Fascistfötterna tar kliv framåt i Sverige. I täten går förstås de som har det allra tyngst och tuffast i vårt nuvarande samhälle och som är i allra störst behov av en radikal samhällsförändring, efter en trettioårsperiod av skenande kapitalinkomster och slaktade reallöner: kommunpolitikerna i Täby och Danderyd.
Tidigare i somras fick Danderyds kommunfullmäktige konstatera att samhällskollapsen blivit fullkomligt total, då Moderaterna — trots de gälla tonerna av MUF-mansbäbisars protestskrik — tvingades höja skatten.
Och efter tidigare utspel om tiggeriförbud så stegar den mörkblå majoriteten nu med brunstiga älgkliv över på den riktigt genombruna heltäckningsmattan — genom det här utspelet:

På Twitter jämförde någon med att judar förbjöds att cykla i Tyskland, Holland och Belgien i juni 1942 och även om Tobias Karlström (KD) och Erik Andersson (M) säkerligen inte vill göra just den jämförelsen så lär de ha behövt sitta med rätt brusreducerande hörselkåpor under skolans historialektioner för att inte veta vilket typ av steg de är i färd med att ta just nu.
De vet.
Det syns inte minst på själva stegen de tar.
Kristdemokraten Tobias Karlström, till höger på bilden ovan, är nämligen alldeles otroligt självmedveten när han ställer upp på att stega framför DN-fotografen Lisa Mattissons kamera. Sällan har en vuxen människa sett mer orolig ut över något så basalt som att sätta den ena foten framför den andra:

Är det ens fysiskt möjligt att se ut så där mitt i ett faktiskt steg framåt? Kan han ha bett fotografen om att få stå still och posera gång? »Om jag står så här«, kan Tobias Karlström ha sagt, »så kan du kanske knäppa bilden när min kollega når fram jämsides?«. Det är nästan troligare än att det där, den där rent inkontinenta hållningen i underkroppen, är ett fysiskt människosteg framåt.
Men det är förstås mycket att tänka på när man ska ta det bildliga steget mot att förbjuda fattiga människor av en viss härkomst att samla pantburkar:

Det här är en nuna som tillhör en fascistoid novis, som inte riktigt vet vilket typ av kroppsspråk som passar sig till sitt utspel. Det är en otroligt obekväm nuna som formligen skriker ut: »Går jag rätt? Ska det vara marschtakt? Borde jag ha stövlar på mig?«. 
Kanske är det hans inneboende kristenhet som skaver i honom, ty kanske minns han någon passage i bibeln om att inte bara den vars yrkesbana bestått av samhällsbärande poster som »styrelseledamot« på för samhället oumbärliga stöttepelare som «Advantum Kompetens AB«, »JobLearn AS« och »Almega Utbildningsföretagen« ska kunna slippa svälta.
Men rent hållningsmässigt borde han faktiskt, om det hans nya fascistoida svängning ska få trovärdighet, ta intryck av sin lille vän Erik Andersson (M), som vi får anta är mer ateistisk i sin förbudsiver:

Titt vilket schwung i de beslutsamma stegen mot ett extrainsatt pantförbud för samhällets allra mest utsatta. Kanske är det någonting med väldigt korta män (Hanif Bali är 1,68 centimeter: det är bara två centimeter längre än den gamle GIF-spelaren Robbin Sellin, som inte är ideologiskt brun utan bara svensk fotbolls inofficiella måttstock för vad som kännetecknar en kort person) som gör att de har väldigt lätt att se bekväma ut när de går åt precis det håll som en arg mobb av nätrasister säger åt dem att gå i?

Skulle jag ta beslutet att en gång för alla intressera mig i haveriet som varit Västernorrlands landsting och dess organisering av länets sjukvård (vilket på lokal västernorrländsk dialekt faktiskt blivit ett anagram på »slukhål«) så hade Pirkt.se inte kunnat handla om mycket annat.
Det är åtta år sedan en man som kallade sig Sigbjörn sköt ut sig med katapultstol från sjukhusdirektörsposten och inkasserade en fallskärm på drygt tre miljoner kronor (hans tredje fallskärmsutlösning i direktörskarriären) och vid det här laget väl det bara en liten obetydlig passus i den konstanta kollaps som bara pågår.
Det allra senaste exemplet på det sedvanliga somriga vansinnet för de anställda på Sundsvalls sjukhus summeras i dessa två skärmdumpar:

