I onsdags kom en kontrollant från Stockholms Universitet ut till min skola för att övervaka en av mina lektioner och se hur jag sköter mig under praktiken. Jag tror att ribban för att bli godkänd under den verksamhetsförlagda utbildningen är relativt lågt satt och att representanten från universitetet mest är på plats  för att se till att jag inte fysiskt agar barnen under lektionstid, men det infann sig ju ändå en rejäl portion nervositet inför den övervakade lektionen.
Det gick bra och allt var i sin ordning, kanske framför allt då »illa dold överambition att vara ›down with the kids‹ med memes och svagt content, vilket går ut över lektionskvaliteten« inte finns som kryssruta för underkännande i kontrollanternas rapporter… än.
Men även färdigutbildade och yrkesverksamma lärare får besök ibland, som ska kolla upp att de sköter sig i detta vårt målstyrda skolväsende. Som jag har förstått det så kommer Skolinspektionen ut ibland för att titta på riktiga lärares lektioner. Och det är väl bra, om man vill se hur lärarna är som människor och huruvida de lämpar sig i en lärargärning där de ska agera vuxna och demokratiskt sinnade föredömen för eleverna… men jag tänker att över en lektion så kan ju vem som helst göra till sig och hålla sig i skinnet, speciellt om man vet att någon övervakar en.
Jag säger inte att Skolinspektionen borde sluta bevaka lärares lektioner, men jag säger att det kanske vore klokt om de kompletterade dessa övervakningar med att också följa med och studera läraren när hen spelar…

… innebandy med lärarkollegiet.
På torsdagseftermiddagen, precis efter jobbet, var jag med på den veckovisa innebandyträningen med lärarna på min skola. Och det var… intressant. Jag säger inte att det var exakt som att se det gamla Hipp Hipp-klippet där Kajan spelar innebandy med sin grupp av deltidsbrandmän, men att där fanns likheter.
Och jag ska vara öppen med att jag, likt många, har mina tveksamheter runt sporten innebandy. Ett tag kändes det, trots att det aldrig uttalades från den redaktionella ledningen, som att jag stängdes av från att skriva om sporten på Dagbladet i Sundsvall efter att jag avslutat en text om en innebandyspelare i Granlo som kommit tillbaka från skada med ordföljden »nu kan han äntligen flänga runt med klubban igen«.

Så jag kanske har enklare än gemene man att le i mjugg när någon tar innebandysporten på lite för stort allvar. Men med det sagt: jag lyckades inte ens begränsa mig till att le i mjugg under passet — utan skrattade flera gånger rakt ut åt scenerna som utspelade sig.
Där fanns den krutgubbige 55-åringen som »kände sig het« och smet sig före i den rätt långa byteskön, där fanns flera åldrade bollgenier som med storvulna Gretzky-självbilder stod och sökte efter den perfekta djupledslyftningen (den som fått NHL-kommentatorsrösterna i deras huvuden att utropa »what a pass!!!«) istället för att någonsin släppa den till den glade amatören intill som vigt en torsdagstimme åt att testa på sporten innebandy. Och där fanns förstås de 30-nånting-åriga ex-innebandyspelarna som skulle visa upp precis hela sitt register med sina medtagna Unihoc-spakar. Det var som om det gällde någon form av socialdemokratisk »alla som kan jobba ska jobba«-devis för innebandyspelare, fast omskriven till att »alla som kan skjuta stenhårt snärtiga dragskott ska skjuta stenhårt snärtiga dragskott«.
Oavsett hur många som stod i vägen med sin bart blottade hud, sitt kön och sina ögon (ingen hade innebandyns speciella säkerhetsbrillor på sig!).
Och så smälldes det på. Vissa la verkligen inte ett enda finger emellan, trots att styrkeskillnaderna var oerhörda inom lärargruppen.

Det small i närkamper, det höggs hejvilt och vid ett tillfälle fick jag ett ordentligt rapp med ett klubbskaft över handen – som i sin tur befann uppe i axelhöjd.
Individen i fråga var inte ens en av de galna, egentligen, utan en helt vanlig familjefar som väl hade dragits med i den hätska stämningen så till den milda grad att hans lust efter att erövra bollen fick honom att veva utan hänsyn till världsliga ting som motståndarhuvuden.
»Det gick bra«, förklarade jag med min allra vänaste stämma, när spelet stannade upp för en sekund, och precis när jag försiktigt tänkte flika in att »det var ju dock rätt nära ansiktet och det hade ju inte varit så kul att få ett Mattias Weinhandl-klubbskaft i ögat« så märkte jag att ingen tittade på mig längre, för alla hade sprungit iväg åt ett annat håll för att någon ex-distriktslagstalang var på beslutsam fullfartsfärd mot att få avlossa sitt nästa stenhårda dragskott.
Det allra mest utmärkande var dock att så många lärare och annan skolpersonal, vars yrke till viss del kretsar kring att få elever att sitta tålmodigt stilla och respektera regler och ordning, hade så svårt att inackordera sig i bytessystemet.
Vissa åldrade snidare kunde unna sig stjärnback-i-NHL-långa byten som spände över fyra-fem minuter, för att sedan knappt hinna sätta sig ner på den kanske fyra-fem spelare djupa bänken innan de slog med klubban i sargkanten och vrålade:

Jag säger inte att Skolinspektionen ska sluta komma ut på lektioner för att inspektera lärares duglighet, men jag menar bara att i de lägena får inspektörerna se lärarna under sina allra mest förberedda och därmed bästa stunder.
Detta borde kompletteras med att Skolinspektionen får se lärarna under ett innebandypass med kollegorna, där deras välpolerade och ämnesdidaktiskt skickliga yta skalats av, lager för lager, som en lök, till dess att man står där gråtandes och bevittnar en stenhårt dragskottssnärtande icke-bytare.

Det finns en gammal journalistisk tumregel om att det inte är en nyhet ifall en hund bet en man, för att sådant händer hela tiden, världen över. Däremot om en man biter en hund – då är det mer överraskande och således av större nyhetsvärde.
På samma sätt borde man nu kunna göra en tumregel för när det kan anses vara en nyhet att stora banker fifflat med våra pengar.

Dylika skandaler, som den som briserade i veckan, har blivit så vanliga att de borde sorteras in under »hund bet man«-kategorin; saker som händer hela tiden, världen över.
Kanske kan den ekonomiskpolitiska tumregeln för journalister vara upplagd på ganska precis samma sätt. Att man kan använda ungefär samma hundkoppling, bara lite modifierad: att »bankman skattefuskade åt man« inte är ansedd som en nyhet – utan att det är en nyhet först då »bankman skattefuskade åt hund«.
Det skulle förvisso inte förvåna mig ifall golden-kraken som spelade Air Bud har ett postfacksföretag registrerat på Jerseyöarna eller att Sverker Martin-Löf, via skickligt dresserande, fått sin omskrivet flygvana fyrfoting att själv göra avancerade upplägg avseende skatteavdrag för sina tjänsteresor. Men ändå: först vid hundars skattefiffel borde det vara en nyhet, känner jag. Vad gäller rika människor som har massa kapital kan vi bara räkna med att alla giriga banker hjälper till med att skatteplanera kamphunds-aggressivt.
Det här faktumet gör en dock lite orolig inför denna vår enda gemensamma framtid. Man vill ju gärna att de som sitter på stor politisk och ekonomisk makt ska vara benägna att tänka en aning långsiktigt, men bevis på bevis serveras på att exempelvis bankchefer alltid bara tänker på maximal vinst här och nu.
Och jag tänker mig att de aktörer som styr ekonomin i vår kapitalistiska ekonomi har en viss roll att spela, ifall den här planeten inte ska bli omöjlig att bo på för vårt släkte.
Därför är det trist att känna att ifall man hade satt en bankman framför ett marshmallow-test — där barn frestas med en sötsak, men får förklarat för sig att den belönas med två stycken ifall den väntar ett slag — så hade bankmannens sockerkick hunnit ebba ut långt innan testpersonalen ens funderat på att hämta in den andra sötsaken.
Bankmannen hade mulat i sig den. På uppstuds. Den hade knappt hunnit släppas ur forskarens hand och nudda bordet innan bankmannen hade tryckt i sig den och kastat ner den i svalget; så van att mula sötsaker att kroppen arbetat fram en process där tänderna är överflödiga utan svalgmuskulaturen bara öppnar upp sig och slukar den hel.
Sedan hade väl bankmannen helt sonika mutat sig in i forskarnas kylrum och gått loss på resten av de test-tilltänkta bakverken:


Marx var tidig med spaningen om kapitalismens starka inneboende överlevnadsmekanismer, att den skulle komma att förnya och anpasssa sig, men jag tror faktiskt inte att han i sitt tidiga 1800-tal hade kunnat förutse utvecklingen i Sverige 2018:

Att så fort ett varumärke blir riktigt etablerat som girig utsugare av gemensamma skattemedel samtidigt som de gör sig alltmer ökänt via vårdskandaler som lyfts i medierna – då byter företaget, i det här fallet Aleris, tidigare även Carema, namn till något nytt och spännande.

