Jag vet inte med vilken del av foten han lyckades suga ner den där bollen.
Jag vet bara att jag är väldigt glad att Linus Hallenius är Giffarnas främste allsvenske målskytt genom tiderna.
 
»Allstabäcken!«, utbrast den hårdkokte juniortränaren Conny Sjödin med uppspelt förvåning.
Jag minns det, delvis för att jag tyckte det var konstigt, men också talande, att min tränare sedan säkert ett år tillbaka verkade tro att jag – som hämtats in till GIF Sundsvall från bonnaklubben Medskogsbrons BK – bodde borta i Allsta, långt utanför stan. Att han verkade tro det med en sådan övertygelse att när han nu, i den spontana förvåningen, försökte mynta mig ett nytt smeknamn så greppade hans synapser efter den bäck som rinner igenom Allsta.
Jag var en försynt 13-åring som haltat in i Giffarnas proffsiga juniorverksamhet med några decimeters höjdskillnad mellan höftkulorna och en knut av slatter under knät och som omgående älgat mig ner i 89:ornas reservlag.
Det var inte konstigt att min tränare inte visste att jag bodde i stan; det var snarare talande för vilket icke-intryck jag hade gjort sedan min ankomst.
Delvis därför minns jag Conny Sjödins plötsliga utbristande, men den primära anledningen till att det lagts på mitt minne är själva upphovet till utropet.
Jag, den anonyme och skevhöftade bonnasonen från Allsta, hade lyckats snurrfinta bort Linus Hallenius i en spelövning.
Självaste Linus Hallenius.
 
Vi besegrade IFK Sundsvalls 89:or i Lilla VM-finalen i Matfors 1998, men det var egentligen Linus Hallenius vi besegrade. Jag minns hur han rev sina skor i tu i vredesmod efter finalen, hur det kändes extra bra att just han fick se sig besegrad.
Han som redan vid nio års ålder var så överlägset mycket bättre än alla andra.
Det fanns de som vuxit sig starka som P12-oxar och vars bästa fint var att bara springa rakt fram med bollen, för att alla försvarare kvar i pojkfysiken var nödgade att fly ur vägen av rädsla för liv och lem. Det fanns de som hade benmuskulatur nog att tjonga iväg en långboll i en februarifrusen grusmatch, de som var väldigt snabba, de som var exceptionellt långa.
Det är så mycket kroppsligt som står i fokus under de där åren, som gör att vissa tar fart och drar ifrån och andra står kvar, att vissa till och med går bakåt.
Men så som jag minns hela den medelpadska pojk- och juniorfotbollen så var Linus Hallenius alltid bara bäst.
Inte störst, inte snabbast, inte starkast i någon av de pojkkroppsliga konjunktursvängningarna — men bara alltid bäst.
Det var som att den medelpadska ungdomsfotbollen inte riktigt visste hur den skulle hantera en sådan talang. Han försvann iväg till Sunds 88:or en period och han var kronjuvelen i ett stjärnspäckat Kuben (som bland annat innehöll en viss Robert Lundström), men när han till slut föll i GIF Sundsvalls ägor så kändes det som att manegen hela tiden var rättmätigt krattad för juniorlandslagsstjärnan.
Jag minns hur jag satt på läktaren och såg honom göra slarvsylta av det framtida Holland-proffset Marcus Nilsson i ett Tipselit-slutspel mot Helsingborg – som underårig, minns hur han hyllades under sin debutsäsong i allsvenskan som 19-åring.
När som helst mellan åren 1998 och 2008 hade någon kunnat peka på Linus Hallenius och sagt att »den där killen kommer göra flest mål i Giffarnas allsvenska historia« och jag hade mottagit förutsägelsen med samma respons som om någon kommit med spaningen att vatten fortsatt kommer vara vått.
Tio år efter det allsvenska genombrottet 2008 är vi där.
Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenske målskytt genom tiderna. Det krävdes bråk, strul, luddiga lånesejourer i Arnau, tvivel, skador och så till sist alla nedtagningars medelpadska moder — men när han nådde dit han alltid sågs predestinerad att nå så var det finare än jag vågat föreställa mig.
 