Först: mardrömslik arbetsbelastning, gråtande personal. Sedan: chansen att, som plåster på såren, vinna en av de sex fruktkorgar som regionledningen lottar ut som tack för att de anställda slet ut sig långt över tårkanalernas gränser för att den relativt centrala välfärdsfunktionen »sjukvård« inte skulle slås ut.
Ibland funderar jag på att starta ett meme-konto om välfärdens styrning och just fruktkrogsutdelningen — den helt bisarra övertron på »the magic of the gift basket« — skulle i så fall ha genererat den här samlingen pixlar:

Det hade förstås blivit en alldeles snedvriden övervikt av The Office-inspirerat material, men för att beskriva hur fullkomligt sinnesrubbat dumt landets offentliga sektor styrs i detta nu så behöver man ta till den allra dummaste chef som tv-världen känner till.

Jag läste två kurser i nationalekonomi över sommaren: en jätteintressant i juni, om genus och makt och arbetskritik mellan 1800 och 2000 (som jag tydligen inte får tillgodoräkna mig i lärarutbildningen men som jag ändå är väldigt glad att jag läste och vars kurslitteratur jag rekommenderar till alla och envar) och så en nu i augusti, som jag till hundra procent bara läser för att jag ska få dess Ladok-resultat nedslängt i min nötta lärarpåse bland alla övriga högskolepoäng.
Detta är en renodlad kurs i mikroekonomi och vi har, som de flesta andra grundkurser i mikroekonomi, en kurslitteratur bestående av Klas Eklunds klassiska portalverk »Vår Ekonomi«, som enligt förordet ska vara hela Sveriges mest sålda bok i genren studentlitteratur.
Och det är… så befängt att det här ens försöker klassas under vetenskapsparaplyet.
Hyresregleringar är alltid fel står det bland annat i kursboken: den man läser för att lära sig de allra mest grundläggande sanningarna i ämnet. Det är fel: det enda rätta är att låta marknaden styra.
Klimatet? Jo, nog finns vissa problem, konstaterar Klas Eklund och »vissa miljödebattörer« hävdar följande:

Lugna er, nya ekonomistudenter: det må verka som att världen håller på att brinna upp och rätt få tecken pekar på att den globala rovkapitalismen har ens en enda inbyggd mekanik som skulle vara det minsta intresserad av att hantera en annalkande miljökatastrof, men »få ekonomer är rädda för att tillväxten skulle bli omöjlig på grund av allmän resursbrist«.
Boken jag läser är utgiven i en trettonde upplaga, omredigerad och tryckt på nytt senast 2014, och även om man därför inte kan vråla »Amazonas regnskog håller på att brinna upp just nu!!!« så att det vattnas i örloben på den gode nestor Eklund så måste man vara ganska precis den här hunden för att besluta att skriva som han gjorde för fem år sedan:

Jag smattrade ilsket ner omkring 18 000 tecken kring den här problematiken (min enda chans att en så materialistiskt mullrande text passerar godkäntribban är väl att min lärare tydligen är någon form av matchanalytiker knuten till GIF Sundsvall) och hänvisade bland annat yvigt till den prisade ekonomijournalisten Andreas Cervenkas två utgivna textsamlingar.
Jag hade läst hans otroligt pedagogiska »Vad gör en bank?« tidigare och kan nu även rekommendera hans äldre »Vad är pengar?« för den som vill ha retorisk ammunition i sin skepsis mot den allmänt accepterade bolånefesten (utbrister man inte ett »fa-AN vad kul!« när en vanlig löntagare berättar om att de en köpt en lägenhet i innerstan för fem miljoner så ses man som dödskommunist).
Hur som helst: det här att nationalekonomin är en pseudovetenskap vars marknadsliberala dogmatism håller på att köra oss över den planetära ruinens brant är något jag tycker inte uppmärksammas nog i www-kulturen.
Därför var det här meme-fyndet av stor glädje och själva skämtformen kan, sett till hur lätt den här portalens Senior Content Manager har att fastna för vissa mallar, komma att prägla innehållet framöver:

The first viral meme I've ever seen about Real Business Cycle models pic.twitter.com/3eVpGTfCfN

— Noah Smith 🐇🇺🇸🇺🇦 (@Noahpinion) August 22, 2019