Förra söndagen satt jag på en dejt.
Det gick bra, det var trevligt och min vana trogen spelade jag — med de på sin höjd medelflinka fingrarna hos en shopping-galleria-pianist – på min klaviatur av ++-starka anekdoter och ocharmigt intensiv självspäkelse.
Det var bara det att när jag kom hem och såg mig i spegeln efteråt, precis innan dess att jag skulle sätta mig ner och se Giffarna möta Elfsborg, så noterade jag att en gymnasialt enorm finne växt ut — mitt på näsan.
Den hade inte funnits där några timmar tidigare, inte ens en tillstymmelse till den, och jag inser att den måste växt fram under själva kaffesittningen: att min dejt måste kunnat följa utvecklingen i realtid — som vore jag en del i någon typ av Clerasil-sponsrad Pinocchio-remake.
Och jag kan inte härleda den plötsliga framväxten till någonting annat än att jag kanske gick i hormonellt bubblande ungdom igen, att känslor började flöda fram som vore jag tillbaka som skärskådad i Hedbergskas gymnasiekorridorer – och att alla dessa känslor och hormonella svängningar kanaliserades ut genom en enda por på näsryggen.
Hur som helst: senare denna söndag kom jag hem, noterade den väldiga bölden på snoken och satte mig för att se Elfsborg möta GIF Sundsvall i den tjugosjätte allsvenska spelomgången. Och jag säger inte att finnen faktiskt gick tillbaka och krympte ihop tills att den försvann igen, under själva matchen – men jag säger att den hade kunnat göra det.
För Giffarnas bortamatch mot ett bottenkämpande Elfsborg var verkligen raka motsatsen till bubblande känslor och ungdomligt skenande hormoner.
Det var bara så jävla tråkigt. Rena anti-känslor och hormonell reträtt.
Den här GIF-säsongen har verkligen varit den roligaste i mannaminne. Jag har sett laget spela bättre fotboll än jag någonsin vågat hoppas på; lugnt tittat på och tyckt allt varit i sin ordning då de spelat ut de blivande mästarna AIK efter noter, suttit och varit missnöjd över att de bara fått med sig en poäng mot Malmö FF på IP.
Och det hade varit så tråkigt ifall den här närmast overkliga säsongen bara hade pyst ut som en läckande ballong om den svinkalla senhösten.
Därför blev jag väldigt glad i fredagskväll, då jag i pausen på Mattias Alkbergs suveräna föreställning på Södra Teatern fick spoilat för mig att »Giffarna leder med två noll!« av en av denna portals allra trognaste läsare, som fick syn på min nuna i vimlet.

Inte höjdhoppskramande överlycklig (gifen är från fjolårets kontraktsräddande 3–0-seger borta mot Göteborg), men väldigt glad.
(Jag är faktiskt också lite glad över att han så direkt spoilade resultatet, eftersom det måste betyda att jag inte till hundra procent har en flygplansläga-sig-igenom-en-hel-fredagskväll-för-att-skynda-sig-hem-och-se-en-allsvensk-match-i-repris-aura när jag rör mig ute på stan.)
Jag såg alltså inte matchen, har bara sett höjdpunkter ifrån den i efterhand, men jag blev väldigt glad över att den befarade pyspunkan besvarades av att Batanero, Juanjo, Hallenius och de andra stoppade in stora tryckluftspumpen i mynningen. Den första halvleken ska ha varit något alldeles extra, ja, enligt relativt samstämmiga rapporter kanske till och med som någon slags kortpassnings-krona på Joel Cedergrens storstilade 2018-verk.
Segern gjorde också det här GIF-laget till det bästa i klubbens historia och Linus Hallenius har nu gjort sexton mål i allsvenskan under en och samma säsong, iförd en GIF-tröja.
Nu återstår tre matcher (Hammarby hemma på onsdag, AIK borta på söndag, Dalkurd hemma söndagen därpå) och den här avsomnade portalen ska försöka göra den här osannolika GIF-säsongens avslutning rättvisa genom att kicka igång den GIF-relaterade textproduktionen igen.
När pyspunkan nu verkar omedelbart tätad så tror jag verkligen att vi kan slå ett tillslumrat Hammarby, sätta en hel Weber-grill i huvudet på de guldjagande AIK-spelarna genom poängknyckning och avsluta genom att spela ner Dalkurd ett steg mot den nivå som är rättmätig för ett lag med omkring 200 åskådare på hemmamatcherna.
Fram med Clerasil-flaskorna.