Den första maj gastade jag allra högst om strejkrätten, som är under en direkt attack (vilket är logiskt eftersom det finns väldigt starka krafter som skulle ha allt att vinna på en inskränkning) ledd av socialdemokraterna (vilket inte är fullt lika logiskt, eftersom hela den rörelsen hade varit reducerad till en tandlös sällskapsklubb utan den).
Men vi tågade förstås också emot de bostadspolitiska förslag som den nya regeringen lagt fram, där marknadshyror ska införas i nyproducerade lägenheter och mot ändringar i turordningsreglerna som ska ge »flexibilitet« på en arbetsmarknad där många redan sover med mobilen under kudden.
Emot det, emot det och emot det.
Det var knappt att jag hann med att skråla om vad jag var för, som exempelvis den här gamla luringen:
https://www.instagram.com/p/Bw6v2WAHU3o/
För det finns så väldigt mycket att vara emot.
Igår kväll var det demonstration emot utförsäljningen av allmännyttan. De ideologiskt ischiasryggade miljöpartisterna i kommunen har slagit sig i slang med borgarna och gått med på att »ombilda« 20 000 hyresrätter i elva olika närförorter i Stockholm.
Konkret uttryckt: rea ut 20 000 lägenheter från det gemensamt ägda, dit alla har chans att söka och få en bostad, till det privata i en uppslitande och grannsplittrande process där hyrestagare i arbetarklassområden tvingas belåna sig hals över huvud för att kunna bo kvar i sina områden.
Och när jag stod där på Sergels Torg, innan avmarschen mot Stadshuset där de miljöpartistiska politikerna satt krumryggat hukande under fönsterkarmarna på sitt utförsäljningsmöte, så tänkte jag på hur många som gick förbi nerför trappen med ett litet näpet leende över näbbarna.
De såg ut att vara på väg hem till sina bostadsrätter, som de köpt för lånade miljoner till väldigt förmånlig ränta och köksrenoverat (»kyl utan ismaskin?«) för ROT-avdragna slantar. De såg så bekymmerslösa ut, som om de tänkte att det var tur att de slapp stå där nere i duggregnet och oroa sig över att ha någonstans att bo.
Och om jag känner den genomsnittlige innerstadsstockholmaren rätt så undslapp sig någon en liten kommentar i stil med att »man får ingenting gratis här i livet« när de tittade ner på de samlade massorna från organisationer som »Bagis för hyresrätten«, »Rinkeby mot ombildning« och »127 tillhör oss«.
Kan man inte köpa, vill man inte äga sin egen bostad, får man gott flytta på sig, tänkte nog många av de mer näsvisa förbipasserande.
Det som pågick där nere på plattan rörde inte dem.
De är ju trygga. De är ju klara. Vad bostadspolitik beträffar så är de färdiga. De har ju en lägenhet som är värd åtskilliga miljoner kronor: ett värde som de kontinuerligt skapat, år efter år, genom att — för att parafrasera Andreas Cervenka — gå omkring i lägenheten och flotta ner kylskåpshandtaget.
För det finns väl ingenting att oroa sig för?
Det är ju inga problem att den svenska bostadsmarknaden är så het att mäklarfirmorna börjat skicka ut på sin höjd hyggligt utvecklade AI-botar — som just lärt sig att uttrycka sig halvt mänskligt, halvt robotartat på svenska — för att saluföra lägenheter:
(»Varför jag älskar att vara mäklare? Jag älskar ju att… *tittar ner på fusklapp* mäkla!«)
Det finns väl inga experter som menar på att det är någonting problematiskt i att de svenska hushållens skuldsättning ökar långt snabbare än ekonomin i övrigt? Att pengar skapas med ett enda knapptryck av en banktjänsteman varje gång någon 27-åring som jobbar med sponsrad journalistik på en nystartad byrå vill köpa trettio kvadrat på Kungsholmen för två-tre miljoner; det kan det väl inte finnas några långsiktiga bekymmer kring? Att hushållens skuldsättning till åttio procent är uppbunden i bolån ser i alla fall inte jag som problematiskt. Att 260 000 hushåll i Sverige har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst tycker jag låter direkt sunt.
Den här gången när bankerna gör astronomiska summor i vinst under lång tid, genom att pumpa ut pengar i ekonomin för att sko sig på räntan och göra maximal vinst för sina ägare, så kommer de inte låta hushållen ta smällen när det inte längre håller.
