I vilken ände ska vi börja.
Jag påbörjade en kurs i kreativt skrivande i somras, men avslutade den aldrig, eftersom min vämjelse inför mina egna alster växte för varje gång jag skickade in någonting i distanskursens webbforum.
(En utbildningspolitisk åtgärd som gjort skillnad om man nu verkligen vill få fler i utbildning vore att se över distanskurserna och deras webbplatser. Även den mest stresstålige mångsysslare hade kunnat stressa sig huvudstupa in i väggen på grund av de ideliga mejlnotifikationerna om att det nu publicerats ännu ett nytt inlägg i ännu en ny forumtråd. Det tog aldrig slut. Varje gång man loggade in i den gamla Passagen-portalen från tidigt 2000-tal så hade man ett trettiotal nya notifikationer som pockade på ens uppmärksamhet. Hela intranätet var en outsinlig källa av förvirrade pensionärskommentarer om var man skulle placera sina texter.)
Om jag hade slutfört den kursen hade jag säkert lärt mig hur man tar den mängd lösa trådar som jag har liggande framför mig och spinner ihop dessa till ett yvigt garn i fredagsvevande anda.
Jag tror hur som helst att vi måste börja i onsdagskvällens fotbollsträning, där korplaget Gruesome FourFourTwosome (en referens så pass ämnad för finkännarna att en majoritet i laget inte ens förstår den) nötte anfallsspel på en målförsedd gräsplätt i Sundbyberg. Det var välbehövlig nötning, då det stundtals fint bollrullande kollektivet har en resultatrad som man knappast behöver någon avancerad AI-teknik för att avläsa, då det i princip räcker med det gamla hederliga binära talsystemet. Det är 1–0 hit, 0–1 dit och totalt har vårt uddlösa gäng gjort osannolikt låga 14 mål på 10 fyrtio minuter långa sjumannamatcher i (den förvisso erkänt tuffa) serien »Division 7 Södra Vardag«. Vad som är än mer osannolikt är att vi trots detta hänger med i seriens absoluta toppstrid.
Det var hårda tag fram till solnedgången och vid ett tillfälle skallade jag ihop med en motståndare vid en hörnsituation, vilket kan ses som en olyckshändelse, men jag vill – ur ett identitetspolitiskt perspektiv – lyfta det oetiskt fula i att gå in i en skallningsduell med just en flintifierad individ.
Jag har nu en nätt bula på ena sidan av huvudet och nu skriver jag de läsare som är vana att arbeta med ett intersektionellt perspektiv (kön, etnicitet, klass, sexualitet, hår) på näsan – men det krävs ju så lite för att ett helt kalt huvud ska bli vanställt. Det behöver liksom inte upp på elefantmanna-nivåer; den deformerade djävulen finns i detaljerna och i dagarna har jag därför sett mer vanställd ut än Stefan Sauk lyckades göra i förra veckans minst virala gif, som publicerades på den här portalen:

Jag vill hävda att det är en stark Stefan Sauk-gif, men att det är ännu starkare av mig som Stefan Sauk-gif-skapare att det här inte är min bästa Stefan Sauk-gif. Den allra starkaste är givetvis den från härom året, där Stefan Sauk gick utanför den sociala medelålders-boxen och försökte sig på en fistbump med Claire Wikholm:

Jag skallade ihop med en lagkamrat, vilket gav bestående men, men det som gjorde allra ondast var de oräkneliga gånger då andra lagkamrater helt sonika tog av mig bollen. Lagkamrater som förvisso kan kategoriseras in under »noll spelade minuter i superettan«, precis som jag, men som kanske – till skillnad från mig, som harvade på långt efter det att talangen egentligen skrikit stopp – lagt av med fotbollen i Råneå IF:s P92:or för femton år sedan eller som aldrig ens börjat spelat organiserat.
Jag tog mig inte förbi en kotte. Mina fötter lydde inte i det tungsprungna gräset, benen orkade inte.
Och när det var som allra värst, när tröttheten förlamade mitt hela rörelsemönster och jag fläkte mig tanklöst för att täcka en passning, så slog en liten spenslig spjuver bollen mellan mina ben och försvann iväg som en iller, men inte utan att han hann lämna ett litet meddelande:
»Heddå«, sa han.
Det finns, som ni alla vet, en särskild plats i helvetet för fotbollskillar som säger hejdå utan att uttala j-ljudet när de sparkar iväg en ograciös tunnel.
Den individen var Sportbladets allsvenske skribent Per Bohman.
Som tur var för denne osympatiske tunnlare så har han uppvägt för detta beteende (som borgar för ett efterliv i en skärseld där otaliga Stockholmare i »Elitlägret i Halmstad 2003«-overalltröjor går runt och berättar om hur de »skulle ha åkt iväg och provtränat med Aston Villa precis när de drog korsbandet« i all evighet) genom att skriva det hittills bästa jag någonsin läst om GIF Sundsvalls succétränare Joel Cedergren:

