Efter upphämtningen mot Djurgården slog jag fast att det varit Joel Cedergrens genom tiderna främsta prestation som matchcoach, då den tidigare så förändringsförsiktige GIF-tränaren ryckte händerna ur fickorna, jonglerade om i hela formationen, kastade väck Eric Björkander och i ett nafs höll på att förvandla noll poäng till tre.
Och det här är förstås att tillskriva den GIF-vänliga portalen Pirkt.se:s redaktionella ledning en alldeles för stor roll, som vore dessa tråddragare i en teater med allsvenska marionettdockor, men för tydlighetens skull vill jag bara betona att det var själva den omkastande aktionen — rörelsen hos den tidigare så stillastående Cedergren! — som hyllades och inte den slutgiltiga 4-2-3-1-formation han till slut fick effekt med.
Joel, hallå!, lyssna!: sluta genast peta Eric Björkander och balansera upp ditt lag.

Mot Helsingborg borta på torsdagskvällen är Juanjo Ciércoles tydligen tillbaka på mittfältet efter att ha saknats mot Kalmar senast och det är förstås av yppersta vikt för ett lag som till stor del är byggt på att han, David Batanero och Linus Hallenius ska kunna spela nära 30 omgångar.18
Men inga spanska mittfältsgenier klarar sig utan ett rejält understöd.
Det är ju en märklig säsong detta, det har fastslagits tidigare: det är väldigt svårt att veta vad man ska gå in med för förväntningar inför exempelvis Kalmar hemma, ett möte där Giffarna haft historiskt väldigt svårt (det räcker med att viska »Niklas Kaldner« och det går en kall kår genom kroppen på alla som minns hur Åke Andreasson friade hans hemåtspel till Petter Wastå under en av alla snöpliga 0–1-förluster under tidigt 00-tal).
En rågryggad Joel Cedergren kom till match med tanken på att en saktfärdig, temposvag och närmast duellrädd David Batanero skulle klara av att bilda tvåmannamittfält. Han hade visst fog för den tanken, då det det ju sannerligen gått vägen förr: inte minst då ett Linus Hallenius-löst GIF Sundsvall rullade ut just Kalmar efter noter (2–0) hemma i en av förra säsongens mest imponerande prestationer.
Skillnaden mellan då och nu? Batanero bildade ifjol ett tvåmannafält mot Kalmar i en trygg och inspelad 3-4-3-formation, som nötts in under två raka säsonger och som satt griller i huvudet på allsvenska tränare så till den milda grad att varenda en nu verkar anpassa sina lag efter GIF-systemet under 2019. Han hade tre försvarsspelare bakom sig, varav en av dessa inte bara var exceptionellt skicklig med bollen — utan dessutom en av seriens allra mest följsamma mittbackar vad gäller att täcka upp i djupled.
Eric Björkander tappade bort målmaskinen Mohamed Buya Turay i premiären, men fler mittbackar har haft problem att hålla koll på Dif-stjärnan (tre mål på fyra allsvenska matcher) sedan dess och det kan inte vara ett så pass stort misstag att den senaste säsongens klart bästa GIF-mittback ska fortsätta petas.
Mot Kalmar ställde Giffarna upp med ett tvåmannamittfält bestående av en formsvajig Batanero intill en matchotränad Tobias Eriksson, med djupledslöpande forwarden Peter Wilson till vänster och ytterforwarden Maic Sema till höger; där bakom en överlappande Jonathan Tamimi och en väldigt offensiv Pa Konate på varsin ytterbackplats.
Det är, hur man än vrider och vänder på det, otroligt offensivt. Rekordoffensivt.
Och så Alexander Blomqvist och Carlos Moros Gracia som mittbackar, tänkta att styra upp alltsammans de gånger där passningarna inte sitter där de ska (vilket var rekordofta i den första halvleken, där David Batanero spred bollar på ett okaraktäristiskt sätt).
Precis ingenting av Alexander Blomqvists första fyra allsvenska matcher som GIF-spelare förklarar varför den relativt sävlige skåningen, som ofta tar sån tid på sig med bollen, ensam skulle komplettera Carlos Moros Gracia bättre än tillsammans med den rappe och spelskicklige blekingen Björkander. Och ingenting i GIF-spelet mot varken Malmö (som 3–1-segern till trots inte var någon spelmässigt övertygande insats), Elfsborg eller Kalmar svarar mig på varför en fyrbackslinje plötsligt skulle vara svaret på de Dif-ställda frågorna i premiären.
Jag förstår att Joel Cedergren kände att hans 3-4-3-formation blev fastlåst under försäsongsmatchen mot Kalmar och den inledande premiärhalvleken mot Djurgården, men det kan inte vara skäl nog att ha slängt ner hela det gamla taktikblocket som tändattrapp i någon tidigt anlagd majbrasa. Borta mot Helsingborg, som saknar Andri Bjarnason men som har en otäckt flytande Rasmus Jönsson där framme, vill jag verkligen se att Joel Cedergren letar upp det gamla blocket och återgår till den taktik som så föredömligt kunde växla om till en relativt svårgenomtränglig fembackslinje vid defensiva omställningar.
Med Eric Björkander återinsatt mellan de andra två mittbackarna — både för det offensiva bollrullandets och det defensiva djupledsspelets skull.