Den här gången är det annorlunda.
(För den som fortfarande tror det: se gärna dokumentären »Männen som plundrade Europa« om ni har funderingar på vad ett gäng bankirer gör när de får lite tid över efter att ha kört världsekonomin i botten genom kraschen av Leman Brothers. Knypplar? Tillbringar mer tid med nära och kära? Jobbar vidare på den där romanidén? Nej — SPOILER ALERT: de bildar ett nätverk för att plundra Europas skattemyndigheter på hundratals miljarder kronor via ett illegalt kryphål.)
När jag såg folk lomma förbi torget med näsan i vädret och med ett lätt snorkigt leende så kom jag att tänka på den där scenen i Ice Age, där den lelle krabaten knackar ner ett litet, litet ekollon på isskorpan — varpå hela isen krackelerar.
Jag tänker mig ögonblicket då en helt vanligt menlös människa – som tanklöst slungats rätt in i köphetsen – plötsligt stannar upp, mitt i en budgivning i Stockholms innerstad, och tänker efter. Med trevande stämma och med kisande blick mumlar den menlöse lägenhetsspekulanten till sin partner: »sju miljoner… kronor? För… en trea?«. Och även om partnern ser oförstående och till och med lite arg ut (»för i helvete Magnus, börja inte nu, det finns ju öppen spis och ett ›Greasy Spoon‹ på hörnet!!!«) så har tanken slagit rot: han tittar inåt, mot sig själv, och mumlar »men jag… jag är ju bara… en helt vanlig Front End Developer för en firma som var lite för sen på bollen med elscootrar?«.
Någon annan av spekulanterna som inte heller har haft, någonsin kommer att ha eller ens vara nära att kunna amortera av de sju miljoner kronor de är på väg att betala noterar Magnus oroade blick. Även mäklaren får något obekvämt i uppsynen, försöker säga någonting för att släta över stämningen (»som mäklare njuter jag av en sån här dag då jag får vara här med er och… mäkla«), men det är för sent. Någon har börjat tvivla. En pick har pickat på ytan.
Och så:
Jag önskar inte att det händer. Ingen vill vara med om en krasch i ett läge där åttio procent av en privat skuldkvot på 4000 miljarder kronor är uppbundna i uppblåsta lägenhetspriser som plötsligt faller.
Om det här är det politiska klimatet vi har när ekonomin fungerar och när bostadspriserna är avstannande men någorlunda stabila, så vill jag inte veta vad det svenska folket grabbar tag i om miljoner gravt bostadsbelånade svenskar plötsligt ställs inför ett »VAKTER! VAKTER! DOM FÖRSVINNER MED ALLT MITT GULD!«-uppvaknande.
Det lär, i tider där partiledare på bästa sändningstid tillåts säga att sexuella övergrepp är »importerade« företeelser i Sverige, inte bli vackra grejer de hugger efter med sina desperata näbbar.
Jag säger heller inte att det här kommer att hända, jag har bara läst vad folk som verkligen påstår sig kunna ekonomi varnar för (där superpedagogiske Andreas Cervenkas textsamling »Vad Gör En Bank« rekommenderas för alla som gillar att oroa sig).
Jag säger bara att det finns hundra tusen olika anledningar till att en utförsäljning av gemensamt ägda bostäder är fullkomligt idiotiskt och odemokratiskt (visa mig gärna den majoritet som finns för en fortsatt utförsäljning av allmännyttiga bostäder), men ett som gör att alla borde engagera sig i motståndsrörelsen är att nästan alla påverkas av den här politiken. Jag känner flera vänner i Stockholm som till sist köpt bostadsrätt inte främst för att de känner sig redo och trygga och bekväma i det — utan för att det inte finns andra alternativ än att hoppa emellan olika dyra andrahandslägenheter och flytta en gång i halvåret.
Det här borde inte bara vara en rörelse för sammanslutningar av hyresgäster i Skärholmen och Bredäng och andra arbetarklassområden i Stockholm. Det borde inte vara något som en contentansvarig lägenhetsköpare går och snörper på munnen åt.
Det borde vara en massiv folkrörelse, där en befolkning som inte längre vill stödja ett system där staten går mot att bli skuldfri samtidigt som medborgarna gräver ner sig i avgrundsdjupa skuldhål för att kunna ha långsiktigt tak över huvudet.
Vi ses vid nästa demonstration.