Min gode vän Per Bohman har skrivit den bästa text jag läst om Giffarnas succétränare Joel Cedergren. [Med rösten av en modern ung tidningspojke]: "Köp för en krona och säg upp igen!!!" https://t.co/BD0oJeYT6t pic.twitter.com/mnbSai7iCU

— Erik Löfgren (@Pirkt) September 14, 2018

Om ni någonsin tycker att den här portalen levererat en bra text om GIF Sundsvall så finns inte mycket annat att göra än att dra på smilbanden och hoppas att det tids nog kommer en till.
Men när Sportbladet, Sveriges största sportsajt, skriver en Plus-låst och djuplodande artikel om GIF Sundsvall så vet jag precis vad man måste göra för att det ska komma en till framgent. Man måste klicka sig in i artikeln och skaffa Plus för en krona. Sedan måste man få sin sportintresserade medelpadska kompis att göra det, kanske sin GIF-intresserade granne.
Det här är inte branded content i samarbete med Aftonbladet, det är bara det att jag vet att det enda som tidningen tar hänsyn till när de har skrivit en Plus-artikel är hur många som skaffat Plus på grund av just den artikeln. Och den enda anledningen till att Per Bohman fått åka upp och gräva ner sig i Joel Cedergrens kollektivistiska tankegångar är att så pass många GIF-intressenter faktiskt köpte Plus när Bohman var uppe och bedrev Adla Urban-kampanj för drygt två år sedan.
Och jag tänker verkligen inte gå i god för resterande Plus-innehåll på Aftonbladets sajt – det är säkert jättebra att ha om man ska skriva en C-uppsats i hur olika barnskådespelares karriärer utvecklat sig – utan bara rekommendera er att, precis som jag, nypa åt er ett för statistiken viktigt 1-kronas-abonnemang som man sedan omgående kan se till att säga upp.
Det är texten verkligen värd.
Han må vara en lumpen »heddå«-sägare på själva fotbollsplanen, Bohman, men bakom tangenterna är han onekligen mycket vass.

Min upplevda tyngd i fötter och ben under onsdagens fotbollsträning blev inte mindre påtaglig kvällen därpå, då jag – med denna nya självinsikt i bakhuvudet – såg Cameron Carpenter på Konserthuset.
Vem?
Jo, »Orgelvärldens rockstjärna«: en 37-årig amerikansk organist som revolutionerat vad man kan kräma ut ur en orgel. Han turnerar omkring med en specialdesignad jätteorgel som han byggt ihop själv och det var verkligen sinnesvidgande att se honom sitta och veva med fingrarna på fyra olika klaviatur (heter det så?) på en och samma gång – samtidigt som han satt och steppdansade på vad som måste ha varit ett femtiotal olika kombinationer nere vid tassarna.
Han måste verkligen tänja på de rent fysiologiska gränserna för vad som är motoriskt möjligt för en människa; en simultanförmåga som bara matchas av den överintelligenta individ som inte kan fördöma rena nazister utan att också peka på Vänsterpartiets historia.
Ibland släppte Carpenter nävarna från klaviaturet utan istället tog tag i stolens undersida och tryckte till i ett rejält och mäktigt steppdans-solo med fötterna. Då var man inte kaxig, när man kvällen därpå misslyckats med att sätta i fötterna någorlunda korrekt för att kunna kroppsfinta sig förbi en civilingenjör från Sweco.
Det allra bästa var dock när han långsamt trappade upp trycket i sina långa Bach-tolkningar och till slut tryckte till för allt han var värd. Jag har ingen bild från spektaklet. Detta då det var förbjudet att fota under tillställningen, vilket man brukar kunna ta med en nypa salt, men intill mig och mitt sällskap satt en gammal monokel-kompatibel gubbe faktiskt (obs: sant) och tog fram sin långa käpp, sträckte ut sin gamla kropp maximalt och tryckte till en medelålders kvinna som försökte läsa programmet med minimal ljusstyrka, fem-sex stolsrader bort.
Så det var… inte läge.
Men det var svårt att inte reagera över hur fysiskt ansträngande det verkade att spela orgel på hans gastkramande sätt. Det var svårt att inte fascineras över hur »Orgel, 45 minuter« skulle kunna fungera som ett utmärkt bålpass på valfritt gym och svårt – för en som tänker i virala bilder – att inte föreställa sig den här memen, då Cameron Carpenter tryckte ned tangenterna med maximal kraft under alla bitars crescendon:

