Giffarna har kämpat sig kvar i allsvenskan under Joel Cedergren tidigare. Vi får faktiskt inte glömma det. Hösten 2017 ställde laget upp med en lytt och ljumsklös islänning på topp under nästan hela säsongen och med Sebastian Rajalakso som ordinarie vänstervinge på senhösten. Och på något mirakulöst sätt gick det att rädda sig undan både direktnedflyttning och kval.
Jag var på plats i Jönköping när en svår Sebastian Rajalakso-volley, som med största sannolikhet hade flugit över bortaläktaren, hindrades så till den grad att det trollades fram en kvitterande straffspark i slutet av det ödesmättade bottenmötet. Och jag såg från nära håll Eric Larsson ta en sjuttiometerslöpning på Studenternas tungsprungna gräs för att sätta ett otroligt oförtjänt segermål borta mot Sirius, i en match där ett GIF-lag fyllt av samma Joel Cedergrenska tiki-taka-taktiska idéer knappt ägde någon boll alls.
När jag intervjuade David Myrestam och Linus Hallenius inför det som skulle bli förra årets stora succésäsong så berättade Myrestam att den matchen, den närmast bollbefriade 1–0-segern borta mot Sirius, blev som en väckarklocka för 2017 års grupp. Han sa ordagrant att följande insikt infann sig i gruppen: »fan, mycket hellre vinna så här med 1–0 och en mysig bussresa hem än att åka på en 2–0-torsk där vi är spelmässigt bättre än motståndarna«.
Det kan tyckas otroligt märkligt att en sådan väckarklocka skulle behövas, i en sport som fotboll som mig veterligen — i en tid av fotbollstaktiskt offentligt onanerande — fortfarande bara går ut på att göra fler mål och vinna matcher. Det kan tyckas märkligt, men någon gång under hösten 2017 så klev ett par centralgestalter fram och bar GIF Sundsvall ett nytt kontrakt.
Linus Hallenius klev fram och stångade för allt vad han var värd, David Myrestam växte ut till att bli den faktiska kontraktsräddaren (med sitt 1–0-mål borta mot Göteborg i säsongsavslutningen) och en innermittfältsvikarierande Eric Larsson gick in och sprang och slet vartän hans löpmeter och kämpatag bäst behövdes.
Det var inte alltid snyggt, det var inget man lade upp i fyrtiofemsekundersklipp på Twitter under hashtaggen #EkkonoMethod, men det gav tillräckligt med poäng.
I dag tyckte jag att jag såg en sådan väckarklocka. Jo, faktiskt: ungefär trettiofem minuter in i matchen mot Elfsborg, vid ställningen 1–1, reste sig en man upp på läktaren och skrek så att det hördes hela vägen in i samtliga CMore-mikrofoner.
»DET ÄR TIO OMGÅNGAR KVAR, VISA LITE VILJA!«, skrek han, om jag tillåter mig att parafrasera och eventuellt utelämna något barskt förstärkningsord.
Och det var som att Oliver Berg hörde det, som att Marc Mas Costa förstod – för under efterföljande trettio sekunder, där resterande publiken också hängde på (som i en stor en våg uppskvalpad av en riktigt arg gubbe), så smällde Giffarna på.
Sedan blev det som vanligt igen. Sedan blev det Joel Cedergren-fotboll igen.
Frånsett något typ av vitryskt field goal-försök från Dennis Olsson var Giffarna aldrig särskilt nära att göra ett 2–1-mål på ett Elfsborg som inte hade någonting alls att spela för. Giffarna sprang inte mer än sina motståndare, var absolut inte först på flest andrabollar (tvärtom!), de gick inte in hårdast i duellerna och verkade inte ens mest vara desperata vad gällde att satsa framåt i jakt på ett segermål.
»Vi håller på varje vecka att justera små, små saker för att vinna matcher. Det är ju små saker som skiljer oss mot motståndaren.«
Det var, förutom en utläggning om den mentala aspekten, svaret som en pressad Joel Cedergren gav till C More efter matchen. Det är ungefär samma svar som har kommit efter varje segerlös insats och de har varit femton raka nu.
Problemet är att det inte stämmer. Det går inte att justera små, små saker och tro att den insatsen som vi nyss såg mot Elfsborg (som var ett av lagen de var tvungna att slå) ska räcka till mål och poäng i andra allsvenska matcher. Joel Cedergren kan absolut inte beskyllas för att ha tappat Linus Hallenius och Maic Sema, men han måste nu vara den sista människan på jorden som tror att Giffarna kommer göra de mål som krävs för att hålla sig kvar i allsvenskan med Marc Mas Costa som ensam anfallare.
Den där taktiska flexibiliteten som han pratade om inför säsongen, när motståndare inte skulle kunna läsa hans lags spelidé, var bluff och båg. När Marc Mas Costa (äntligen) fick lämna planen blev den snitsige men veke yttern Pol Roigé ensam anfallare i samma icke-fungerande 3-4-3-formation, som ju mindre Giffarna lyckas äga boll alltid sufflésjunker ihop till en menlös 5-4-1-variant.
Och så Pol Moreno upp på topp sista tio. Heja, heja. Nu händer det.
Nej. Det här har så otvivelaktigt kört fast. Det är möjligt att det inte finns pengar till något annat, att det inte finns några andra individer med tränarcertifikat i området, men efter idag så finns det noll komma noll hopp i mig om att den här 2019-upplagan ska tillåtas förstå det som 2017 års GIF-lag till slut kom till insikt om.
Det kanske var Linus Hallenius som inpräntade den mentaliteten i gruppen: att det i en allsvensk bottenstrid är långt mycket viktigare att vinna en duell än att slå ytterligare Ekkono-certifierad sidledspassning. Kanske någon annan.
Men av allt att döma, 21 omgångar och 12 poäng in i allsvenskan, så verkar inte Joel Cedergren ens ha några planer på att försöka få till den omställningen.
Han ska justera små, små saker. Hoppas att motståndarna är mindre »effektiva« framöver.
Jag skulle aldrig någonsin kräva av elva GIF-spelare att de ska spela ut ett lag som Elfsborg, men jag tycker mig ha rätt att kräva att GIF-spelare i det här läget ska jobba hårdare, vilja mer och visa mer desperation än sina mer välbetalda och mer välmeriterade motståndare.
Att vara fotbollstränare är ännu inte bara siffror och taktiska periodiseringar utan även på allra högsta nivå handlar mycket om att få sina spelare att springa, kämpa och ta på sig det där slitsamma arbetet som kanske inte alltid ger tv-utslag på Sportnytt.
På den fronten har GIF Sundsvall och Joel Cedergren ett enormt jobb att göra.