Jag vet inte riktigt vad Östersunds FK:s kampanj »Jag tror på det här« syftar till.
Är det »Jag tror på det här med att det inte skett några oegentligheter med Kindberg och den armada av klappstolar han fällt upp åt sig själv och ställt ut över hela Jämtland«?
»Jag tror på det här med att det var oundvikligt att 140 miljoner kronor av extraintäkter helt plötsligt bara vara uppätna av ett gäng nyanställda P17-tränare och Key Account Managers på kansliet«?
»Jag tror på det här med att Sollefteåföretagaren bara var väldigt mån om att det skulle gå bra för ÖFK, så till den milda grad att han upplät hela sin affärsverksamhet åt att stötta laget ekonomiskt«?
Idag börjar rättegången i målet mot Daniel Kindberg och i den mån det finns Always Sunny in Philadelphia-bevandrade individer där ute så har jag länge haft den här idén liggande bland mina meme-utkast, kring hur Kindberg kommer att inleda sin slutplädering i rätten:

Men ÖFK är sannerligen inte ensamma i Mellanfotbollssverige att vara i oerhörda bekymmer just nu. Giffarna har sparkat sin chefsideolog och truppbyggare och in för att rädda klubbens allsvenska existens har Tony Gustavsson kommit; en 43-årig man i det som åtminstone för ett par år sedan — då folk använde frisyren »manbun« — kallades för »manbun« och en tränare som på fotbollssvengelska introducerade sig så här för sina nya spelare:

Just det där är ett citat (från FotbollDirekts långintervju) som inte fått mig att köpa en blåvit variant av en »Jag tror på det här«-halsduk, utan som snarare gör att jag känner mig nödgad att släpa fram den här gamla meme-mallen ut i ljuset:

