Jag har anammat en ny taktik, vad gäller mitt skrivande om GIF Sundsvalls allsvenska matcher. I stället för att sätta mig ner och krysta fram något hastigt och alltid mindre lustigt direkt efter matchen så går jag ut och tar mig en liten lov, kanske till fots eller till cykel, och försöker fundera på någonting annat en stund.
För om nu inte video killed the radio star så tycker jag verkligen att det är så att slutsignalstycket killed the sportkrönikörsyrke. Vi pratar närmast bokstavligen om ett par sportjournalister som för inte alltför länge sedan visade att de mirakulöst nog kan pressa fram välfunna formuleringar och infoga dessa i välstrukturerade texter under pågående match och i princip ha publicerbara alster klara till dess att slutsignalen ljuder. Och nu förväntas plötsligt varenda kotte som masat sig igenom en slapp treårig journalistlinje helt plötsligt kunna utföra samma konstform.
Icke, säger redaktionsledningen hos Pirkt.se. Denna utveckling ska motarbetas med full kraft.
Bra texter måste nämligen ges tid för att bli bra texter, genom att de tillåts skrivas i lugn och ro. Och riktigt svaga texter, av det slag som återfinns på den här portalen, behöver  ännu längre tid på sig och ska under inga omständigheter behöva krystas fram utan att man först fått sig en nypa frisk luft.
Ikväll tog jag därför cykeln till växtvaruhuset Plantagen. Jag skulle bland annat köpa blomjord och när jag precis lyft upp en femton liter stor påse av deras främsta »premiumjord« – där jag räknar med att varenda mask som bökat omkring har haft kollektivavtal – så noterade jag att det på lastpallen intill fanns en långt mycket större påse av samma modell.
Det visade sig att för bara ytterligare tjugo kronor – 99 kronor istället för 79 kronor – så kunde jag kånka hem hela fyrtio liter jord istället för femton. 40! Förti!!!
Jag gillar ju nämligen ett bra fynd.
(Tidigare under dagen hade jag varit på »världens största bakluckeloppis« på Solvalla och när klockan blivit en bra bit över två hade jag hunnit med en lov runt travbanan och tittat ut ett antal fynd som jag skulle försöka köpa. Det var bara det att jag nu skulle behöva ta mig runt hela banan igen, i ett osannolikt skyndsamt tempo för att hinna köpa attiraljerna och samtidigt hinna hem till matchstart mellan Giffarna och Häcken.
Och jag tror att jag måste ha hållit Prix d’Amerique-fart hela det sista varvet runt banan. Jag kunde höra en travkommentator ropa »häääääär kommer’om« i öronen när jag passerade en tant i andrapar utvändigt och funderade som bäst på om jag skulle ta av mig skorna och gå barfota runtom för att ännu snabbare kunna plocka på mig loppisfynd från de krimskramsnasande knallarna under slutvarvet.)
Fyrtio liter för 99 kronor är så mycket billigare än femton för 79 att det vore rent oansvarigt att inte slå till på den större påsen, tänkte jag. Matematiskt var det en studentikos självklarhet.
Det var förstås bara det att fyrtioliterspåsen skulle fraktas hem också. Fyrtio liter är väldigt mycket jord. Det är mer jord än vad som är tänkt att få plats på en cykels pakethållare; långt mycket mer än vad som är tänkt att lugnt och säkert kunna fraktas hem i ett enda stycke.
När jag ändå trotsade en och annan tyngd- och cykelsäkerhetslag och applicerade det väldiga stycket på cykelns bakända så såg det förstås inte riktigt klokt ut. Det avlånga och tätt sammanpressade jordpaketet låg närmast dubbelvikt över bakdäcket och jag tänkte att det inte skulle finnas en chans att det tunna plasthöljet skulle kunna klara sig från slitningar och håligheter under flera kilometer av guppigt cykelledande. Jag tänkte att det helt självklart skulle bli så att någonting vasst på cykeln skulle sticka ett litet hål i plasten, att jord skulle börja sippra ut i strid ström och att jag därmed skulle lämna efter mig något som skulle se ut som ett litet och väldigt nischat Hans & Greta-utlagt spår avsett för TV4:s Bo Rappne.
Den kroknande cykeln såg, tänkte jag, ut som ett bildligt skolboksexempel på det sedelärande talesättet »den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket«.
Och så tänkte jag på Giffarna.
Att försöka sig på att vinna mot Häcken, en av allsvenskans guldfavoriter, genom att lugnt och metodiskt spela ut dem från bakplan på deras bortaplan hade med enkelhet kunnat liknas vid att Joel Cedergren tagit sig ett rejält överdimensionerat bett.
Jag vet inte om ni också gör det ibland: höra er egen röst säga någonting och störa er på hur förutsägbart och mallat det låter. Jag kan i alla fall verkligen höra hur det hade låtit när min i GIF-sammanhang myndiga Pirkt.se-stämma berättat om att Joel Cedergren gjort fel som varit så naivt offensiv borta mot ett lag som år efter år – oavsett om det varit en mycket bra eller väldigt dålig GIF-säsong – alltid har visat sig numret större, starkare, kvalitativt bättre.
Hur jag med råg i ryggen hade berättat för en person som arbetar heltid och övertid med att analysera fotboll att han gjort fel, med referens till en sägen om en hund som tappat en köttbit i ån.
Jag är väldigt tacksam över att slippa skriva den texten.
För Joel Cedergren gjorde rätt. Ett tryggt och invant 3-4-3-GIF spelade fotboll från de allra bakersta leden, rullade sig upp via målvakt och felvända mittfältare vid straffområdsgränser, trillade sig lugnt och metodiskt fram och tillbaka — och GIF Sundsvall var klart bättre än BK Häcken.
Det kunde ha stått 2–0 efter tio minuters spel om inte Peter Abrahamsson i Häcken-målet stått på sitt landslagsmeriterade huvud och över fyrtiofem minuters bollrullande på Bravida Arena hade inte bara Giffarna fått dominera bollinnehavet utan dessutom skapat alla farliga chanser.
Detta trots att seriens bästa passningsspelare fått kliva av skadad efter tjugo minuters spel, lämnandes Juanjo Ciércoles som ensam måltavla för Alexander Faltsetas. Så här såg det ut förra säsongen, vid 0–2-förlusten på IP, efter 27 minuters spel:

