Man brukar ju behöva välja.
Att antingen åker man på en rejäl näsbränna i en säsongsöppning, vilket ger en tillfälle att reflektera, lappa ihop sig och komma tillbaka starkare. Eller så får man en perfekt start på säsongen och kan surfa vidare på den premiärvågen under resterande vårvinter.
Joel Cedergrens uppvaknande som aktiv matchcoach ordnade både och.
För Giffarna åkte på en rejäl jäkla trynstöt inledningsvis, under en inledning där det spelmässigt såg ut ganska precis som man fasat för. En fastlåst GIF-uppställning tog sig inte alls in emellan de tätt packade DIF-blocken av presspelare, utan blev frustrerat ofta fastpressat på egen planhalva. I den tionde minuten fick hela GIF-laget en kollektiv markeringspsykos på en hörna (hade inte Kevin Walker nickat in 1–0 hade Marcus Danielsson gjort det) och bara några minuter senare tappade Eric Björkander helt bort den potentielle skyttekungen Mohamed Buya Turay bakom sig.
2–0 efter sexton spelade minuter måste ha varit absolut maxutdelning för det »nu går vi ut och kör över dem!«-tal jag antar att nya tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf spånat fram i omklädningsrummet.
Om inte varningsklockorna ringt nog tydligt efter den rejäla duvningen mot Kalmar på Skytteholm (0–2) under försäsongen så ekade dem i samma decibel som den gungande hemmakortsidan efter tjugo spelade av den allsvenska premiären.
Lag efter lag kommer försöka låsa Giffarna. Inte ett lag kommer låta dem rulla ut insparkar eller med samma fjolårsenkelhet mata fram bollar till Bataneros vänsterfot eller hitta enkla uppspel på Linus Hallenius.
Först efter en knapp halvtimme fick den kursiveringsbetonat ensamme anfallaren en vettig boll på fötterna. Han vände upp, drog till – och tvingade omgående Per-Kristian Bråtveit i Dif-målet till en räddning. Någon minut senare hittade Omar Eddahri honom på fötterna, utanför straffområdet, felvänd.
Ett par sekunder senare ligger bollen i Djurgårdens mål.
GIF-kaptenen har helt sonika gjort vad som behövde göras (en vridning, en vändning och ett böjt vänsterskott i bortre krysset) för att gjuta hopp i ett dittills hopplöst GIF-lag och mod i en bortaläktare som på sina ställen säkert börjat be om att bara kunna hålla siffrorna nere.
Det var Linus Hallenius som initierade upphämtningen – men det var Joel Cedergren som slutförde den.
Matchcoachen Joel Cedergren, som visade sig från en sida vi aldrig tidigare sett förut. Det har genom åren varit frustrerande att se hans stoiska lugn vid sidan när matchplanen brinner upp framför honom – nu agerade han snabbt och stod för ett kirurgiskt precist formations-ingrepp som ändrade matchen.
Ut med 0–2-fastvuxne Eric Björkander, vars mitt-mittbacks-passningsspel inte gav någon effekt framför Djurgårdens alla samlade lagdelar, och in med Oliver Berg som »tia« i en 4-2-3-1-formation. Han fick in fler spelare närmre den ofta isolerade Linus Hallenius, han gav den synnerligen matchotränade men tappert krigande David Myrestam en mycket rimligare uppgift som renodlad ytterback och han fick – i och med formationsskiftet – Djurgårdens presspelare att börja räkna fel.
Joel Cedergren erkänner själv att han har haft väldigt svårt med matchcoachningen genom de allsvenska åren, men att han inför i år verkligen försökt bli bättre, exempelvis genom att träna in alternativa formationer för de tillfällen då lag lyckas låsa Giffarnas 3-4-3-rullande.
Då kan det bli »tilt« hos motståndarna, sa Joel. Och ja: någonting blev det.
Djurgården sjönk ner, tappade både pressen och initiativet och David Batanero och Juanjo Ciércoles fick till sist spela fotboll på ett sätt de uppskattar.
2–2-målet var fint i alla avseenden och den upprullning som leder fram till att Maic Sema kan spela ut till poängräddaren kändes igen från de finare stunderna av förra säsongen.
Och om jag inför säsongen slutit ögonen och tänkt »vad är det Omar Eddahri kommer kunna bidra med i Giffarna?« så hade precis den där sekvensen spelats upp. Han kan vika in och skjuta in ett par bollar i bortre krysset, har jag tänkt.
Och som han gjorde det.
Han var något av en karikatyr på sig själv och sin grupptillhörighet (»lynnig tekniker«) idag, Omar Eddahri. Åtskilliga bolltapp och svåra aktioner så till den grad att man började muttra om byte – och precis då viker han in en högerknorr i bortre krysset.
Det räckte till en urstarkt upphämtad poäng borta mot ett Djurgården som kunde slänga in Carina Bergs landslagsmeriterade kille och Astrit Ajdarevic i jakten på ett segermål.
Joel Cedergren gjorde helt rätt i ta ut en tröttkörd Batanero och vågade till sist också ändra om till spel med tre mittbackar igen, när Djurgårdens nya tränarduo vrålade »brassa på med kanonerna« och tjongade in bollar mot straffområdet.
När matchen blåsts av och upphämtningsstrategen Linus Hallenius fått sig en välförtjänt »ja, må han leva« från bortastå på trettioårsdagen så kände man sig både ordentligt näsbränd av inledningen, så pass att det fortfarande svedde, men också otroligt nöjd och belåten.
Vi har ett allsvenskt fotbollslag som inte bara i sina bästa stunder kan spela seriens kanske trevligaste fotboll – utan även erkänna sina fel och brister, tänka om och kämpa sig tillbaka från blytunga utgångslägen.
Omar Eddahri har inte tappat förmågan att böja dit skott i bortre, Linus Hallenius har inte tappat ett endaste dyft från förra säsongens succé (såg ni vänsterbomben från förlängd mållinje???) och Joel Cedergren verkar ha skaffat förmågan att taktiskt vända upp-och-ner på en fotbollsmatch.
Det kan bli en rolig säsong, det här med.