En minut efter att Conny Sjödin ropat »Allstabäcken« på Westhagens konstgräs hade jag slarvat bort bollen i den mentala kakofoni som uppstått efter min lyckade snurrfintat, varpå Linus Hallenius hade tagit bollen, aktivt sökt upp mig, tunnlat mig i en ren hämndaktion och sedan gjort mål.
Beslutsamt hade han bara använt all sin fotbollsbegåvning för att återställa ordningen.
Linus Hallenius-ledda GIF Sundsvall av 2018 års modell är ett fint spelande fotbollslag som äger boll och bygger anfall av snårigt katalansk modell, men av detta syntes ingenting mot IFK Norrköping.
I David Batanero och Juanjo Ciercoles frånvaro fanns nästan ingenting av det som kännetecknat laget under säsongen kvar. Anfallen blev korta, långbollarna många och planlösa och 3-4-3-formationen blev menlös i offensiven och avigt hängande i defensiven.
Rätt många, med sundsvallska mått mätt, hade tagit sig till IP och de fick tyvärr se dagens Giffarna från sin sämsta sida: ett havererat passningsspel, passivt presspel och en allmän känsla av att laget inte slet allt vad de hade för en kvittering.
Och på bänken stod Joel Cedergren och visade att han fortfarande är minst lika svag som matchcoach som han är stark som långsiktig lagbyggare och idémakare.
Matchotränade Pol Moreno måste haft konstant maxpuls från matchminut 55 och framåt, »byt till 4-4-2!«-lampan lyste tydlig som oljelampan på bilens instrumentpanel och Norrköping ledde och låg på för en punktering — men först efter att matchklockan visat på 80 så fick GIF-spelare dra av sig överdragskläderna.
På topp sprang en frustrerad Linus Hallenius och fick ut noll och ingenting, förutom till slut en frispark i duell med Jon Gudni Fjoluson, när han föll i en duell och den förre GIF-backen hånflinande verkade anklaga den uttalade anti-filmaren Hallenius för filmning.
GIF-kaptenen brusade upp, blev märkbart arg och bestämde sig bevisligen för hämnd.
Ett par minuter senare kom den långa, chansartade bollen från egen backlinje och jag vet fortfarande inte hur det gick till — men klart är att Linus Hallenius använde precis all sin fotbollstekniska begåvning för att med ett enda tillslag med yttersidan suga ner bollen bakom ryggen och Dennis Bergkamp-ordna fram ett friläge ur intet.
Tusentals Sundsvallsbor var på väg att gå och varmköra bilen efter att ett försvagat GIF-lag stått för hela säsongens svagaste insats, men då klev en hämndlysten lagkapten dem säsongens finaste GIF-mål och tveklöst ett av klubbens allra finaste i den allsvenska historien.
Joel Cedergren verkade göra sitt yttersta för att det ändå skulle leda till noll och intet (Jonathan Morsay in som vänsterback för att försvara en poäng mot en dittills överlägsen motståndare var, ehm, vågat), men en felkalibrerad Kalle Holmberg-skalle gjorde att konstmålet fick räcka till en fin poäng mot topplaget.
Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenska målskytt genom tiderna. Det krävdes strul och trassel och tvivel och en i sanning o-medelpadsk yttersida — men nu har den störste fotbollstalang jag sett växa upp i närområdet skrivit in sig i sin hemstads fotbollshistoria.
Han gör det som 29-årig lagkapten och härförare, i en självpåtagen ambassadörsroll i GIF Sundsvall; en sån typ av spelare som inte ger upp bara för att det katalanska passningsspelet gett upp; som när de vanliga löparbenen inte räcker till tar till hittills okända delar i yttersidans anatomi för att ge Sundsvalls-publiken vad de vill ha.
För oss som varit tvungna att förhålla oss till hans fotbollsmässiga storhet sedan barnsben finns det någonting väldigt fint i det.