar Eddahri som i sin tur skickade den mot mål där Johan Blomberg kunde förpassa den i nät.
Mål! 1–0! Ledning i den 87:e matchminuten! Tre poäng som skulle föra laget förbi den ena kvalkonkurrenten och upp i ryggslutet på den andra!
Om det nu inte vore för en vissla från den genomängslige rättskiparen Victor Wolf, som i sin elfte allsvenska match i karriären tog det modiga och fotbollsjuridiskt banbrytande beslutet att döma frispark till målvakten på grund av att Peter Wilson gjorde sig ofoget att i egenskap av bollhållare springa i linje med bollbanan.
Det är otroligt trist att behöva stanna till där, igen, men det är ju en sådan säsong. Straffen hemma mot ÖFK, den uteblivna utvisningen hemma mot Hammarby, avblåsningen nu: det adderas ju ihop en del poäng där.
Poäng vi inte har och aldrig kommer få.
Men med det sagt: det primära den här lördagseftermiddagen var att Giffarna gjorde långt ifrån tillräckligt mot Örebro i en av de matcher som – hur man än räknar – nästan var tvungen att generera en trepoängare.
Ett ÖSK utan Filip Rogic och Carlos Strandberg är ett högst beskedligt fotbollslag och mot ett desperat och frustande bortalag med ny tränare, ny hashtagg och ny peppig semantik (där avbytare inte är avbytare utan »game changers«) så var känslan att det faktiskt fanns tre poäng uppdukade för bortalaget.
Är det någon gång ett rent byte av tränarröst ska ge effekt så är det ju mot lag som såg ut som ÖSK gjorde i lördags: loja, slappa och mittenskiktsslumrande.
 
Och visst: Johan Blomberg inledde med en femtiometerslöpning i presspelet direkt på avspark, som om någon ropat ut »hashtaggbettereveryday!« på en improvisationsteater. Visst såg det mycket klokare ut att spela med två och inte tre mittbackar i uppbyggnadsfasen när ÖSK ändå låg lågt med hela laget. Visst fick vi ett piggare kantspel med Pol Roigé (hur kan han ha varit petad i ett lag av Giffarnas kaliber?) och Peter Wilson (som redan från kanten bröt in och skapade första halvleks bästa möjlighet). Visst blev David Batanero mer involverad på sista tredjedelen.
Men överlag hände på tok för lite.
Marc Mas Costa lyckas med konststycket att komma till klubben trindbukad och semesterslapp — och ändå se mindre och mindre formstark ut ju fler matcher som går. Om Sundsvalls Kommun skulle vilja stötta Giffarna under hösten så tror jag inte det är pengar de ska gå in med, utan de får mycket hellre kliva in med en inspektör på tapasrestaurangen Saffran och stänga ner köket och konfiskera alla friterade bläckfiskringar.
Jag tvivlar inte på att Marc Mas Costa bländar folk med sin spanska teknik i kvadraten på träningarna, men väldigt få saker tyder på att vi inte råkat bygga offensiven runt seriens allra sämsta startanfallare.
Det mest intressanta med honom hittills är att han ser ut att alltid andas genom munnen, som en guldfisk eller en trött hund. Som tur var har vi låst upp honom på ett kontrakt som sträcker sig två och ett halvt år. En vinter i Sporthallens kortbana där Hasse Bergqvist lär honom näsandas och vi kanske har en helt ny anfallare nästa säsong.
Men som tur var har vi en annan anfallare i truppen redan nu — och som Peter Wilson visade det under de tjugo minuter då han fick låta benen gå längst fram. Så som han jagade efter precis allt som rörde sig i andra (vilket kulminerade i den typ av rejäla målvaktskrock som lett till utvisning i FIFA -98) hade man velat se hela GIF-laget jaga under matchens sista minuter, där Tony Gustavsson gjorde kloka val av avb—, förlåt, »game changers«.
Gör Marc Mas Costa ännu en start som ensam anfallare inom den närmsta tiden börjar det te sig som tjänstefel. Låt Peter Wilson löpa i djupled (omställningsspelet kommer bli viktigare för ett lag som hade 37 procent av bollen i första halvlek mot ÖSK) och låt hans målnäsa nosa efter de bollar som Dennis Olsson lärt sig att skicka in på gammalsovjetiskt manér varje gång han får minsta lucka.
 