Så om någon kommer dragandes med gammal Aleris-skåpmat om exempelvis gamlingar som rullas in i skrubbar och glöms bort så kan vd-figurerna hos det nya spännande företagsnamnet bara hänvisa till att det var det gamla bolagets fel.
»Vi på Vandelay Vårdcentral kan ju knappast stå till svars för de skrubb-inrullningar som Kramerica Konsultläkare gjort eller inte gjort.«

Jag har länge tyckt att välfärdsfacken, speciellt de för lärare, som jag själv är en del av, länge har haft en för peppig och positiv vibb runt sig. Det är hashtaggs hit och dit om hur fantastiskt läraryrket är, som om folk inte redan kunde ana att läraryrket är ett väldigt givande och meningsfullt yrke ifall du får rätt förutsättningar för jobbet.
Problemet är väl att man sällan ges rätt förutsättningar nu för tiden, i dessa tider av målstyrning och ständiga effektiviseringskrav från kommuner och privata aktörer – och det är det jag tycker fackförbunds kommunikation borde handla om.
Ansiktet utåt för facken bör inte vara en glad och peppig person som ger sken av att allt är bra och härligt. Välfärdsfackens ansikte utåt bör istället se ut ungefär så här:

Leffe från psykologförbundet i Västernorrland ser inte bara benhård och svårrubblig ut – han är också det närmaste jag sett en faktisk IRL-:(-gubbe.
Fler :(-gubbar i det välfärdsfackliga arbetet, tack. När Sveriges Kommuner och Landsting kommer med förslag om ett avtal utan centrala bestämmelser om hur mycket en lärare faktiskt kan tvingas arbeta så vill man att den facklige förhandlaren bara sitter tyst och ger motparten den här blicken:


Jag har skrivit min näst sista krönika i Länstidningen Östersund. Eftersom jag bara hade två jämtländska alster kvar att skriva så kände jag mig tvungen att dra fram den O’Learys-spaning som jag haft liggandes sedan jag kritade på ett frilanskontrakt.
Varje gång jag träffat en jämtlänning så har de suckat och stönat och talat med nostalgiskt skimmer om »gamla O’Learys« – ett nöjespalats i oräkneliga våningar – och drömt om att det ska öppna igen, efter att några svindlande näbbdragare tömt både bolag och lokaler på resurser över en natt för sex år sedan.
Jag har därför vetat med mig att ett »gamla O’Learys« i rubriken varit klickmässigt sprängstoff i Jämtland – och mycket riktigt:

Ge det hela söndagen och jag tror att Majas kroppsexperiment får ge sig på upploppsrakan.
Hur som helst.
Även om jag åkte på en stark tillgång-och-efterfrågan-smädelse i kommentarsfältet till förra upplagan av Fredagsveven™ (att jag inte åker på fler njurslag kommentarledes säger någonting om hur oläst den här portalen är) så måste jag framhärda att jag tycker det är trist att jag inte får fortsätta skriva politiska krönikor om Jämtland.
Speciellt nu, när jag fått nys om ett nytt potentiellt jätteämne, som jag med enkelhet skulle kunna spotta ur sig mängder av krönikor kring:

Nej, inte själva äggningen i sig – men faktumet att människor i jämtländska Krokom drar dessa kopplingar direkt, innan äggjolken ens hunnit torka in på rutan:

Att Johanna direkt misstänker att äggningen av hennes bil kan vara utförd av en organiserad liga. Man har ju hört talas om stöldligor, rånligor och diverse organiserade rövargäng som sveper in som en baltiskt iskylig februarivind över landet – men jag har faktiskt aldrig hört talas om, tänkt på eller oroat mig för organiserade äggkastarligor.
Det pratas ju ofta om en allmän oro i det svenska samhället: för skjutningar, för risken att bli utsatt för övergrepp, ja, känslan är ju den att det – oavsett vad BRÅ rapporterar om – har blivit farligare att leva i Sverige och att man därför gör rätt i att vara på sin vakt och rikta misstänksamhet.
Jag kan tänka mig att folk runtom i Sverige kanske tittar misstänksamt ifall någon som ser rån-kompatibel ut köper en soft air gun på en butik eller om någon som ser ut som en potentiell indrivare köper en cigarrknipsare, som man misstänker kan vara avsedd för fingrar tillhörande icke-solventa låntagare.
Men i Krokom i Jämtland har misstänksamheten nu sått så pass djuplodande frön att folk tittar snett på en flerbarnsmor som köper misstänkt stora förpackningar med ägg.
Jag ser framför mig hur en flerbarnsmor som sträcker sig efter ett tjugofyrapack från frigående sprätthöns – bara för att bli övermannad bakifrån av någon lokal Joakim Lamotte-typ som kastar sig in i en halvnelson och låser ner henne tills polisen kan komma.