(Det är befriande med en konsertupplevelse som slukar en, för stundtals kan man gå helt upp i det som pågår. Men vad som är nästan lika härligt är att man ibland kan skena iväg i stickspår, som när jag helt plötsligt kom att tänka på hur besviken en tidig sexpartner till geniet Cameron Carpenter kan ha blivit.
Tänk er att under skoluppvisning efter skoluppvisning ha sett den unge Cameron låta sina flinka fingrar flytande vandra över fem klaviatur samtidigt, utan att sätta ett enda finger fel, där varenda knapp han trycker på ger ifrån sig ett alldeles fantastiskt ljud som i sin tur ger utlopp för en känsla man kanske inte visste att man kunde känna; tänk att ha sett honom bygga upp en alldeles magisk stämning och till slut trycka till ett ordentligt klimax med sina bara fingrar.
Och så kanske någon lyckades bli tillsammans med honom i den ålder då det brukar bli dags att för att fingra penetrerande på varandra för första gången.
Jag tänker mig att den personen i så fall hade vissa förväntningar på vad Camerons fingrar skulle kunna åstadkomma. Vilka knappar han skulle kunna trycka på.
Och nu säger jag inte att det var så – den bisexuelle Cameron Carpenter var säkert en alldeles fantastiskt lyhörd och flink talang även på den fronten – men jag säger bara att det är en rolig tanke på den monumentala besvikelsen som kan ha uppstått när denna hypotetiska partner helt plötsligt bara kände ett torrt pekfinger veva runt lite planlöst. Att man känner att det bara görar runt där nere, ungefär som Leif Boork kände när han ätit en mjukglass härom året.)
Trodde ni att min sammanfogade bild på ven-i-skallen-killen och Cameron Carpenter var världens första orgel-meme? Tänk igen.
I veckan röstade ju EU igenom det till synes idiotiska förslaget om att filtrera den europeiska www-floran, i syfte att ge innehavare av upphovsrätter pengar när deras material används.
Många är de som ropat sig hesa över hur detta kan komma att förstöra den internetbaserade satiren och att det nu kommer bli mycket svårare att publicera rörliga gifar och semi-knyckta memes på fristående portaler som Pirkt.se.
Och jag tyckte att detta var oroväckande nog som det var – men så accelererades oron betänkligt när jag googlade runt efter Cameron Carpenter-biljetter. Jag visste att jag sett affischer med hans nuna och titeln »orgelvärldens rockstjärna« på stan och visst hittade jag till slut biljetter – men det var, den stora kulturupplevelsen till trots, ändå inte det bästa jag snubblade över vid googlingen efter orgel-relaterade webbsidor.
Jag snubblade nämligen över den här Facebook-sidan:
 

Orgelmemes!!! Memes enbart avsedda för organister!!!


Som ägare till en bredare (det måste finnas fler GIF-supportrar än faktiska organister i Sverige) men samtidigt mindre populär och långt mindre viral portal så borde jag kanske lobba för att sidor som Orgelmemes släcks ner, men nej: jag har nog aldrig varit mer anti-EU.
Varenda svensk EU-parlamentariker som röstat igenom den här lagen borde behöva se Orgelmemes-skaparen i ögonen när han får beskedet att han inte längre får klippa in en pizzaslice i näven på en besvikelse till bälgpumpare.