Till alla som redan tidigare varit så pass kritiska att de velat byta tränare har jag sagt att jag inte tror att 2019 års GIF-trupp kan spela fotboll på något annat sätt än Joel Cedergrens sätt.
Men efter Falkenberg borta vet jag en sak: inget lag som vill hålla sig kvar i allsvenskan kan spela som Joel Cedergrens lag gör just nu.

 
 
11 inspelade poäng efter 18 spelade omgångar i allsvenskan ger ett snitt på 0,61 poäng per match. Fortsätter ett lag med poänginsamlande i den takten så slutar GIF Sundsvall på lite drygt 18 pinnar i november.
Då åker man ut. Samtliga allsvenska år, inklusive skottår.

Och GIF Sundsvalls elva ihopskrapade poäng har kommit trots att laget redan nu mött det egentliga superettanlaget Falkenberg både hemma och borta och trots att de stångat pannan – inte blodig, nej, sånt gör inte årets upplaga – men lite lätt rödlätt mot AFC Eskilstuna på hemmaplan. Laget har dessutom mött Kalmar och Örebro – två svaga lag som jag inför säsongen närmast förväntade mig att de skulle hålla bakom sig – på IP utan att ta en enda poäng.
Det här är ett poängplockande som leder huvudstupa ner i superettan; ett poängsnitt som drastiskt måste förbättras på stört. Och det finns absolut noll och ingenting som tyder på att det är på väg att hända. Tvärtom.
Jag har blivit besviken, frustrerad och ledsen efter mången GIF-insatser genom åren – när spelet inte räckt till, när bollarna studsat fel, när kämpainsatsen inte varit tillräcklig.
Men det här? Det här var ju inte ens en insats. När precis allt stod på spel så gick GIF-spelare inte ens in i duellerna. De sprang otroligt mycket mindre än sina motståndare och de visade absolut inga tecken på desperation vid tidigt 0–2-underläge i årets viktigaste match.
De stod för hårresande bjudningar (säg en gång till att »Alexander Blomqvist är en spelskicklig mittback« och jag kommer börja riva och slita i personens hud, övertygad om att det är hans mamma iförd mask) och bjöd på straffar som bara en lynnigt inkastad spansk tekniker kan bjuda på i en allsvensk bottenstrid.
Det känns som att det aldrig funnits så många potentiella räddningsplankor i en allsvensk serie – och samtidigt har jag sällan eller aldrig känt mig mindre hoppfull om att Giffarna ska klara sig kvar efter 18 spelade matcher.
Jag har försvarat Joel Cedergren fler gånger än jag kan räkna, men den här insatsen var – sett till matchens betydelse – underkänd till den förtroendemässiga bristningsgränsen. Jag har tidigare trott att Giffarna fyllt sin trupp med tiki-taka-tekniker så till den grad att ingen »vanlig« 4-4-2-tränare ur den svenska träningsoverallstrojkan kan hoppa in och ta över och börja spela en helt annan typ av fotboll.
Men nu är jag nog där. Den här fotbollen vi fick se idag – vad det nu är tänkt att vara för något – kan ju inte leda till nog med poäng för nytt kontrakt. Spelarna har helt uppenbart tappat tron på att de ska trixa sig fram till nog med målchanser för att vinna fotbollsmatcher – och bakåt så är det fullskaligt läckage. Jag tror det Giffarna jag såg idag kan ha varit ett av de dummaste lag som någonsin kommit till spel i en ödesmatch i en allsvensk bottenstrid.
Och med 0–2 på tavlan i säsongens viktigaste match dröjde det tills att Carlos Gracia skadat knät och därefter linkat omkring i fem minuter innan Joel Cedergren till slut, antagligen efter att ha mumlat »åh, hoppas Carlos kan spela vidare så jag slipper göra någon ändring«, tvingades till ett första byte i 68:e matchminuten.
Sedan gick bara tiden. Visst: Pa Konate missade öppet mål och med maximal utdelning kanske Marc Mas Costa (som såg överraskande bra ut för att ha kommit direkt från månadslång siesta) kunnat peta dit en boll. Men över nittio minuter var det inget snack: Falkenberg hade förtjänat segern och inte behövt vara särskilt bra eller göra särskilt mycket mer än att göra en lojal och solid allsvensk bottenlagsinsats för att bärga den.
Falkenberg är inte ett bättre fotbollslag än GIF Sundsvall, inte alls, men de sprang mer, kämpade otroligt mycket hårdare och ville så uppenbart mycket mer än sina motståndare.
De uppträdde som ett bottenlag bör, nej, måste göra i en match där nära nog hela säsongen kan avgöras i nästa duell.
Giffarna uppträdde inte så. De rullade runt. De stod stilla. De kom ingenstans, utan började i stället göra sådana här saker:

Och så förlorade de. Fullt rättvist. Fullt väntat.
Joel Cedergren är en erkänt skicklig teoretiker och hans fjolår var ju alls ingen lyckträff – utan uppnådde ganska precis lika fina resultat med samma otroligt begränsade medel även under våren 2016. Och oavsett om han skulle vara den som för ner klubben i superettan igen eller om han skulle bli uppsagd under hösten så kommer han vara en av dem som gjort allra mest för att skapa positiva konnotationer runt den plötsligt vackert bolltrillande fotbollsklubben från Sundsvall runtom i fotbolls-Sverige.
Men finns det någonting som tyder på att han är skicklig på att få ett stukat lag att vara redo för karg och tuff bottenstrid under en allsvensk höst?
CMore bröt sändningen sin utan intervju och Sundsvalls Tidning verkar inte ha brytt sig nog för att skicka ner en reporter att intervjua Joel Cedergren efter matchen, så det är svårt att veta hur GIF-tränaren själv resonerar efter debaclet. Kanske var han fly förbannad och skulle ta varenda en i örat för den oacceptabla insatsen i måstematchen – men jag… har bara så väldigt svårt att tro det.
Det var säkert små marginaler. De blev säkert straffade av sina misstag. De tog säkert inte tillvara på sina »chanser«.
Av att ha följt Joel Cedergren i ett antal år så är jag rätt säker på att det var ungefär hans analys. Mer eller mindre. Kanske för att han verkligen tycker så; kanske för att han vill skydda gruppen och inte vara för negativ. Och laget hade ju mer boll än Falkenberg och kan därför säkert sägas ha »dominerat matchbilden«, enligt något Soccer Service-program på laptopen.
Att GIF-spelarna inte sprang, kämpade eller visade minsta tecken på desperation tror jag inte var något han var förbannad över efteråt.
Men han borde ha varit det. Jag var det, du var det, alla som håller på GIF Sundsvall och vill se dem i allsvenskan 2020 var det.
Och antagligen behöver GIF Sundsvall en tränare som blir det när dess spelare förvandlar en måstematch till en sömnig eftermiddag i division 1-tempo.
För att klara sig kvar i allsvenskan behövs helt klart en tränare som kräver långt mycket mer än det här av sitt lag.
Jag vet inte längre om det är Joel Cedergren.