Kaspar Sjöberg väldigt märklig åt båda håll, redan från start, men Alexander Faltsetas har stått för två aktioner som mycket väl skulle kunna gå in som bildexempel under "Rött kort efter två gula" i fotbollsordboken. Nummer ett (tillsägelse): pic.twitter.com/U1euK0lQ2J

— Erik Löfgren (@Pirkt) August 19, 2018

Och det är bevisligen så att man kan ställa klockan efter Alexander Faltsetas »markeringar« mot seriens bästa innermittfältsduo, för så här såg det ut efter 28 minuter igår:

Det var som att han visste att han låg en minut efter tidsschemat, för jäklar i min låda vad han springer — 25 meter i maxfart — för att kunna genomföra den bollbefriade kapningen:

Det blev ingen varning den här gången heller: allsvenska domare har tydligen kommit överens om att spanska virtouser ska tåla en fradgande göteborgsk galning i knähöjd om det sker innan halvtimmen är spelad.
(Förra året ledde det till att Häcken-mittfältaren hade råd med det här, bara tio minuter senare. Det underlättar onekligen att vara »jobbig innermittfältare« om man har råd med två sådana aktioner per match.)
I en yvig dagen-efter-text som denna har vi plats med en snabb meme:
Någon på en allsvensk fotbollsplan: H—
Alexander Faltsetas:

Det hade gått att ägna en hel efter-match-text åt hur störig Alexander Faltsetas är på en fotbollsplan (ja, jag fattar också att jag antagligen hade älskat honom om han tillhört Giffarna) och det fanns en stor risk att det faktiskt hade behövt bli analysen efteråt: hur enkelt en av seriens allra jobbigaste press- och fulspelare kunde skärma av en ensamt kreativ Juanjo när Batanero fick kasta in handduken på grund av knäbekymmer.
Men Juanjo låter sig inte avskärmas. Han tillåter sig inte bli av med bollen, vägrar låta sig själv bli bortmarkerad och verkar hellre dö av för låg puls än att någonsin stressa upp sig.
Ja: just nu, i början av maj månad, vill jag hävda att 30-åringen löser alla typer av uppgifter som ingår i mittfältsuppdraget bättre än någon annan i serien. Det blev så otroligt tydligt när den habile vikarien Tobias Eriksson kom in och precis allt Häckens fokus med ens flyttades till den enda kvarvarande spanjoren.
Han borstade bara av sig Faltsetas-kapningen, gav igen med ett luftburet tjuvnyp, och joggade vidare och var överlägset bäst på planen under resterande sjuttio minuter.

 
Men det blev förlust ändå. Efter en väldigt imponerande förstahalvlek sjönk Giffarna tillbaka och tappade initiativet i andra, Jonathan Tamimi bjöd på (ännu) en straff och det räckte inte ens med att William Eskelinen räddade ännu en (två av tre nu) — för när Rasmus Lindgren var så pressad att allt han kunde göra var att lyfta iväg bollen så stod GIF-försvaret och sov.
Det var omöjligt att på tevebilderna avgöra vem som står och upphäver den offside som flera av GIF-backarna ropade efter (det ser ju spontant ut som Carlos Moros Gracia, men målskytten Alexander Jeremejeff berättade för CMore att han sett en ytterback stå bakom sig), men helt klart är ju att det är för dåligt om man vill ta poäng av topptippade Häcken på Hisingen (där laget till och med börjat få stöttning av sjungande supportrar som verkar ha hittat ett käckt gammalt notblad från 50-talet).
Men jag tycker verkligen att GIF Sundsvall, som ju av hävd aldrig slår just Häcken (detta var femte raka allsvenska förlusten), får kånka med sig känslan från den här spelmässiga insatsen.
Ungefär som jag till slut, helt utan spill!, fick med mig hela jätteförpackningen med jord hem från Plantagen på min stackars hårt ansatta cykel.
För spelmässiga insatser som den borta mot Häcken kommer att betala av sig i rikligt med poäng. En djupledsansvarig Eric Björkander i speldugligt skick och en mindre storartad vaktning av motståndarmålet hade räckt för att den här matchen vunnits rättvist.
Det är en jäkla premiumjord han har att så med, Joel Cedergren. Och det må se otympligt och krångligt ut ibland, men ingen borde längre ifrågasätta att han baxar på sin jättepåse på den underdimensionerade pakethållaren. Det håller ju.
Och han kommer få skörda så småningom.