Dennis Olsson kommer nog aldrig att nå de nivåer man tänkte att han var ämnad för när han tonåringstassade sig förbi längs superettans vänsterkanter för fyra-fem år sedan, men han kan bevisligen knyta den medelpadska näven och göra precis allt för att slå Östersunds FK.
Att han hade det drömma-mardrömar-tufft mot Hosam Aiesh på IP i våras var en inte obetydlig faktor bakom ÖFK-segern då och på Jämtkraft Arena inleddes det på precis samma sätt, då den rappe ÖFK-yttern tog sig förbi gång på gång längs Olssons högerkant.
Och nog kändes det som att Aiesh var steget före under nästan hela matchen, så som det nästan borde se ut när seriens kanske vassaste ytter attackerar Giffarnas kanske svagaste punkt – men i slutändan så hann en vilt kämpande Olsson nästan alltid tillbaka för att precis avvärja det farliga.
Ibland med en tröjdragande arm, ofta med en maximalt utsträckt glidtackling; alltid med ett 24-årigt bultande GIF-hjärta.
Han fick dessutom väldigt god hjälp av den likaledes egenfostrade Peter Wilson och den från Umeå tidigt adopterade David Myrestam. Och det var fint att se en så välsynkroniserad medelpadsk brandkår hoppa ner för ledstången och rycka ut för att släcka ner det i princip enda eldhärjade området, så fort hete Aiesh fick bollen längs kanten.
För i övrigt brann det nästan inte alls. I tidigare allsvenska derbyn minns jag det som att det ljudit sirener hela tiden, i en nittio minuters kakafoni av larm och tjut, och att Giffarna – hur dominant trygga de än kan ha sett ut i matcherna inför derbyt – i regel alltid kastats in i en tombola av Ghoddos-skott, Sema-räder och snabbt ÖFK-bollrull.
Och visst har Giffarna kommit ut segrande tidigare, men aldrig på det här sättet.
Jag minns en detalj efter 5–0-segern på Idrottsparken i maj 2016: hur Joel Cedergren höll kvar den förlorande ÖFK-tränaren Graham Potter en stund i pressrummet, efter presskonferensen var slut. Han hade just tagit sin överlägset största skalp som tränare, givit sin klubb en av tidernas finaste segrar, men nu ville han kolla hur ÖFK-tränare Potter hade det under sommaruppehållet. Han, 5–0-segraren, ville nämligen komma upp till Östersund för att se och lära av 0–5-förloraren. För visst hade precis allt fallit på plats den där magiska lördagseftermiddagen, men cykelsparkarna och chipparna och folkfesten hade varit en konkret följd av att Pa Dibba kontrat in det extremt viktiga förstamålet mot en då fortfarande lite jag-svag och till slut ihopfallande lillebror till allsvensk nykomling.
Fram till det Dibba-målet hade Östersund styrt matchbilden, haft kontrollen, ja, i praktiken dominerat. Och Joel Cedergren är inte den som låter sig svepas med i blindo, utan även i 5–0-yran var han nykter nog att inse att Giffarnas kortpassningsprojekt hade en bit kvar till att kunna matcha ÖFK:s dito.
Nu, mina medelpadska damer och herrar, är vi där. I den nittonde allsvenska omgången 2018 var det för första gången inget snack, inte ens enligt de (jättetrevliga) ÖFK-supportrar jag mötte på Östersunds gator efteråt:
Giffarna spelade den klart bästa fotbollen i Norrlandsderbyt.
David Batanero och Juanjo kopplade direkt greppet om mittfältet, saktade ner tempot och ägde boll när det behövdes, letade offensiva luckor när det passade och framför allt Juanjo löste flera trängda situationer med sådana där internationella två-touch-aktioner som man storögt fått se Fouad Bachirou eller Brwa Nouri göra i tidigare derbyn.
Det höll på att gå åt helvete ändå, då Aiesh turträffade GIF-muren för att få in ett närmast objektivt orättvist ledningsmål med första halvlekens sista spark. Och när ÖFK lade sig lägre (med Ludvig Fritzson som toppforward redan efter paus) och Giffarna fick allt svårare att rulla sig fram till konkreta chanser så kändes det som att chansen att ens få med sig en poäng höll på att rinna ut i sanden.
Och när Peter Wilson, som verkar ingått en pakt med anfallardjävulen om att få bli stark och skicklig i mottagningsspelet i utbyte mot att säga upp alla känselspröt i sin tidigare så känsliga målnäsa, tjongade iväg en veritabel straffspark mot halvöppet mål med kvarten kvar – ja, då dog nästan alla mina förhoppningar.
Sånt ska man inte ha råd med, om man vill ta sina första bortapoäng på Jämtkraft Arena i modern tid.
Men Joel Cedergren – vanligtvis skicklig lagbyggare, nästan lika oskicklig matchcoach – stod inte med händerna i fickorna den här gången. Den avslutsallergiske Wilson fick lomma direkt från jättemissen till avbytarbänken, en heroiskt kämpande men offensivt begränsad och slutkörd Dennis Olsson likaså, och in kom Pol Moreno som central mittbacks– och mittfältshybrid – och in kom framför allt David Haro.
Skulle man lagt upp Giffarnas historiebok på en medelhög piedestal hade han knappt nått upp för att krita dit en enda bokstav, men med sitt Iniesta-osande inhopp under slutkvarten mot ÖFK har den korte spanjoren för alltid skrivit in sig i GIF-historien.

