Döm av min förvåning när jag passerade Olof Palmes Torg och såg att en av stadens optiker i »Sveriges optikerhuvudstad™« fått vika in bågarna. Nordlanders Optik, alternativt Klarsynt, har fått slå igen verksamheten.
Och i princip vägg i vägg med den tomma lokalen ligger hamburgerrestaurangen »Apa«. Det är ett etablissemang som serverar kvalitativa högrevsburgare samtidigt som de brygger sitt eget öl. Om detta kan man ha vilka åsikter som helst (man kan absolut se det som ett närmast övertydligt störigt exempel på hur Sundsvall i vissa avseenden vill vara alldeles precis som Stockholm), men om ens utlåtande ska vara med sanningen överensstämmande får man nog inte slänga ur sig att det är »uselt«.
Jag har själv inte varit där, så jag kan inte komma med något förstahandsutlåtande, men tittar man på all tillgänglig fakta så kan det inte vara just uselt. »Apa« har nämligen överlevt i ett halvt decennium i Sundsvalls stenstad, där fastighetsskötare får ha spikpistolen i ett Lucky Luke-hölster för att tillräckligt snabbt kunna plywooda igen fönster till igenslagna butiker. Dessutom har »Apa« överlevt i det erkänt svåra »Waynes Coffee«-hörnet, som till slut till och med blev för svårt för självaste Waynes Coffee. Och runtom »Apa« viftar nu till och med optikerna, Sundsvalls hittills mest välmående kollektiv av butiksägare, igen sina verksamheter.
Upptäckten att till och med optikerna vinkar med sina vita glasrengörande dukar skänker åtminstone den här skribenten ytterligare vatten på sin kvarn, vad gäller frågan om Per Bohman någonsin satt sin fot i Sundsvalls innerstad. Frågan aktualiserades i somras, när en missljudande djungeltrumma spred rykten om att Aftonbladets allsvenske skjutjärnsreporter helt sonika ljugit om att han rest upp till Sundsvall för att träffa Joel Cedergren, när han i själva verket suttit hemma i sin snurrstol och plockat russinen ur Mittmedias timslånga poddkaka till sin text.
Ett av de främsta frågetecknen som den här portalen lyfte då, under det drevet, var Per Bohmans sågning av just »Apa«: ett påstående som bara en individ som aldrig satt sin fot i Sundsvalls innerstad kan yppat vid sunda vätskor. 
Högrevsburgare är ju gott, hembryggd öl är ju långt trendigare än bortabryggd öl och när länets fotbollsmiljonärer dukar Jesu-långbord till jul så är det »Apa« de bokar. Och som om vi behövde fler bevis för Per Bohmans lögnaktiga utsago så står det nu också klart att »Apa« är ett etablissemang som står när optikerna faller, vilket är det yttersta kvalitetsbeviset i Sundsvalls stad.
Så i frågan huruvida Per Bohman någonsin var i Sundsvall när han kokade ihop sin lovprisade intervju med Joel Cedergren (eller om han slängde ihop den från överblivna slattar ur GIF-podden-flaskan) har jag om möjligt blivit än mer tveksam, efter att i dag funnit att Nordlanders Optik nasat iväg sitt sista par ögonräta läsglasögon.
Jag vettefaktisktfan om Per Bohman, som oinsatt riktat yviga sågningar mot såväl stadens arkitektur som stadens burgarhak, har satt sin fot i själva kärnan av det vi nu kallar »The Pearl on Mid Swedens East Coast«.
Men.
Per Bohman har varit i Qatar, tillsammans med Niklas Larsson (allmänt känd som en väldigt skicklig sportfotograf, men för en väldigt snäv krets av medelpadingar [i regel med efternamnet Löfgren] mer specifikt känd som fotografen jag gjorde ett Offside-reportage om Giffarna med).

Per Bohman har verkligen varit i Qatar. Jag vill hävda att han har varit där bättre än någon annan svensk journalist har varit där, vilket ni kan läsa resultatet av i det här (ännu inte Plus-inlåsta) reportaget.
Det var så märkligt att följa själva skrivprocessen. För han var ju egentligen där för att bevaka det svenska januarilandslaget och han gjorde långintervjuer med Jonathan Levi-figurer och skrev rent Muamer Tankovic-citat hela dagarna, och nästan varenda kväll satte han sig till rätta på sitt hotellrum för att vika upp sin Football Manager-dator för att spela mot mig och vår vän Putto.
Och så helt plötsligt kommer han hem med material till en 40 000 tecken lång granskning om arbetsvillkor och dödssiffror, där han vänt på varenda sten till dess att byggdammet och ökensanden yrt i diktaturen.
Han har å ena sidan blivit Kim Källström-vallad runt i ring av PR-propagandister av Yale-skarpa modeller och han har å andra sidan kollat upp allt med företrädare för internationella fackförbund. Han har fått presenterat för sig VM-arbetare som varit glada och mätta på såväl näringsrik mat som pingisspelande och han har letat upp hemliga fackliga aktivister vars organisering är strängeligen förbjuden av regimen.
Och om kvällarna har han sin vana trogen lett i mjugg framför skärmen när han plockat hem svenska utlandsproffs till sin ekonomiskt dopade Football Manager-upplaga av Malmö FF, utan att yppa så mycket som ett ord om sin pågående jättegranskning i chatten.
Han är en i många avseenden hemsk FM-spelare, Per Bohman, då han trots sitt enorma MFF-försprång bland annat har etablerat en auto-buds-taktik där han cyniskt direkt-matchar alla bud som han ser att mitt luspanka Norrköping lägger på för honom helt okända serber och ivorianer — bara för att jag inte ska kunna göra ett enda fynd. Han är också rent svåröverträffad vad gäller att sprida giftig stämning när det går tungt och att i en handvändning snurra hundraåttio grader för att direkt gotta sig i ett slutminutsmål.
Hemsk, säger jag.
Men han är nog en ännu bättre sportjournalist.
Man vill ju någonstans ha tydligt skyhöga dödssiffror att peka på vad gäller skurkstaten Qatars mutköpta vinter-VM: jag vill det, du vill det, hela fotbollsvärlden vill det. Och att ens öppna upp för en nyansering av den sedan länge grundmurade bilden – av att arenabyggjobbare som dör som flugor – är onekligen att balansera på en journalistisk knivsegg, där lynchmobben står redo att trä ditt tryne på spettplatsen ovanför Kim Källströms.
Min gode vän Per Bohman står stadigt på den där knivseggen, just för att han är understödd av så otroligt många olika röster och infallsvinklar. Han ringer, mejlar, söker upp och ger sig inte förrän han fått svar överallt ifrån, och så till slut får han ihop en fungerande helhet; en röd tråd som löper genom alla delar.
 
Han verkar inte lägga så stor vikt vid att han nu är en av de mer kända fotbollsnunorna på Sveriges största sporttidning och jag är rätt säker på att han irriterar sig på branschens utveckling på ganska precis samma sätt som jag gör, men ändå verkar han orka göra sitt absolut bästa i precis varenda uppgift: grävstor som notisliten.
Han är helt enkelt en av de allra skickligaste yrkesutövare jag känner och i sportjournalistiska tider som dessa vill jag ha det sagt.