Men totalt sett, om jag försöker titta helt nyktert på Giffarnas situation som jumbo i allsvenskan med 12 inspelade poäng efter 22 omgångar, så kommer jag fram till att jag inte tror exakt noll procent på det här med att Giffarna ska klara sig kvar.
Och det är egentligen fantastiskt.
Jag har varit inne på tidigare att jag känner att den nedre halvan av allsvenskan är sämre än någonsin. Inte truppmässigt, om man tittar till meriter och erfarenhet och skicklighet på ett individuellt spelarplan, men vad gäller att plocka poäng.
Lag viker ner sig till höger och vänster: där deltidsarbetare under tidigt 2000-tal offrade en hörntand och en karensdag för att rädda poäng viker dagens Pavel Pobregnyak-bröder bara ner sig på förhand och låter sig kölhalas och agera ren rekvisita i något sorts ölförsäljningsgladiatorspel på Tele 2 Arena.
AFC tar inga poäng, inte Falkenberg heller och såväl Sirius som Kalmar verkar helt ha lagt ner allt vad poänginsamlande verksamhet heter.
Och i detta läget får Giffarna in En Ny Röst.
Och sällan har väl en röst faktiskt varit så ny, som när Joel Cedergrens monotona malande om tålamod ersatts med Tony Gustavssons klart mer melodiösa och entusiasmerande nävknytande och brandtalande.
Jag läser just nu en kurs i sociolingvistik och inom den vetenskapen verkar det finnas en uppdelning mellan en mer ungdomlig språkstil, närhets- och engagemangsstilen!, och en mer vuxen, distanserad stil som brukar kallas för respekt- och hänsynsstilen.
Det känns som att Giffarna bytt till det förstnämnda från det sistnämnda, vad gäller röst i omklädningsrummet.
Joel Cedergren skulle inte knyta några nävar och rikta sig till ST:s livesända webb-tv-lins och tala direkt till (den lilla procent av) Sundsvalls befolkning (som tittar på evighetslånga live-sända webb-tv-klipp), men hans distanserade språkstil lämpade sig nog alldeles ypperligt för att tålmodigt sätta beteenden i en uppbyggnadsfas som till slut mynnade ut i att Giffarna stundtals spelade Sveriges mest hyllade kortpassningsfotboll.
Tony Gustavsson behöver inte bygga långsiktigt och tålmodigt. Han kan entusiasmera och brandtala och hashtagga.
Och han kan, enligt mig, göra några enkla förändringar till det bättre. Som att sluta spela med tre mittbackar när laget egentligen bara har en enda (Eric Björkander) som håller god allsvensk klass för stunden. Titta bara på Pol Morenos agerande vid 0–1 mot IFK Göteborg senast, då han flygfläker höftpartiet ur led på en vanlig långboll, och på hans och den samlade trebackslinjens insats vid 0–2 senast och säg mig att det ser ut som delar i ett naturligt och välmående försvarsspel.
Jag tror ju att en delförklaring till att Alexander Blomqvist-värvningen slagit så fel (hittills) är att han varit en aning felscoutad (slog Trelleborg en sidledspassning i backlinjen i fjol?), men en stor anledning är också att han ofta spelat till vänster i en trebackslinje. Samma sak med Pol Moreno, de gånger han får chansen. Det ser otroligt onaturligt ut när de båda ska spela som någon typ av semi-ytterback på fel kant och antalet gånger då motståndet slagit ut GIF-backlinjen med en relativt enkel passning på utsidan om den smala trebackslinjen (Muamer Tankovics mål på IP som det allra tydligaste typexemplet på Carlos Moros Gracias kant) är en åka-ur-mängd för många.
Lägg därtill att högerkantens fjolårsöverpresterare Jonathan Tamimi på intet sätt mäktar med att ha helhetsansvar för en hel flank utan skulle må bra av att få kliva ner som renodlad ytterback med utpräglat ansvar för att stänga till.
Johan Blomberg är en väldigt kapabel allsvensk fotbollsspelare som river och sliter och kämpar om varje boll, men det mycket kloka lånet slösas förstås bort genom att spela de nyttige tvåvägsspelaren som någon form av ytterforward. Bättre använd känns han absolut som en ledarfigur som kan kliva fram och Titanic-kliva över AFC- och Falkenberg-lik för att säkra överlevnad.
Och det är svårt att inte slås av, i mötet med IFK Göteborg senast: att när vi jagar mål så kan vi slänga in Omar Eddahri och Pol Roigé. Det är trots allt en enorm skillnad mot för bara någon säsong sedan, där bänkalternativen utgjordes av en sväljrädd Sebastian Rajalakso och en allrädd Joel Enarsson. Sällan har det funnits så kompetenta offensiva alternativ att förfoga över som GIF-tränare.
Med ett undantag: Tony Gustavsson verkar tydligt fokuserad på att få Giffarna att inte bara dominera spelet på mittplan utan bli rakare och mer djupledshotande och framför allt bli mer frekventa och resoluta i motståndarnas straffområde.
Det här är förstås den enda vägens fotbollspolitik i nuläget — men frågan är verkligen hur den ska bedrivas. Peter Wilsons senast farliga bollberöring var när han fick en målvaktsretur i ögat på träning och gjorde sig illa. Den beryktade boxspelaren Marc Mas Costa har bara lyckats vara först på ett par inspel mot division 2-motstånd och har, i egenskap av lagets enda renodlade centertank, bytts ut (av trötthet?) när sista-tjugo-mål har jagats på sistone.
Det är tiotusenkronorsfrågan och hålla-sig-kvar-i-allsvenskan-nöten: vem som ska fylla rollen som jobbig och farlig straffområdesspelare på alla de bollar som nu ska skyfflas in mot de farliga ytorna fram för mål.
Kanske kan det hashtaggas fram under den dryga vecka som återstår fram till Örebro-matchen på bortaplan.
Uppdatering: Saker och ting kunde alltid ha varit värre, det säger man hela tiden. Det är oftast någonting man säger, men det är sällan man får det konkretiserat: på exakt vilka sätt det kunde varit värre.
Men precis i detta nu gick bottenkonkurrenten AFC Eskilstuna ut med sin lösning på tränarfrågan, sin lösning på att få in En Ny Röst i omklädningsrummet: 

Och det här kanske är ageism på högsta nivå, kanske i kombination med någon slags anti-baltisk rasism, men det är någonting med det här citatet—

—och den här bilden:

Det vill liksom inte riktigt gå ihop för mig.