Mot Kalmar visade det Romain Gall-lösa men spansk-medelpadska GIF-bygget att det trots allt kan bli en rolig höst.

Men det hänger på att David Batanero blir kvar som nav.

En tabellsjua borde fnysa åt alla bud som kommer från krisklubbar längre ner i tabellen, vad gäller seriens bästa kreativa mittfältare.

Efter omkring 25 minuters spel så hälsade C More-kommentatorn välkommen »till Sportkanalens tittare«.
Jag har lika dålig koll som alla andra runt den tevekanalens förehavanden, men jag har fått för mig att det är en glorifierad TV4 Sport-kanal, vilket i så fall borde betyda att den till vardags är fylld till bredden med icke-sportrelaterade program om amerikanska polisjakter och hårdhudade lastbilschaufförer.
Det kanske var planerat sedan tidigare, men att döma av matchbilden mellan Kalmar och Giffarna så kan teveledningen ha tagit beslutet att gratisveva ut den dävna högsommartillställningen i det luddiga utbudet. »Vi sparar det där avsnittet av ›Ice Road Truckers‹, säsong 14«, tänker jag att någon tevechef kan ha sagt, »för den här matchen är mycket bättre tomrums-teve«.
Den första halvleken, där Kalmar var ett knappt identifierbart snäpp bättre, var som att titta på en väderleksprognos.
Det syntes i nästan varje fotbollsaktion att termometern var uppe och nafsade mot trettiostrecket. Tempot var obefintligt, initiativen få och intensiteten så låg att planen på Guldfågeln Arena kändes stor, större än vanligt, som om den utökats med ett par hundra kvadratmeter.
Inte minst i djupled. Erton Fejzullahu av alla andra modeller än den nuvarande postkinesiska KFF-upplagan hade nog tryckt dit 1–0 i det läge där han istället Jordi Cruyff-fintade otympligt och passade en löst avslutande Pape Diouf. Linus Hallenius serverades ett friläge när David Batanero gav en försmak av vad hans bredsida kan åstadkomma, men GIF-kaptenen valde svårast möjliga väg till ett tangerande av klubbens allsvenska målrekord.
(Jag fann mig själv skriva till en vän att det var en »sjuk passning« av Batanero, då utsidepassningen satt precis i steget på en djupledslöpande Hallenius, men ändrade mig snabbt till att det hade ansetts vara en sjuk passning av alla andra allsvenska mittfältare, men en sån som man bara förväntar sig att Batanero sätter på snöret, tio gånger av tio.
Och det… skulle ju komma mer från den vänstertassen.)
Hallenius tråcklade bort chansen den gången, men den idogt löpande GIF-kaptenen skulle få fler chanser att utnyttja de tydliga hål som Viktor Elms frånvaro uppenbarat i Kalmar-defensiven.
Viktor Agardius har ryktats vara aktuell för en utlandsflytt, men lär försöka hacka sig in i administratörsläge i WyScout-verktyget för att få bort sin insats mot Giffarna ur arkivrullarna.
När han var efter Hallenius i ännu en djupledslöpning så valde han att dra. Och dra. Och dra.
Hallenius stod, stod lite till och när han inte kunde stå länge — när Agardius stoppat in en lem i närmast varenda eker — så var matchen avgjord.
Maic Sema var säker från elva meter och Kalmar skulle hämta ikapp i trettio grader.
Det orkade de inte. Inte alls.
GIF-insatsen borta mot Kalmar var inte rakt igenom imponerande, till skillnad från AIK-matchen innan, där laget i praktiken bestals på poäng av en för dagen ganska utspelad serieledare. Men när spelet hackar en aning kan man alltid lita till att Linus Hallenius kommer att springa, och i den typen av varmrökta matchbild där det var tydligt att första målet med en nittionioprocentig säkerhet skulle avgöra så sprang han mest och bäst av alla.
Det var inte en rakt igenom imponerande insats, nej, men vill man veta varför just den här GIF-upplagan lyckades ta med sig den blott andra segern mot Kalmar på sjutton försök (den senaste kom efter att kom efter att Robbin Sellin varit 1] liten och 2] matchhjälte) så behövde man hålla ögonen öppna i ett par minuter i den andra halvleken.
Det är den utomallsvenskt osande yttersidan från David Batanero som kommer att fastna i minnet, men innan målet har Expressen (som nu får Pirkt.se-upprättelse för sin tidigare så smädade webb-teve) räknat ihop att det gick 32 passningar inom GIF-laget innan Linus Hallenius (och ingen annan, det var han barskt tydlig med) fick stöta in 2–0-målet:
 