Först trippade han förbi en ÖFK:are och lade upp bollen för David Batanero som tömde den rättvisemärkta reflektionspott som Aiesh styrda frispark fyllt upp i första. Någon minut senare drev han förbi och prickade nätets utsida: en rasslande påminnelse om att ÖFK lämnat över allt initiativ och att Giffarna – som aldrig ens tagit poäng på Jämtkraft Arena – skulle gå för tre.
Och i den åttionionde minuten så sög Linus Hallenius in Europa League-backen Ronald Mukiibi i det kraftfält där han vann precis varenda en-mot-en-duell under hela matchen, bara stegade förbi på yttersidan och skyttekungssköt in ett inlägg mot bortre.
David Haro kan faktiskt ha lutat sig offside (jag tror dock att domarna är tillsagda att hellre fria än fälla när det handlar om en så liten och nätt bröstkorg) men inte ens Mohammed Al-Hakim kunde beröva oss den euforiska glädje som bröt ut när spanjoren satte bredsidan till.
GIF Sundsvall hade vänt underläge till seger. GIF Sundsvall hade rättvist besegrat Östersunds FK på bortaplan.
Giffarna från Sundsvall, vi som öppnade upp norra Sverige för allsvensk fotboll innan Daniel Kindberg med bestämd officersnäve styrt upp sin egen födsel, hade äntligen fått vinna ett allsvenskt Norrlandsderby på bortaplan på 2000-talet.
Det krävdes förstås att chefsideolog Potter (som lyckades Lilla VM-punktmarkera sig till en sista derbyseger i våras) försvunnit, att Sema dragit till Premier League och kanske framför allt att VM-stjärnan Ghoddos precis lämnat klubben.
För det ska sägas: ÖFK var inte samma utan Samman. De saknade väldigt tydligt en centralgestalt som tog tag i offensiven och som stod för det där extra på sista tredjedelen.
Men ÖFK har istället mellan fyrtio och sextio nya miljoner kronor på banken (eller ja: kanske ligger nåt på något företagskonto i Sollefteå, nåt på en mjuggfaktura från PEAB och fan vet jag, det är svårt för mig och ekobrottsmyndigheten att hänga med ibland). Laget har dessutom alla förutsättningar att jaga en Europaplats i höst och klubben hade fullsatt i söndags; inte bara en klack som kastar rätt typ av konfetti utan även en lojal storpublik av patriotiska jämtar där kanske inte varenda en kan offside-regeln men där varenda en av dem verkligen verkar älska sitt nyblivna jämtländska landslag. Ja, de har fortfarande mycket som en GIF-supporter kan vara avundsjuk på, där i Jämtland.
Men just nu spelar GIF Sundsvall bäst fotboll i Norrland.
Spanska GIF Sundsvall, visst: men när den historiska segern skulle firas tillsammans med vilt vevande och sjungande supportrar så var det Linus Hallenius och Dennis Olsson och Peter Wilson och David Myrestam och Joel Cedergren som jag såg längst fram, allra lyckligast. Fyra norrländska startspelare och en av Giffarnas största kämpar i modern tid som chefsideolog som äntligen fick jubla.

Dennis Olsson blev aldrig seriens bästa vänsterback, men han fick till slut slå Östersunds FK i ett derby. Linus Hallenius höll på att lägga av för ett och ett halvt år sedan; nu är han inte bara lagkapten, härförare och indirekt derbydräpare i sitt Giffarna – utan också allsvenskans klart bäste svenske anfallare. Och Joel Cedergren lydde inga banderoller ifjol; han fortsatte tro på det han tror på och har nu byggt ihop ett lag som spelar ut serieledare och vänder på derbyn och som hela det svenska fotbollsetablissemanget uttrycker sin beundran inför.
https://www.instagram.com/p/Bm9FHBIHcAf/?hl=sv&taken-by=patronerna_sundsvall
Jag vet inte hur länge vi stod och sjöng, hur många gånger spelarna vände tillbaka och bjöd på nya ramsor, men jag vet att jag fick bengalrök i plytet tills ögonen tårades inför matchen och att jag Papphamar-föll handlöst nedför en stolsrad i tumultet efter slutsignalen och att jag är öm lite här och där efter gårdagen – men att det inte är någonting mot den ömhet jag känner för det här laget den här säsongen.
Ibland undrar jag varför man ägnar semestertimmar på kontinenten åt att sätta sig och glåma på en gråblek mellan-tillställning som den mot Häcken senast, varför man binder upp helgdagar åt bortamatcher, varför man barrikaderar sig och sitter och fräser och svär åt teven. Ibland fumlar jag med svaret, skruvar på mig, skäms lite över att ha blivit fast i en ungdomskärlek utan att ha blivit vuxen nog att slita sig.
Men att få uppleva dagar som gårdagen är svaret. Att få hoppa och sjunga och skrika av glädje tillsammans med hundratals andra som man i regel inte har ett enda dugg gemensamt med utöver det faktum att man är från samma tråkiga lilla stad i det norrländska mellanförskapsområdet, där varenda nattklubbar stänger igen, där stadskärnans butiksdörrar spikas igen med plywood och där det alltid tycks blåsa snålt över det öde torget.
Och utöver att man älskar stadens stolthet och, åtminstone igår, Norrlands bästa fotbollslag: GIF Sundsvall.