När jag bröt mitt kontrakt med Umeå FC under sommaren 2012 – efter noll spelade minuter under våren* – så åkte jag på festival.
(*= Sägas kan, för protokollet, att jag faktiskt hade chansen att spela mina första minuter precis efter det att jag sagt att jag ville bryta kontraktet, via det konsekventa »jaha, du vill lämna för att du inte fått chansen en enda minut? Men vi som precis hade tänkt att du just i nästa match skulle få chansen från start!«-ledarskap som utmärker riktigt stora fotbollstränare.
Men då hade jag – som knappt gjort en tävlingsminut sedan portvinet satt sig i min gamla giktbelupna tå – den Jerry Seinfeldska karaktären att helt sonika vägra utsätta mig för tävlingsformat under falska premisser: »I choose not to play!«

Kanske känner jag just nu ett behov av att betona min ungdoms idrottsliga meriter, och hur jag kunde ha gjort några (säkert trassliga) superettanminuter på Gammliavallen, för att jag kände mig så svag på ett utegym imorse, bland en motorcyklist som stannade till och stod och pumpade i jeans och vit t-shirt, en medelålders man iförd mjukisbyxor med nötta resår som blottade en stjärnskåra för hela Tantolunden samt en liten tonårig spjuver av Gummi-Tarzan-modell som var uppenbart mycket starkare än mig. Och att jag var så svag just nu, när jag fyller 28 år om ett par dagar. Tjugoåtta! Tvåa-åtta! Vid det här laget borde jag, om min fotbollskarriär nått sin fulla potential, ha gjort ett par superettansäsonger som halvordinarie i typ Norrby IF och precis börjat plugga en kurs i »Sports Management« på distans.)
Vi var fyra stycken som åkte på festival. Och självklart försökte vi följa den optimala dynamiken för en grupp, hämtad från ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia och i sin tur stödd av faktumet att alla framgångsrika organisationer (Ghost Busters, A–Team och Scooby Doo) följt samma mall: att man har en i gruppen som är »The Looks«, en som är »The Brains« och en som är »The Wildcard« (och – om tillfälle finns – en som är »The Muscles«).
Min vän Sinan var »The Looks«. Den snygge. Ansiktet utåt.
Jag minns inte exakt vilken längd Sinan hade på sitt hår på den tiden (jag har alltid haft järnkoll på folks hårkvalitet, nitisk koll på eventuella vikar!!!, men längderna är oväsentliga), men klart är att han sedan dess låtit sitt hår växa. Och växa. Och växa.
Men till slut, när manbun-trenden hängde mot repen, så dök han upp på en lagfest i en ny, kort och stockholmskt påkostad frisyr. Och vilken succé den blivit.
»Det var som att alla andra blev medvetna om sin fulhet när du gled in«, summerade vår vän Erik Häggström träffsäkert vid första åsynen.
Han hade betalat för en riktigt proffsig klippning och fått sig en riktigt proffsig frisyr; en frisyr hämtad från en American Crew-katalog. En frisyr värdig en ung, pigg och driven EU-karriärist – och sånt går inte obemärkt förbi i Bryssel.
Inom en vecka fick man höra att han skulle till »Bryssel i jobbet«, som om EU-parlamentet har scouter längsmed alla frisörsalonger för att spana efter dylik hårkvalitet. Och nu i veckan är han, förstås, helt plötsligt i Almedalen för att rosémingla med den politiska societeten.

Jag säger inte att det är så, men det ser ut som att de runtomkring ser på Sinans talande med lite avmätt blick: som om de står och tänker att »det är ingen idé att jag slipar mina argument till nästa gång jag möter honom på en scen i Almedalen« för att de – precis som alla andra – förstår att det där EU-proffsbyråkrat-håret bara är där på Gotland till låns och kommer att vara uppslungad i det internationella smöret nästa sommar.
Nåväl. Jag utsågs enhälligt till »The Wildcard« inför festivalens öppning. Mest för att det inte fanns någon annan roll ledig och för att den heliga gruppdynamiken skulle kunna fullföljas, tror jag. För även om jag kan komma med en yvig spaning här och där så är mina wildcard-kvaliteter är tämligen begränsade. Och har så varit, ända sedan festivalen, där mitt liv följt en alldeles för linjär och inrutad bana för att kunna vara värdig ett äkta wildcard.
Men så, i dag, såg jag att Länstidningen Östersund börjat bildsätta mina ledarkrönikor på ett nytt sätt, när de i söndags vevade ut den här texten om migrationsdebatten. Och om man bara tar hänsyn till vad texterna ser ut att handla om, så kan man tro att jag äntligen gjort skäl för mitt wildcard-namn och gjort något riktigt yvigt:

Det ser nämligen ut som att jag startat en blogg där jag recenserar mejeriprodukter på NMR:s webbplats. Det hade varit yvigt värdigt en wildcard-karaktär.