Jag har precis som alla andra individer utrustade med ett GIF-hjärta trott mycket på att Tobias Eriksson alltid, i alla lägen, kan gå in och bidra med gedigna allsvenska prestationer på ett innermittfält. I vissa matcher (jag tänker väl framför allt på ÖFK borta) har det sett så bra ut att jag stundtals tyckt att den loje och till synes omotiverade David Batanero borde bänkats.
Men i Juanjo Ciercoles tredje avstängningsfrånvaro för säsongen såg det tyvärr inte alls bra ut. Hela första halvleken kom han snett in i dueller, slog bort enkla passningar och såg konstant orolig ut med bollen. I andra halvlek var han så snett inne i matchen (och trött) att han mest höll sig borta. 34 är ingen ålder för en allsvensk innermittfältare längre (på konstgräs kan 35-årige Nordin Gerzic — som ser ut att springa 100 meter på 19 blankt med viss medvind — fortfarande promenera omkring och lyfta lyror i 90 minuter), men ibland såg Tobbes ageranden så skröpliga ut att han hade fått en sittplats på en fullsatt Din Tur-buss.
Pol Moreno, som fått chans på chans på chans som vänstermittback och aldrig någonsin riktigt tagit den, kom in i truppen förra sommaren som en potentiell innermittfältare och som en spelare som enligt Urban Hagblom (vars lovordande citat kring nyförvärv man dock bör inta tillsammans med en par rejäla varv på saltkvarnen, lex Akombo) var »på en högre nivå än både Juanjo och Batanero«. Det var inte mycket tid att bedöma honom på, men jag tycker att den store spanjoren klev in och bidrog med ett rätt rejält antal vunna dueller på innermittfältet. Även Johan Blomberg, som inte ser ut att ha självförtroende nog att uträtta någonting särskilt på offensiv tredjedel (ÅH! MISSEN! HERREGUD MISSEN! JAG HADE PTSD-FÖRTRÄNGT HANS TILLBAKALUTADE RAKT-UPP-I-LUFTEN-SKOTT FRÅN STRAFFPUNKTEN!), borde kunna kliva in och vara rivigt jobbig på innermittfältet.
För jag tycker verkligen fortfarande det är en fråga ifall David Batanero — förra årets kanske mest hyllade innermittfältare i allsvenskan — ska spela i ett GIF som slåss med näbbar och klor för överlevnad.
När han inte är bra och gör konkret skillnad i passningspräglade matcher som mot Elfsborg hemma på konstgräset eller Örebro borta på konstgräset — när ska han då vara bra och avgörande? När ska han då bidra?
De chanser Peter Wilson sprang sig till mot ÖSK var inte resultatet av geniala David Batanero-bollar utan av hederligt riv och slit av Wilson själv (en nickduell här, en förlupen boll där) och i matcher mot Sirius hemma och AFC borta känns det som att det är sånt som kommer att bli avgörande.
Det är uppenbarligen inte Tobbe Eriksson som ska peta honom, när Juanjo är tillbaka, men det finns andra bollvinnare (Moreno) och löpare (Blomberg) som kan bidra med långt mer energi och frenesi i det Tony Gustavssonska hashtaggande som ska försöka häva oss upp över nedflyttningsstrecket.
Det är allt vi har kvar att hoppas på.
Det blev lite mer energi, lite rakare, lite mer desperat i Tony Gustavssons första match. Pirkt.se föreslår att vi adderar ännu mer energi, gör spelet ännu Peter Wilson-rakare i djupled och slänger in all desperation vi har.

Hashtagg Mycket Bättre Än Mot ÖSK kommer att behövas framöver.