 
32 passningar. I rad. På bortaplan mot ett hemmastarkt spökmotstånd.
Det såg inte ut så över nittio, alls inte, men vill man peka på storheten med det här GIF-laget så får man peka på en och en halv minuters bolltrillande. Rörelsen utan boll, tålamodet, det finurliga duttandet; det finns säkert väldigt många IP-veteraner som stör sig på det då och då och ibland slår det bakut (som mot Häcken), men för alla som vuxit upp med att se »Fimpen« och »Barken« rensa till inkast av rädsla så fort någon harklat sig på läktaren så är det med en viss stolthet man tittar på det där klippet.
»Norrlands Barcelona«-stämpeln sattes ju redan när Ari Skulason, Fredrik Holster och Emil Forsberg snurrade under 2012, men den upplagan kantrade ju till sist fullkomligt i en naiv övertro på hur mycket som egentligen går att utvinna av passningsspel.
Hade 2018 års GIF-upplaga haft tillgång till 2012 års Pa Dibba så kan jag inte lova att han gjort fler mål än det årets två Dibba-baljor, men jag hade lovat att Joel Cedergren åtminstone satt honom i ordentligt djupledsarbete.
Det här är det bästa och finaste exemplet på vilket fotbollslag Giffarna vill vara i år. Runt, runt, runt, runt, tillbaka, fram, tillbaka, runt, runt, runt — och så pang!, och en trött bolljagande motståndare är straffad.
Jonathan Tamimi tar steg hela tiden, vad gäller att fylla ut de stora Eric Larsson-skorna; nu tog han tjugo rappa steg i djupled som David Batanero uppfattade med det sjätte sinne som precis alla andra allsvenska mittfältare saknar.
2–0, matchen stängd, och IFK Göteborgs sportchef Mats Gren fick sms:a sin kontakt på Prioritet Finans för att äska mer pengar.
Det är lätt att driva med Mats Gren, men om han tror att han bara kan köpa den långsamme och rätt veke duellspelaren David Batanero, placera honom i den sorgliga IFK-miljön, intill löparen August Erlingmark, och förvänta sig att en mångmiljonpressad spanjor ska lösa alla deras bekymmer på uppstuds så är han nog och tallar på titeln som hela Europas sämsta sportchef.
Jag tror inte David Batanero hade sett lika fin ut i någon annan allsvensk klubb. Ingen annan klubb hade kunnat kompensera så väl för hans defensiva och fysiska brister, ingen annan klubbs spelare skulle stå lika förberedda på hans vågade kortpassande på mittplan — och ingen annan klubb skulle nog få ut lika mycket av hans gudabenådade yttersida.
Linus Hallenius spaning från inför säsongen var nog korrekt: Juanjo och Batanero kan nog vara den här seriens bästa innermittfältspar. De gör ju bland annat så att det inte spelar poängmässig roll om Dennis Olsson förlorar precis varenda duell eller om seriens poängkung ersätts av en försiktig Peter Wilson och därmed bildar en av seriens allra svagaste vänsterkanter?
Och är helt centrala i 32-passnings-sekvensen som till slut stänger matchen borta mot spökmotståndet Kalmar.
Romain Gall är såld (för snabbt och för billigt, på ett sätt som får en att undra ifall Urban Hagblom inte suttit bakbunden av elitlicensräddande finansiärer som skrikit »sälj!« som uppeldade börshajar på bankgolv) och nu måste det finnas nog med råg i den finansiella ryggen för att fnysa åt att krisande bottenklubben IFK Göteborg försöker loss köpa David Batanero.
Hela seriens bästa kreativa innermittfältare borde inte vara till salu inom allsvenskan. Han är, som få andra i serien, oersättlig. Och 29-åringen borde nu sitta på ett allsvenskt highlight-paket som kan Youtube-locka kinesiska investerare, lex Pa Dibbas tolvmiljonersflytt härom månaden.
Men helst av allt så ser man ju honom bilda spelmässigt nav i ett långsiktigt GIF-bygge, där Barca-trillandet avlöses av lite hederligt medelpadskt Linus Hallenius-löpande.
En kvarhålllen Batanero, en ny vänsterback (jag vet att klubben jobbat med ett specifikt namn under sommaren) och en Iniesta som visar sig kunna konkurrera ut Peter Wilson till vänster och det här kan — det snopet billiga Gall-tappet till trots — bli en riktigt rolig GIF-höst.