Mina föräldrar har blivit med höns. En och annan tupp gömmer sig än så länge i den tilltänkta äggvärpartruppen, varav en tupp garanterat förseglat sitt nackade öde genom att låta näbben undslippa sig ett trummhinneskärande galande varje morgon, men det lär till slut bli en sex-sju hönor som permanentar sig på gården.
Och i den värld jag lever i – som till en pinsamt stor del är digital och uppbyggd kring www-baserad tyckonomi – så är uttrycket »halmgubbe« ett negativt laddat uttryck som slängs på den som debatterar mot en motståndare som inte finns. Om någon säger att »Sverige kanske borde sluta vara det enda landet i hela världen som behandlar grundskole- och gymnasieutbildning som en vara på en marknad och låter aktiebolag göra vinst på de skattepengar vi tillsammans samlat ihop till landets skolverksamhet« och någon moderat politiker och framtida styrelseproffs i välfärdsbranschen svarar på den argumentationen med en lång debattartikel om stalinismens övergrepp på mänskligheten (eftersom ett förbud av vinster i välfärden anses vara dödskommunism) så har den inte riktigt debatterat mot ursprungstyckaren – utan mot en egensnickrad »halmgubbe«.
Men vad jag inte visste, i min lilla östermalmiga innerstadsbubbla, var att vi också behöver halmgubbar i det här landet.
Halmgubbar är inte bara jobbiga konstruktioner man skapar när man vill ge sig själv rollen av den vuxne i rummet genom att påstå sundheter (»varför vill den samlade vänstern hantera kriminaliteten genom att låta identifierade IS-krigare ta över Skogsmulle-kurserna för våra minsta? Det vill inte vi!«) utan också fysiska gubbar av kött och blod och hamnfyllda nävar.
Min mor vände nämligen på klacken inne på Granngården när hon såg hur små deras balar med halm var. De små balarna – som dessutom var saftigt prissatta – skulle inte alls räcka som bädd åt armadan av äggvärpare och om min ömma moder skulle köpa nog många skulle hon i princip behöva pantsätta sin nya stuga.
Så vad behöver hon? En verklighetens halmgubbe. En halm guy: någon att möta på ljusskygga parkeringsplatser, sticka åt någon hundring och lyfta ur så mycket halm man kan bära ur bakluckan.


Spelmarknaden verkar inte mättas. Häromdagen ställde jag ett alarm på en gammal klockradio som nog inte använts på den här sidan det kommunistiska maktövertagandet (2014, då de rödgröna besegrade Alliansen) och vaknade till de skrålande tonerna av en reklamradiostation, och det var som att öppna en dörr in till en ny värld av än mer urspårad spelbolagsreklam.
Om jag i stugan vaknade till en vitgrå tupp som gal så vaknar svenska reklamradiolyssnare till Pontus Gårdinger som gnolar om någon bonus hos något nytt spelbolag som lyckats snärja åt sig någon av de få lediga webbadresser som innehåller orden »Casino« eller »Bet«. Man brukar säga att vi lever i senkapitalismen – att vi är sent in i det här systemet, där de mer naturliga marknaderna att exploatera och utsuga är nednötta till botten och där nya måste skapas via någon typ av provrörsbefruktning – men vi lever samtidigt också i en tid av senspelbolagsreklam.
Det kan snart inte finnas en enda portal eller frontfigur ledig för nya entreprenörer att använda sig av i lanseringen.
Jag kan tänka mig hur spånmötet hos det här (åtminstone för mig) nya spelbolaget såg ut:
VD (uppenbart geni som kommit på den unika idén att erbjuda sportsbetting och casinospel och locka nya kunder med generösa bonusar): »Vi behöver ett ansikte utåt för det här nya sajten… Jag tänker mig ett djur: djur är inbjudande och sött lockande. Vad har vi? Katt? Hm, nej, taget. Hund? Gris? Ko? Hm. Älg?! Nej. Älg i rutig skogshuggarskjorta? Fa–an. Katt i hatt? Helvete, det går inte.«
Medarbetare (som precis i detta nu när han öppnar näbben tar klivet in i geni-epitetet och samtidigt tar steget upp i det maltesiska mellanchefsskapet): »Hund i… vikingahjälm och viftandes med svensk flagga?«

Jag antar att det var först efter något semi-geni till grafiker på marknadssidan gjort reklamkampanjen med nationalist-jack russeln som de insåg att även hund med vikingahatt var upptaget som logga, varpå YoBetIt.com-genierna (som lär ha letat sig fram både en och två timmar innan de fann det lediga sajtnamnet) gav logga-jycken en svart topphatt.

Jag har lätt att fastna för ett enda meme-upplägg (vilket är en av alla faktorer som kommer att göra mig till en »how do you do, fellow kids?«-töntig gymnasielärare) och just nu är det det här upplägget – hämtat från communityt där ensamma incel-killar jämför sig med de storvuxna och storlemmade sportkillar de påstår får precis alla snygga tjejer – som jag gillar bäst:

Tag yourself’veses’.

Vad är detta jag har smattrat ihop över en frukostmacka? 7000 tecken?
Jag skulle ljuga ifall jag inte när en dröm om att någon gång – långt in i framtiden – skriva någonting som har verklig substans och som trycks i bestående pappform (om inte annat för att ytterligare stödja den pappersindustri där båda mina föräldrar är verksamma). Men för varje roman jag läser ju större respekt får jag för att det är en konstform jag är så otroligt långt ifrån att behärska. Kanske att jag på ålderns höst, när jag läst och läst och skrivit och skrivit och skrivit, skulle kunna ge ut en liten tunnare pamflett, tänker jag. För när jag läser vissa författare, som nu alldeles senast med Harry Martinsson, så drabbas jag av en närmast akut skrivrädsla, eftersom det jag kallar skrivande inte på långa vägar kan anses vara samma sak som han utövar över några hundra sidor.
Det är mig därför överraskande att se att så många halvdana böcker ges ut varje år. Att medelbegåvat folk, som säkerligen läst mycket, kan känna att »det där klarar jag av«, skumma igenom sin färdiga bok och inte direkt jämföra kvaliteten med stora romaner de läst och känna att »nej, den här stannar nog i byrålådan«.
Men kanske är nyckeln för att våga skriva skönlitterärt att man har råg i ryggen från tidigare publiceringar av böcker. Och det enklaste sättet för en vanlig människa att få göra det är förstås att vara med om något så dramatiskt att det i sig själv borgar för ett boksläpp.
I veckan skickade min gode vän Sinan, som bistått med rikligt med innehåll tidigare i den här portalens historia (exempelvis när vi höll på att lansera Fredagsveven som ett ”riktigt mörkt Landet Runt”), den här skärmdumpen:

Kaj Linna, som satt felaktigt fängslad i en herrans massa år, måste ha vetat med sig att han hade en självbiografi att få ge ut på något av de större förlagen den dagen han släpptes.
Bara det råget i författarryggen kan ha fått honom att fortsätta på att smattra ner hela berättelsen om »gäststjärnan«:

Jag tänkte att en potentiell DN-blurb på baksidan hade kunnat vara att romanen »får lockoutsäsongen 2003-2004 att hamna i ett nytt ljus«, men den allra rimligaste kommentaren kom min gode vän Rikard med som ställde följande fråga:
»Har han med sig sin hockeyutrustning?«