Jag hade ordnat sittplatser åt nära dussinet på mitt vardagsrums kanske tio tv-titts-kompatibla kvadratmeter, köpt folköl, poppat popcorn, till och med ordnat sådana där baconsnacks som bara brukar förtäras i badhusmiljöer, vilket fick mig att fundera på att fylla upp badkaret med riktigt klor-berikat vatten för att låta dem mojna till sig innan gästerna anlänt.
Om man tittat på hur jag  gjort mig till på förhand så hade man kunnat ta mig för en sån där som bryr sig, en sån där vuxen man som målar sig gul och blå och som vrålar med i nationalsången med en näbb vars andedräkt helt svidat om till en heltäckande öldräkt. Men jag brydde mig verkligen inte särskilt mycket inför Tysklands-matchen; var verkligen långt ifrån de gula och blå ansiktskritorna. Visst skulle det bli lite spännande, visst skulle det bli kul att se, men jag tyckte verkligen att Sverige sett ganska precis så tama ut som man kunnat förvänta sig mot Sydkorea och enligt alla mina tillgängliga beräkningsinstrument fick jag det till att vi skulle bli krossade mot Tyskland.
Inte Toni Kroosade i nittiofemte, utan krossade över nittio. Och jag tänkte att jag skulle ta det faktumet med relativ ro; att jag skulle kunna se Timo Werner sätta en 3–0:a och i ögonblicket därpå be någon »skicka hot snacksen«.
Jag minns hur jag skakade av mig Erik Hamrén-upplagans sent insläppta förlustmål mot Italien 2016 – som i princip skickade ut Sverige ur EM-turneringen – på en halvtimme och hade sedan en av det årets roligaste kvällar.
Men när frisparken satt i Robin Olsens vänstra gavel i lördags kväll så infann sig onekligen en oerhörd tomhet. Jag tror inte jag lutade mig efter ett popcorn på en halvtimme efter det snöpliga slutet, då jag inte ville besudla den heliga smaktriaden av smör och salt och majs med mitt gomsegels fadda förnimmelse av förlust.
Det var tungt, så som om en upplevd orättvisa hade drabbat en själv – för det här är ju onekligen ett svenskt landslag att ta till sig och bry sig om.
Janne Anderssons landslag symboliserar, till skillnad från hans föregångares naiva korthusbygge, på många sätt det Sverige man tycker om. Ett lag som jobbar stenhårt för varandra, som under samtliga matchminuter formligen strålar av solidaritet och som därigenom presterar långt över vad som borde vara möjligt.
Det landslaget led jag ordentligt med, efter den Toni Kroos-knorrsparken.
Mitt landslag, ditt landslag, onekligen Janne Anderssons landslag, även om jag inte gillade något av hans tre byten under slutskedet mot Tyskland.
Och Jimmy Durmaz landslag, även om jag – precis som alla fotbollsintresserade i hela landet – svor över det odiskutabla misstaget då han, fotbollsproffset, glidtacklade till sig den avgörande frisparken.

Ibland ska man försöka skriva något själv (jag har skrivit om hur bjudandet på baconsnacks bör föranleda en upptappning av ett riktigt varmt och klorstinnt bad), ibland bör man bara länka till det Simon Bank skrivit.
Det här är ett sånt läge. Helvete: så här. Precis så här.
Jag vet inte hur många gånger jag sett klippet från träningen på söndagen, men när Jimmy Durmaz säger »jag är svensk« och att han med stolthet »bär vår tröja och vår flagga« så börjar det fuktas i ögongiporna. Varje gång.
Helvete. Jag är helt säker på att väldigt många svenskar under hela 2000-talet har suttit och tyckt att Zlatan varit en »jävla jugge« eller ännu värre, i ungefär vartenda ögonblick då han inte karatekickat in bollar i mål för Sverige. Jag är helt övertygad om det. Att även om fotbollsintresserade ofta omklädningsrums-marinerats i mångfald i högre utsträckning än andra, så har det alltid funnits där, även inom fotbollen.
Men nu skrivs det, helt öppet: kommentar på kommentar på kommentar. Tusentals. Jimmy Durmaz, född i Örebro, ska »åka hem«. Tycker han och han och han och han. Den och den hashtaggar med #SD2018.
Det är verkligen allvar nu. Var femte svensk säger sig beredda att rösta på ett parti som grundats i, vidareutvecklats och sedermera kostymerats och parlamentputsats i rasismens tecken.
Om inte ens tre månader är det val och jag kommer att ångra mig så obeskrivligt mycket om man inte gjort precis allt som stått i ens individuella makt för att försöka förhindra att landet faller i rasisternas händer i september.
Jag kommer inte alltid ha varken mod eller retorik nog för att kliva fram och vara Jimmy Durmaz i alla lägen (helvete: nu fuktas det i gipan bara av att tänka på hans styrka), men jag ska åtminstone alltid ställa mig bakom – beslutsam, med armarna i kors, blicken höjd och rak – bakom den som gör det.
Som det svenska fotbollslandslaget.
Jag kommer att heja på riktigt, från matchstart, mot Mexiko.