Kunden har alltid rätt.
Även på Akademibokhandeln vid Sergels Torg. Men den blick min syster fick av personalen när hon lassade upp Hans Roslings bok »Factfulness« på disken för återlämning var inte nådig. Han som tog emot boken tittade ner på boken – sedan upp på min stackars syster med den här lika konfunderade som nagelfarande blicken:

Det var som om hon klivit in och lämnat ett kadaver från ett för honom kärt djur på disken.
Jag tror inte det tillhör kutym att direkt ifrågasätta varför en bok ska återlämnas, men här kom frågan direkt: »får jag fråga varför du lämnar tillbaka den?«.
Min syster fick förklara att hon – som innehavare av en masterexamen i folkhälsovetenskap – redan hade samtliga Rosling-böcker hemma på kammaren (hon var dock snäll nog att utelämna delen om hur hennes svagbegåvade bror ignorerat detta faktum utan köpt henne ännu en i gravt försenad födelsedagspresent). Och först efter en Larry David-artad nedstirrning, som för att se in i min arma systers rättrådiga själ, så gav han med sig och tog emot kvittot och påbörjade återbetalningen.

Det var nog tur att min ömma syster har en så pass rekorderlig uppsyn, för om den bara varit lite glåmigare – som den hos någon som spenderar för mycket tid framför en starkt lysande dataskärm i beckmörker – så tror jag att hon blivit avfärdad som en faktaresistent »fake news«-vevare.
Men tittar man in i min systers ögon ser man nämligen en världsmedborgare som själv upplevt en stor del av världens fakta; som bott i Kina, på Island, som sett fattigdomen på den indiska landsbygden; en ung kvinna som alls inte blundat för världen utan själv sett den i vitögat. Hon är den typ av kvinna som med rak rygg kan stå på sig i en stare-down med vilken bokhandlare som helst; trygg i att hon faktiskt tillgodogjort sig Roslings faktabas och därför har fog för återlämnandet.
Skulle en bokhandlare istället blicka djupt in i mina ögon skulle hen däremot se en inskränkt 28-åring utan särskild livserfarenhet eller omvärldskoll, vars enda intresse snart är hur det går för sin hemstads fotbollslag och vars empati knappt sträcker sig längre än den egna portvinstån.
Jag vet därför inte om jag själv, med mitt oktoberblekta och till synes källarkompatibla tryne, hade vågat mig på samma typ av återlämning i helgen. Och jag misstänker att många med mig skulle dra sig för att lämna igen en Hans Rosling-bok, på grund av rädslan för att det ska ses som en postum hädelse.
Det ska förstås inte dras för stora växlar på denna enkla spaning, men jag tänker mig att det socialt ängsliga svenska folkets topp-tre-rädslor just nu ser ut ungefär så här:
3. Död.
2. Tala framför en större publik.
1. Möta blicken hos en Akademibokhandeln-handlare när man slängt upp en Hans Rosling-bok på återlämningsdisken.
Detta kommer osökt att leda till att folk hellre kommer att ha travar av Hans Rosling-böcker hemma på hyllan än att gå och utsättas för det korsförhör som min ömma syster stod pall i bokhandeln. En ny landsomfattande slogan om vad svenskheten innebär kommer att behöva prånglas ut från högre ort och statligt finansierade affischer lär tryckas upp i mångmiljonsupplaga, för att kunna tapetseras upp på vartenda födelsedagskalas och paketutbyte i hela nationen:

Bisarra scener kommer utspela sig i alla typer av presentstinna sammanhang, där mottagaren överlyckligt trycker sin nya Hans Rosling-bok mot barmen, som salig fattighjon gör med en Karl-Bertil Jonsson-utdelad flaska aqua vera – trots att alla närvarande ser att det är paketöppningens fjärde Rosling-bok av precis samma sort.
Man är bara tyst, både mottagare och utdelare. Spelar med. Ingen vill tvinga någon man bryr sig om att gå igenom processen vid bokhandelns återlämningsdisk. Man pratar inte om det. Ler bara artigt. »Åh, tack!« och »den här ska jag läsa!« vid andra, vid tredje, fjärde, femte. Bara leenden och glada tillrop.
Att folk kommer fortsätta få och få och få Hans Roslings »Factfulness«, men aldrig våga lämna igen dem, kommer förstås få till följd att den bespottade företeelsen re-gifting ökar explosionsartat i Sverige. Det kommer inom kort, om det inte redan gör det, finnas en enorm uppsjö av egentligt överflödiga Rosling-böcker som enligt gängse re-gifting-logik kommer att flyta omkring i ett konstant och aldrig sinande flöde av mellanmänskliga gåvoutbyten.
Jag säger inte att den svenska blomster- och chokladnäringen kommer att gå omkull, men om jag vore aktiemässigt investerad i någon av dessa branscher hade jag helt klart funderat på att sälja av fort som bara attan – för i åratal framöver lär det bli så att den enda gå-bort-presenten som folk har med sig till varandra är en »Factfulness«-bok.
Ingen kommer svänga förbi en blomsterhandlare, ingen kommer sträcka sig efter ett par fina praliner i snabbköpet: alla kommer bara ta det översta exemplaret i traven av Rosling-böcker, gå iväg och lämna över boken till tonerna av en avmätt skådespelarinsats från den spelat överraskade mottagaren – och därmed slunga ut boken på en ny runda i re-gifting-kretsloppet i bekantskapskretsen.