Slutminuter vid ledning ska ju – ska ju!!! – präglas av nervdaller och ett oroligt sorl som, från den åttionde minuten och framåt, mullrar igång som en Hesa Fredrik-signal över det norra stadsberget.
Men ur led är GIF-tiden.
För i början av september 2018 satt jag bara och skrattade, rakt ut, när Linus Hallenius snärjde sig runt en Sirius-försvarare, drog sig förbi en annan och lättade sig förbi en tredje innan han skyttekungsplacerade dit 4–0 i nittioförsta minuten.
Hans sjätte på de fem senaste. Hans trettonde totalt i år.
Hela seriens just nu allra bästa fotbollsspelare, alla kategorier!, kan kanske komma från Sundsvall. Jag vet inte, jag ser för lite annan allsvensk fotboll för att säga det säkert, men titta på de fem senaste insatserna och jag tror att du hittar få andra spelare (Paulinho?) som har samma ratio på extremt lyckade aktioner per bollberöring. Idag driver han fram situationen som skapar 1–0-målet, springer dit 2–0 och virkar in 4–0, men ändå är hans allra bästa aktion den där han höll på att snurra sig till ett ledningsmål i första halvlek, innan extern Sirius-försvarare hann dit. Det är det man inte ser om man bara ser höjdpunkterna från Giffarnas matcher: att Hallenius är farlig i nästan varenda bollberöring.
Det är sjukt.
Men han spelar också i ett GIF-lag som på en högst halvdan eftermiddag, där spelet inte riktigt stämmer särskilt bra alls, till slut ändå näst intill storklubbsstädar bort bottenlaget Sirius med fyra bollar. Precis som de gjorde med BP, precis som de – spel- och målchansmässigt (det här var innan Linus Hallenius återfunnit sitt gamla medelpadska P89-självförtroende) – borde ha gjort med Trelleborg.
Det är ännu sjukare.
Den här seriens bottenskikt är ju i år så pass dåligt att jag skulle rösta för en stadgeändring som gör att fyra lag (BP, Trelleborg, Sirius och Dalkurd) tvångsnedflyttas med omedelbar verkan.
(Det hade väl varit något: om typ Åke Andreasson, mitt i en kallfrusen ödesmatch mellan BP och Sirius i oktober, bara fattar pipan och blåser av och gör ett nytt tecken för tvångsnedflyttning, typ någon halvtimme in i en chanstom tillställning.)
IFK Göteborg och Elfsborgs båda »spännande« tränare borde tilldelas varsin hedersmedalj för att de lyckas nästla in sina dyra trupper i den akuta bottenstriden under 2018.
Giffarna tippades av vissa alltså sist av alla dessa olycksbyggen, men har skenat iväg upp till en sjätteplats i tabellen: före storklubben Djurgården, en poäng bakom vårvinterns Arsenal-kombattant Östersunds FK.
Jag kan den medelpadska fotbollshistorien alldeles för dåligt för att slå fast saker – men jag har svårt att se att den allsvenska tillvaron någonsin varit bekvämare för 115-åriga GIF Sundsvall.
Man har seriens kanske bästa innermittfältspar, passar bollen efter marken i både i sidled och djup och Sundsvallsregionens största talang i generationen leder laget som en mellannorrländsk Markus Rosenberg-symbol och nu kom 5 328 åskådare för att i en och samma entrébiljett fira klubbens 115-årsjubileum, hylla laget som vände och vann derbyt och som gör klubbens bästa allsvenska säsong genom tiderna. Allt i strålande sensommarsol.
Och man blev liksom glad. Det såg ut att vara mycket folk på läktarna, tydligt fler än vad man var van vid. Femtusentrehundratjugoåtta: lägre än vad man budgeterat som snitt ifjol, långt under vad gråbleka gäng som Kalmar och Örebro har i snitt under deras trasslande mellansäsonger.
Det är – det kommer man inte ifrån – sjukast av allt. Att det är vår »storpublik«, vår allsvenska »folkfest«; att det är en siffra att spontant glädjas över.
Mitt i allt glatt firande så är det väldigt dystert.
Giffarna är sexa i hemmatabellen, sjua i bortatabellen, men fast förankrat i bottenskiktet vad gäller publiksnittet.
Precis allt talar för att den här säsongen blir historiskt fin, men om klubben inte förmår locka över sex tusen Sundsvallsbor ens en sån här celeber jubileumsdag – när solen skiner, Giffarna strålar och traktens ungdomar är bjudna – så vet jag faktiskt inte hur man någonsin ska kunna göra det.