Sommaren 2016 sa jag upp mig från mitt jobb på TT för att jag tagit beslutet att till hösten börja plugga till gymnasielärare.
Jag tänkte mig att själva beslutet skulle komma som en chock för min chef, då jag lyckats nästla mig till en fast tjänst i egenskap av ung och utbytbar arbetare i en bransch där de utbytbara ungdomarna går tretton på dussinet och där fasta och trygga anställningar delas ut som ordnar. Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan en ung kille med sportjournalistikdrömmar i Stockholm och ett sandkorn i Sahara är att de sistnämnda inte tjatar om sitt Premier League-favorit-mittenlag i någon podd.
Men chockeffekten förstördes, minns jag, av att jag kladdat ner orden »IT’S NOT YOU, IT’S ME« i stora bokstäver över hela det kladdpapper jag tänkt ha med mig som stöd in på vårt bokade möte. Detta gjorde att chefen som smög upp bakom mig i min kontorsstol, inte på ett obehagligt »vad stel du är i axlarna, här, ska du ha lite massage?«-sätt utan bara för att säga att det var dags för mötet, med enkelhet kunde läsa det allra mest klassiska göra-slut-meddelandet, som jag basunerat ut för honom i en 72-punkters handskrift.

Hur som helst: jag har inte ångrat mig sedan dess. Nog har jag med jämna mellanrum kokat över lärarutbildningens utomordentligt usla utformning (så till den milda grad att jag råkat bli facklig studentordförande i Stockholm) och visst har det stundtals utgjort ett hinder att jag gått tillbaka till en studentstorlek på den ekonomiska portföljen (livet är de få tillfällen som utspelar sig mellan att man som 28-årig student i Stockholm försöker fäkta bort lunchinbjudningar från heltidsarbetande vänner).
Jag har varit ute på två av tre praktikperioder och tyckt provsmakerna på själva yrket – stunderna i klassrummet!, mötena med eleverna!, det pseudopedagogiska pepprandet av PowerPoint-bilder! – varit så pass välsmakande att jag ägnat det senaste året åt att göra vägen till yrket så kort som mitt enkla intellekt bara förmår. Jag har pluggat en del dubbelt, slutfört journalistiska C-uppsatser och studieväglett mig fram till en kringelkrokig väg som förhoppningsvis ska ge mig en lärarexamen under våren 2020.
Och då man lagt flera år av heltidsstudier och tackat nej till omkring fyrtio tusen miljarder luncher med heltidsarbetande och kråssmörjande vänner så blir man lite orolig när Skolverket plötsligt, i början av juni, lanserade någon typ av mjuggutbildning som ska hjälpa obehöriga lärare att framstå som mer behöriga ute i de svenska klassrummen.
Jag förstår verkligen, med emfas: verkligen, att man behöver göra saker för att underlätta för det stora tusental obehöriga som kommer att vara en stor del i svensk skola nu och för lång tid framöver (inom kort kommer det alltså saknas åtti tusen behöriga lärare i det här landet!!!). Och jag är helt medveten om att jag hoppade på utbildningen innan regeringen tvingats göra den riktigt utomordentligt lockande, då lärarbristen (som jag ser det och om vi förutsätter att Sverige fortfarande kunna ha självbilden av en »kunskapsnation«) till slut kommer tvingas göra rent spelbolagsliknande reklam för läraryrket för att locka lösdrivare in till universiteten. Jag tänker mig lärarutbildningar som affisch-lockar i tunnelbanan med lockrop som »500 procent i bonus« (få fem Vygotskij-böcker när du köper en) på ett så pass aggressivt sätt att Ardalan Shekarabi får hota med att ta universiteten i örat.
Men det är klart att för en som tänkt ägna fem år åt studier och ekonomisk barskrapning så skulle det kännas lite surt ifall man öppnade upp på glänt för att någon tjomme som hoppat in och vikarierat ska kunna hux-fluxa sig till en likvärdig yrkesstatus, utan att ens beträda ett universitet.
Men jag är inte bitter. Jag är mest orolig.
Det jag framför allt är genuint orolig för, vad gäller idén om att göra det lättare för obehöriga lärare att se ut som behöriga, är ifall det svenska folket helt tappar fattningen kring vad som faktiskt utgör en lärare. Vi har redan ett kundtänk som gör att kravställande föräldrar ser lärare som någon typ av utbytbara utförare av A-betyg och när det nu rapporteras om att själva lärarlegitimationen ska urholkas officiellt, via skenutbildningar för inhyrda Yepstr-yeppar, så tänker jag mig att folk helt kan tappa koncepten.
Vad är egentligen en lärare? På Tradera råder redan nu full förvirring.